Vi har tagit steget in i en ny era på Pressylta. Den nya boksidan, som man kan klicka till i länken under fotot till höger, är fortfarande under konstruktion, så inga länkar fungerar. Men där ska man till slut kunna inhandla alla mina gamla böcker, som POD eller ebok, och dessutom ha tillgång till annat läsbart. Vad gäller böckerna så kommer en POD-version av ‘Vad skall kungen göra nu?” inom kort: jag väntar på det scannade manuset från Publit.se. Därefter följer de i kronologisk ordning med ‘Nattsvärmaren’ som början. Prissättning och annat återstår att reda ut, men man ska i princip kunna köpa dem från denna min egen boksida, eller från vanliga bokhandlar, fysiska eller online, allt via något som kallas Bokrondellen (där alla böcker kommer från höger…) Uppdateringar följer.

Jag lyssnade på Carl Nielsens 5:a i bilradion, eller en försvarlig bit av den i alla fall.

Den här frågan måste väl ha stötts och blötts förut, men jag har inte hört något detaljerat svar på den. Danmark har Nielsen, Norge Grieg och Finland Sibelius. Varför har inte Sverige en (18-)1900-talskompositör av internationell rang?

Stenhammar är väl det närmaste vi kommer…

Två möjliga orsaker, kanske…? Det musikaliska 1900-talet i Sverige var en trögflytande historia, vi hade sannerligen inte bråttom att göra oss av med national- och senromantiken: modernismen etablerade sig först på 1940-talet. Det kanske inte fanns ett “klimat” som lämpade sig för geniet. Om nu genier behöver klimat.

Vilket leder till möjlig orsak 2. I Finland och Norge fanns ju ett slags klimat: Sibelius och Grieg blev en integrerad del av den unga nationens framväxt, à la Verdi och Chopin. På motsvarande vis “behövde” Danmark strikt talat inte Nielsen, men fick honom ändå. Sverige behövde heller ingen nationaltonsättare, och vår brist på behov blev tillfredsställt…

I dunno. You tell me.

Det kom ännu ett brev till den f.d. hyresgästen här, Miss J Dobson. Men fröken Dobson har inte bara flyttat ut, hon har också lämnat detta jordelivet. Den vanliga returtexten jag skrev på kuvertet växte oförhappandes till en liten trerading.

Miss J Dobson: Return to Sender

No longer at this address.
No longer at any address.
Is no longer.

Bara en vecka efter att jag av en slump citerade ett brev från henne gick Ruth Halldén ur tiden, som rapporterats lite varstans. Jag träffade henne som sagt när hon var här över 1985. Vi åt lunch på Marine Ices runt hörnet, och sedan fick jag nöjet att introducera henne till bokhandeln Compendium på Camden High Street, saligt hädangången sedan många år. Ruth blev helt begeistrad och fick väl med sig en container full med böcker hem, kan jag tänka mig. Hon var en klok kritiker, tyckte jag, dvs vi höll med varandra om det mesta vad gällde hennes specialitet, brittisk litteratur, särskilt 1800-tals sådan. Den ofrånkomlige Dickens, en gemensam beundran för R L Stevenson, prosastilisten, och en slags respektfylld distans till George Eliot. Vi höll kontakten lite sporadiskt efteråt. Men något mer möte blev inte av. Hon var bra.

(Har förstås använt rubriken förut… Al Z. Heimer…)

Nyfikenheten fick mig att dyka ner i brevarkivet idag för att se om jag hade några lämningar kvar av Marowitzhistorien häromdagen. Dessvärre.

Däremot ett par brev som är värda att citera, syns det mig. Man kan väl säga att de kommer från var sin ända av välskrivandets spektrum. Vi börjar med den bortre ändan. Detta från min f.d. granne i Dublin, Steven, en mycket skojig och sällskaplig man vars flickvän Carmel (bland annat) lärde mig tycka om löksmörgås. Från juni 1972:

Daer Gunner
Are you still alive.? Forvive me for not answering your last letter,
what are you dooing with your self? DUBLIN has never been the same since you left, Donahues pub will never be the same.
—————–
I met a beautiful German girl shortly after you left and I am now Engaged to her, (havent seen carmel for some time but last time I spoke to her she was asking about you).
I got my Jaguar, then bought a power boat for raceing which i won two large cups. “I sold the boat last sunday”
Incace you are not at home to reed this letter ill finish now
By.   BY.   BY.   BY.
p.s. Did you ever get that hair cut.
any news of KAREN?…..
Yours sincerely
Steven.

“Ifall du inte är hemma och kan läsa det här brevet så slutar jag nu” är ett fantastiskt elegant sätt att säga att man inte kan komma på något mer att säga. Jag var avundsjuk redan då.

Det andra brevet är från 1985, från the saintly Ruth Halldén, f.d. DN-kritiker och stor kännare av engelsk litteratur. Hon hade varit på Londonbesök och bland annat gjort några författarintervjuer. Detta skrev hon om Martin Amis:

Martin Amis hade världens mest asketiska hem, grått och iskallt. Han uppträdde hövligt men var väldigt kontaktlös. Han var skugglik och grå som en Pinterfigur som suttit instängd i en källare i fjorton år. Jag tyckte oss emellan att han var ganska banal och färglös. Hans beläsenhet var rudimentär. Han låtsades att han hade “the great tradition” bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv. Det han tyckte mest om i världen: Bellow (går väl an) Joseph Heller och Philip Roth!!! Jag fick nästan dåndimpen.

Mitt i prick, som vanligt.

