En norsk poetissa, vars namn jag för tillfället glömt, var på besök i Rom och skrev ett poem om upplevelsen: om Den Eviga Staden, om livet, döden, konsten, alltings förgänglighet.

I en strof stod hon på Piazza Navona och studerade den spektakulära Fontana dei Quattro Fiumi. Hon drog ett djupt poetiskt andetag och tilltalade fontänens upphovsman: “Bernini, du er også død!”

Martin Amis fick mig att tänka på pekoralen, och varför den genren inte har någon egentlig motsvarighet här över, trots att man har så många pekoralister. Bertil Pettersson (i “Hitta vilse. Snedsprång i litteraturen” 2001) definierar dem så här:

Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.

Och han påpekar helt riktigt att “…man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”. Vilket ju då diskvalificerar Martin Amis.

Det kan ha att göra med en speciell form av blindhet som gör att pekoralen inte verkar finnas i England. Det går ju inte att medvetet skriva pekoral, just därför att pekoralen är så “stark och äkta”. Genrens begreppsliga frånvaro kan alltså ge upphov till en slags estetisk skumögdhet hos läsarna.

Bara som ett exempel, Philip Larkins rimmade tankefläsk Aubade, där han bland annat talar om döden som “The anaesthetic from which none come round.”

Allt det kulturella kapital man under alla dessa århundraden ackumulerat räcker med andra ord till att köpa en så ambitiös otillräcklighet, men det blir heller inte en penny över när transaktionen väl är gjord.

Martin Amis kommer med en ny roman, god help us (bokstavligen)… Den heter ‘The Zone of Interest’ och är en ‘svart komedi’ som utspelar sig i Auschwitz.

Och, nej, jag kommer alltså inte att läsa den.

David Sexton i Evening Standard igår säger som det är: bara för att man väljer seriösa ämnen betyder det inte att man är seriös, långt mindre en bra författare. Andra recensenter nöjer sig med att vara bara tveksamma: James Runcie i Independent, Alex Clarke i Guardian, båda idag.

En gång fick t.o.m. gamle polarn Christopher Hitchens nog av Amis’ krasshet. Det var när han kompisrecenserade boken om Stalin och stalinismen, ‘Koba the Dread’: Amis jämförde sin lilla dotters nattliga skrik från barnkammaren med skriken från gulaglägren. Hitchens skrev bara: “Don’t. Be. Silly.”

Ni kommer ihåg vad Ruth Halldén skrev i ett brev till mig efter ett besök hos Amis: “Han låtsades att han hade ‘the great tradition’ bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv.”

Tänkte bara ni kanske skulle vilja se Bob Dylan cykla i Bratislava för fyra år sen… (källa)

Jag valde en gång scenen med TS Eliot och Lady Ottoline Morrell (“Teach me to pray, Tom, teach me to pray!”) som en sammanfattning av den engelska litteraturens “yttersta och förnämsta funktion: att lära den sysslolösa bourgeoisien tilltala sin gud” (se längst ner i posten “Modernistiska lämningar” från oktober 2012).

Nu har jag hittat den franska motsvarigheten: “att bestämma den exakta graden av sexuell perversion hos ens författarkolleger”…

At the party for Barthes’s 1977 inaugural lecture at the Collège de France, Foucault confronted Robbe-Grillet: ‘I have told you this already and I will say it again, Alain: when it comes to sex, you are, and always have been misguided!’ Barthes rose to his defence, reminding Foucault that Robbe-Grillet was, at the very least, a pervert. Foucault replied: ‘Ça ne suffit pas!’

(Hämtat härifrån)

Jag såg en riktigt risig film igår kväll, mest av en slags missriktad pliktkänsla: en av mina äldsta vänner är med i den (nej, inte Bo Svenson…).

Sedan dess har jag försökt hitta en metafor eller en simile för att beskriva hur det känns just att se en verkligt usel film.

I morse kom jag på en som kanske duger.

Det är som när renhållningen kommer förbi och tömmer tunnorna på onsdag morgon. Man känner en stark sympati för dom som lämpar skiten, och det är ju bra att folk har jobb och så…

Men den där sötman i ruttenheten… Ofrånkomlig, den sätter sig i kläderna, den sätter sig i själen…

Nej, den här filmen gick alltså straight to Netflix, som heter nuförtiden (i stället för straight to DVD).

Man får väl ta det som signifikativt att “Dependables” också är ett varumärke för inkontinensblöjor…

“Kvinna med kratta” (1930-32) Utställningen börjar onsdag 16 juli 2014 på Tate Modern.

Jag brukar rygga tillbaka lite grand när jag ser en boks undertitel börja med “A Cultural History of…”, men i senaste LRB står en (gratis)recension över just en sådan bok – om hissar. Fascinerande. Det var hissarna som bl.a. gjorde att de välbärgade började föredra övervåningarna i stället för nedervåningarna, därför att man ansåg alla trapporna för arbetsamma.

