Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


Om satir

Thursday, January 22nd, 2015

Göran Rosenberg skrev i Expressen häromdagen: “Bäst fungerar [satiren] också när det är de mäktiga som provoceras och inte de maktlösa, vilket genom historien varit satirens självklara position och funktion.”

Självklar är den inte helt och hållet. Romarna – Juvenalis, till exempel – angrep makten när makten visade upp de synder, laster och dårskaper de ville satirisera. Men sådant fanns i lika hög grad hos de maktlösa. Satiren bar från början inom sig lika mycket melankoli som ironi: O tempora, o mores lika mycket som kejsarens-nya-kläder. Inte för inte har ju satirikern beskrivits som en “romantiker på dåligt humör”. Satiren som “militant ironi” riktad uppåt är ett förhållandevis senkommet påfund.

En annan sak är värd att nämna. Rosenberg tar, som många andra, upp den ökända teckningen från C Hebdo som visar Muhammed naken, liggande på magen, med pratbubblan “Gillar du min rumpa?” Den ska enligt många, uppenbart inkluderat Rosenberg, ha varit ett klart övertramp: pornografisk, sodomitisk, och så vidare. I själva verket är den en referens till en berömd nakenscen med Brigitte Bardot i Godards “Le Mépris” från 1963 (källa). Det mildrar kanske inte den upplevda förolämpningen hos muslimer, men det understryker i alla fall vikten av att ha läst på hos de som vill kritisera Charlie H.





Vad jag vet om Ezra Pound, hittills…

Monday, January 12th, 2015

Jag läser om Noel Stocks ganska träiga biografi över Ezra Pound. Detta på förekommen anledning. Jag håller på med ett avsnitt i boken som handlar om hur man anländer i London, och Ezra Pounds ankomst var inte dum alls. Ett citat ur (grov)manus:

Den amerikanske poeten Ezra Pounds entré på Londonscenen i augusti 1908 var av det mer spektakulära slaget, men samtidigt också typisk, för att inte säga stilbildande. Han anlände, skrev Ford Madox Ford, “med ett slags danssteg, och gjorde värjstötar med spatserkäppen mot en inbillad motståndare”, klädd i “byxor gjorda av grönt biljardbordstyg, en rosa överrock, blå skjorta, en slips handmålad av en japansk vän, samt en väldig sombrero, allt detta tillsammans med ett flammande rött pipskägg och ett turkost örhänge.”

Men herregud vilken usel poet han kunde vara, i alla fall till en början. Han visste precis vad han ville – “hard light, sharp edges”; modernismens ogräsrensning i den övervuxna senromantiska/viktorianska rabatten; bilder som språk inte som ornament – men han hade inte kapaciteten till det.

Förrän han började, inte översätta, utan tolka. Hans egentliga genombrott var med ‘The Seafarer‘, en modernisering av en medeltida elegi. Han hade redan producerat fina tolkningar av spansk, fransk och provencalsk lyrik och drama. Från 1915, med Ernest Fenollosas Nachlass, tolkade han också japansk och kinesisk poesi, lysande, det var något av det bästa han skrev. Som exempel Li Pos ‘Lament of the Frontier Guard’.

Där, i de främmande språken, började hans poetiska bana. Han var en utlänning som skrev på sitt modersmål. Jag tror det är i det perspektivet man måste se det haveri – till slut – som var ‘The Cantos‘. Den är inte grundad i talspråksengelska, vilket hade varit hans poetiska idiom på 1910-talet. Han övergav det för en politisk-ekonomisk retorik som inte hörde hemma någonstans alls.

Enligt min mening – och världen har ju väntat länge nog på mitt omdöme – så var första ‘XXX Cantos’ något helt igenom banbrytande och enastående (läs bara inledningen, Canto I). Mitten behöver man inte besvära sig med. Men dikterna från arresteringen 1945, The Pisan Cantos och framåt är ett motexempel på vad Edward Said skrev om late style – särskilt om Beethoven – det vill säga “heroic, but intransigent”

Det är det inte hos Pound, mot slutet. Det är ett nederlag.