Det står nu klart att Wolfgang Buttress och Paul Smiths bikupa vann den brittiska designtävlingen inför Milan Expo 2015.

Bin är nämligen väldigt trendiga just nu… sa han, ähem, med en bismak av sura rönnbär i munnen, eftersom jag var med och jobbade på Paul Cocksedges bidrag, “The Forest”, som man får en aning om i länken jag postade härförleden (vi kallades anonymt ‘Team 3’)

Rönnbär eller ej, jag tycker bikupan verkar intressant och kan bli visuellt spektakulär. Men jag tycker också det är för ensidigt, för smalt, för single-message, för att fungera över ett helt halvår.

Men, som jag ofta har anledning att fråga, what do I know from nuttin’…?

PS: För att inte tala om den franska paviljongen eller den kinesiska… Det här är ju Albert Speer på LSD… stalinistisk brutalism med bio-organisk fasad…

Charles Marowitz var en rolig jävel (som just gått och dött, 80 år gammal, runa här). Hans uppsättningar på Open Space Theatre och, sedemera, The Roundhouse på 1960-talet och framåt har blivit legendariska för de vansinniga friheter han tog sig och de vilda åthävor han insisterade på, ofta explicita sexscener där de, mer eller mindre, hörde hemma. Han var förstås också legendariskt omöjlig att samarbeta med.

När jag kom till London i början av 70-talet hade jag stora ambitioner i bagaget (för ska man ha ambitioner kan de ju lika gärna vara stora). Bland annat tänkte jag regissera en TV-uppsättning av Strindbergs ‘Paria’ där X och Y skulle spelas av samma skådespelare – faktum är, jag tycker fortfarande inte det är sån dum idé, när man tänker på det… Jag hade till och med gjort en egen engelsk översättning av den, i avsikt att få den att låta mindre litterär och mer vernacular, mer modern än t.ex. Michael Meyers version.

Ung och dum som jag var skrev jag ett brev till Michael Meyer med några allmäna frågor och synpunkter, och fick ett otroligt snorkigt svar där han varnade mig för att inkräkta på existerande översättningar, dvs. på hans revir. Jag blev förstås lite ställd. Men så hade jag läst att Marowitz nyligen också rykt ihop med Meyer, jag kommer inte ihåg vilken Strindbergpjäs det var fråga om, så jag kontaktade Marowitz och bad om råd och fick i princip svaret, “Fuck Meyer, do your own thing…”.

Och det gjorde jag väl också, om inte annat så i den meningen att det aldrig blev av med nån TV-uppsättning av Paria… Skådespelaren Robert Hardy var intresserad av att åta sig rollerna, och genom hans försorg hamnade projektet till slut på något skrivbord på BBC. Men en blåsig dag öppnade någon fönstret och alla papprena spreds för vinden, never to be seen again…

Nästa avsnitt: “Hur jag tacklade oljekrisen 1973”.

“Fyra”, blir mitt svar på frågan hur många man läst av dessa tio förbisedda romaner, valda av John Sutherland i The G…

Men oj, om man fått välja sina egna tio… Var börja? “Hadrian the Seventh” av Baron Corvo… “Valmouth” av Ronald Firbank… Och det är bara den gaya sidan… Sedan så klart “Svart plan i Corriente” av Lennart Nyblom (Red Top)…

I rest my case.

Mary Lesser skriver mycket intressant i nya TLS om William och Mary Howitt, pionjärer bland översättare från svenska till engelska på 1800-talet. En av deras stora framgångar var Fredrika Bremers romaner, men även annat svenskt och övrigt nordiskt bearbetades av detta flitiga par.

Idag är ju svensköversättarna många fler till antalet, men precis som med Howitts agerar de ofta också s.a.s. första tullinstans, särskilt då vad gäller tidigare okända författarnamn. Förlaget ber om deras omdöme och i bästa fall om en provöversättning, och mycket hänger på översättarens åsikter.

En del har invändningar mot att översättarna ska ha den här makten, men det är också svårt att se hur man annars ska gå tillväga när det gäller litteratur från de mindre språken. Skulle man gissa sig fram?

Jag auditionerade (detta verkar ha blivit en etablerad anglicism på svenska) (men vad hette det förr i tiden, på riktig svenska…?) I alla fall, jag auditionerade nyligen för rollen som Fireman Sam, det är en app som ska skapas på ett flertal språk. Min agent meddelade mig just att (svälj!) rollen är min.

Men. Ingen fara. Jag kan min Stanislavskij. Jag kan min Laban. Fysisk teater är bara förnamnet. Det här måste börja inifrån. Och inifrån börjar som bekant på Wikipedia:

Fireman Samuel ‘Sam’ Peyton Jones is referred to as the “hero next door”, Charlie’s older brother and Bronwyn’s brother-in-law. He is the brave archetypal fireman and protector, who remains composed in an emergency and unfailingly offers assistance to all those in need. Sam is single, but maintains a close relationship with his nephew, James, and niece, Sarah. He lives at 3 Vale Road next to Trevor Evans. Sam spends his spare time in his “inventing shed”, in which he makes devices ranging from a potato picker made from old bicycle parts to a machine capable of replacing the town band. On occasion his inventive streak can undermine his emphasis on fire safety. His catchphrase is “Great fires of London.” and “Action stations everybody.”

Ja, var i hela friden ska man börja…? “Ensamstående”… “nära förhållande till brorsbarnen”… “gillar sitt skjul”… De inre konflikterna staplar upp sig under den blanka, rekorderliga ytan. Det finns ett mörker. En svårhet. Något outsägligt. Det är där jag måste förankra min tolkning. Tror jag.