En annan sak jag inte kände till är att det finns en Erving Goffmans etnometodologiska analys av vilka positioner hissens passagerare vanligtvis intar när de kliver in. Den första ställer sig vid kontrollknapparna, den andra i diametralt motsatt hörn, den tredje någonstans utmed bakväggen, den fjärde i tomrummet i mitten, och så vidare. Och alla tittar rakt framåt, som på parad. Bokens författare kallar detta intricate array of mutual aversions a ‘sociogram’.

Samma sociogram återkommer ju på offentliga herrdass. Säg att det finns fem pissoarer längs väggen. Den förste ställer sig vid nummer ett, den andra vid nummer fem, den tredje vid nummer tre, men, så klart, för efterkommande har ju nöden ingen etnometodologisk lag. (Och för övrigt, som damerna kanske inte känner till, herrar utbyter aldrig blickar på en offentlig toalett, om man inte känner personen i fråga. Oavvänd blick nedåt, är vad som gäller).

Recensionen tar också upp hissens betydelse i filmhistorien, ett intressant kapitel i sig. Här finns även en tidigare bloggpost om hissar.

* Håkan L blir debatterad (i transitiv mening) i Svenskan av Einar Askestad. Det handlar om identitet, om vilket jag inte vet mycket mer än att jag heter Gunnar Pettersson på dagen och Frou-Frou Negligé på kvällen. Håkan kan svara för sig själv, men “Einar Askestad” fick en klocka att klämta till. Mycket riktigt, jag utnämnde honom en gång till “Chief Horse Whip Carrier to the 9th Marquess of Queensberry”. Läs posten och kommentarerna här.

* Avd. Wie man sich beißt so liegt man: Visst ska Suàrez stängas av. Men bara för såpass lång tid som det tar att gå igenom terapin. Att detta är tredje gången visar ju på att bitandet är något djupt infantilt/sexuellt hos honom, som han behöver klara upp med sin mamma (eller pappa) före nästa VM. Läs härtillvida (?) David Runcimans bloggpost idag.

* Avd. Engelsk rättvisa: Ja, säger den kloke Michael White, det går att tycka synd om Andy Coulson. Syndabockar finner sina högsta nivåer, i en slags bakvänd version av The Peter Principle. Etablissemangets något kantstötta sweetheart Rebekah-kah-kah Brooks gick fri. Hennes chief horse whip carrier Coulson, en av denna världens eviga deputies, andreredaktörer, åkte på skiten och kommer som sagt inte att sova i sin egen säng på ett tag. Tough shit, Essex boy…

För den som undrar hur det går med återpubliceringen av mina gamla böcker… ja, det undrar jag också…

Det har visat sig mer än lovligt struligt. Jag tänkte ju börja med att få ut romanen “Vad skall kungen göra nu?” som POD och ebok, detta via Publit.se, för att se hur landet ligger och rutinerna går. Men i den pdf-scan jag fick tillbaka från Publit hade nästan varenda en av de 227 sidorna blivit snedscannad… vilket Publit säger sig inte kunna göra något åt. Ordet “oprofessionellt” dök väl upp i mitt sinne, särskilt när man pröjsat 1000 spänn för besväret.

Hälften av jobbet återstod alltså innan jag ens kommit förbi första stadiet. Jag har, med viss hjälp, nu lyckats räta upp sidorna i Acrobat Pro, men måste kolla om tryckkvalitén fortfarande är på accetabel nivå. Detta dröjer på grund av semestertider på Publit. Ho hum… Jag hoppas den i alla fall ska finnas tillgänglig som POD om ett par veckor, och som ebok strax därefter. Vad gäller resten ska jag faktiskt scanna böckerna själv, eller låta någon göra det här över.

Den värld som alltså hungrar efter “litteratur som den ska vara” får så länge fortsätta tugga på mina förfelade gratismemoarer, vari inga skämt är för billiga, inga goda råd för dyra!

PS: Använd för jösse namn inte den epostadress som står i memoarlänken… den är död sen många år.

Roligt att se att det nyligen startats ett Bengt Anderbergsällskap i Göteborg: Ingrid Norrman skriver om det i GT. Tyvärr verkar de (ännu) inte ha en webbnärvaro, men det kommer kanske.

Bengt Anderberg var min första riktiga förebild som författare. Inte bara i det att han var gaisare och skrev så jävla bra, utan i hur man förde sig som författare: hur man stannade till och hur man gick vidare, vad man talade om, vad man såg och undrade över. Han gjorde ett starkt intryck den handfull gånger jag fick träffa honom, det var när jag var 16-17.

Absolut att man ska väcka nytt intresse för hans böcker. Jag tyckte Kain (1948) var en enastående roman, men jag skulle gärna vilja läsa om den för att se om den åldrats, den typen av romaner gör ju ibland det. Jag tycker också att man borde ge ut ett urval av hans kulturkrönikor och annan journalistik, t.ex. det han skrev i Expressen på 1980-talet.

Wikipediaartikeln om honom här.

PS: Ha, jag langade in fel länk ovanför, det blev en om den vita älgen i Munkedal istället…! Fantastiskt, en veritabel anderbergare…!