That I lost my center
                        fighting the world.
The dreams clash
                        and are shattered—
and that I tried to make a paradiso
                                                    terrestre.





Å andra sidan…

Friday, January 2nd, 2015

Å andra sidan har vi det här med Astrid Lindgren.

Jag såg ett par av dokumentärfilmerna som gick på teve under mellandagarna, och läste de mer eller mindre ordagranna referaten i kvällstidningarna dagen efter. Och samma sak har, eftertryckligen, hänt igen, nämligen att jag känner ett vagt men bestämt obehag när det gäller Astrid Lindgren.

Jag var på vippen att säga att det ligger något ‘sinistert’ över henne, men det vore en överdrift. Att jag känner ‘obehag’ räcker. Och jag vet ärligt talat inte varför, det är det jag ska försöka bena ut.

Astrid Lindgrens böcker spelar för det första ingen särskilt viktig roll i mitt liv. Mer av en händelse än något annat, tror jag, läste jag inga andra böcker av henne än Mästerdetektiven Blomkvist när jag var liten (jag tror jag sommarlånade dem på biblioteket en gång). Pippi Långstrump läste jag för första och enda gången i skolan, och var kanske då lite för gammal, och lite för kille, för att ta den till mig.

Likadant när ‘Vi på Saltkråkan’ kom på teve 1964, som väl utgjorde Lindgrens stora mediala genombrott. Jag var tretton och tittade förstås på den, men den angick mig inte tillnärmelsevis lika mycket som t.ex. ‘Hemsöborna’ med Allan Edwall gjorde två år senare, inte ens medräknat det faktum att det (i det hänseendet) är en rätt stor skillnad mellan 13 och 15 års ålder.

(Fotnot: Inte bara hennes ‘mediala genombrott’: jag vågar spekulera att Saltkråkan gjorde Astrid Lindgren till “Astrid Lindgren”. It created the brand, för att vara lite onödigt cynisk, dvs att hennes kulturella persona i Sverige idag är lika mycket teve- och filmbaserad som den har med böcker att göra.)

Hur som haver, spola framåt tjugo-plus år och jag kom inte ens på tanken att Astrid Lindgren borde utgöra en del av min sons uppväxt – till skillnad från Mumintrollen, som var obligatoriska. Det var alltså inte ett medvetet val, utan ett omedvetet. Hon spelade ingen roll i mitt liv, fram tills för sådär tio-femton år sen.

Det var inget speciellt som hände, utom att jag tyckte konsensus kring hennes oantastliga storhet – hennes landsfarmorskap – började kännas lite tryckande, som hettan strax före åskvädret. Jag hittade inte ens antydan till kritik. Jag tyckte då och tycker nu, när hennes storhet är slutgiltigt sakramenterad, att oantastlighet är en olycka att drabba någon, särskilt en författare, och särskilt en författare med ett sådant starkt samhällskritiskt engagemang som hon trots allt hade.

Det kanske handlar om just detta att hon var everything to everyone. Hon var den antifascistiska rörelsens hängslegreppande krutgumma, lika mycket som hon var (och förblev) Timbrohögerns Princess Leia efter Pomperipossa. I sina dagböcker under kriget är hon nästan profetiskt neutral i sitt fördömande av bägge de två jätteödlorna, nazismen och kommunismen. Återigen lite cyniskt: hade hon planerat en kulturell karriär i efterkrigssverige, att nå sin kulmen på 2000-talet, kunde hon knappast gjort det bättre.

Vidare. Hon var i mycket (och inte helt ofrivilligt kanske) upphovet till den militanta sentimentalisering av barn och barndomen som numera verkar ingå i svenskt DNA, samtidigt som hon klart insåg att det inte alls låg något “gåtfullt” hos detta “folk”, tvärtom: med Patricia Highsmiths ord (en författarinna som inte är helt olik Astrid Lindgren när man tänker på det…) är barn “druckna dvärgar”, minipsykopater som Pippi som vi ömsom daltar med, ömsom pryglar halvt ihjäl för att de inte ska pinka på isfahanen och tömma våra bankkonton, innan ännu fler barn blivit gjorda.

Det är en klyscha att många av Lindgrens figurer har en ventilerande funktion i både våra barnsliga och våra vuxna medvetanden. Pippi skulle inte ens nått två rader in på första kapitlet om hon funnits i verkligheten, det hade Barnavårdsnämnden och polisen sett till. Men hennes frihet är ju inte bara utmanande och provokativ, den är aggressiv till sitt väsen, kanske t.o.m. reaktionär, dvs motsatsen till det samförstånd och de framsteg som i längden vilar på Tommy och Annikas sköra axlar. Vi, som de, måste veta var gränserna går, annars kaos.

Jag drar ett tillfälligt streck här, och inväntar eventuella kommentarer. Även om jag inte lyckats bena ut särskilt mycket, så kvarstår känslan av att Astrid Lindgren – eller snarare Astrid Lindgrens plats i det svenska medvetandet – är en långt ifrån oproblemaktisk historia. Att göra henne mindre oantastlig kanske vore att göra henne en postum tjänst.





I goda sällskap

Friday, November 7th, 2014

Uno Rodin meddelar mig att Bengt Anderbergsällskapet nu har en webbsida, och den är hur tjusig som helst. Och Anderberg själv var en otroligt snygg karl, egentligen. Men så var han ju gaisare också. Hur som helst, gå nu med i sällskapet, det kostar bara hundra kronor.

Ett annat litterärt sällskap jag kan rekommendera, som trogna läsare vet, är The Wyndham Lewis Society. (De har ett långvarigt samarbete med Universidad de la Rioja, vilket alltid låter väldigt förtroendeingivande i mina öron). Vill man läsa en gammal artikel jag skrev i DN om Lewis så finns den här.





Förbisedd igen

Thursday, October 9th, 2014

Av Patrick Modiano har jag bara läst De yttre boulevarderna (1974). Men den var bra.

PS: På tal om vilket. Om du hette Vilgot Sjöman, om året var 1995, om du just gjort färdigt en film om Alfred Nobel och bestämt dig för att använda hans namn i titeln, vilket hade du då valt – “Alfred” eller “Nobel”? Ähem





Att åternormalisera genombrottet

Wednesday, October 8th, 2014

Slavoj Zizek hade en webchat med Guardians läsare idag, och fick bl.a. frågan “Stravinsky or Schoenberg?” Det ligger en hel del i hans svar, syns det mig…

Of course, this question probably refers to Adorno’s book of philosophy on new music. And I agree with it totally. I am against Stravinsky, for Schoenberg. I think that when we get a breakthrough in art, like with Schoenberg, we always get then accompanying it, a figure like Stravinsky. Renormalising the breakthrough. Cutting off the subversive edge of the breakthrough. And I think again the same goes for other arts, for example, in modern painting, it would have been Picasso vs Braque. I think Picasso is Stravinsky in painting, with his eclecticism, while Georges Braque is the thorough modernist ascetism. Even in literature, although the homology is not perfect, I’m tempted to say Joyce vs Beckett. Joyce is I think too bright for his own good. It’s too pretentious in this encyclopaedic approach, like using all languages in Finnegan’s Wake; the true genius is for me Samuel Beckett. If I were to choose one novel of the 20th century, it’s his Unnameable. I think that the three absolute masters of 20th century literature are Beckett, Kafka and the Russian Andrei Platonov. If you put the three of them together, I’m ready to burn, sacrifice all other books just to keep these three. I think even much of high modernist writing is overrated. For example, if I were to choose between Virginia Woolf and Daphne du Maurier, I would immediately choose du Maurier. We shouldn’t be afraid to admit this.





En perfekt spionserie

Saturday, September 27th, 2014

“Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1979) och “Smiley’s People” (1982) i all ära, men vad gäller tevedramatiseringar av John Le Carré så tycker jag “A Perfect Spy” (1987) är den överlägset bästa. Den finns att se i alla avsnitt på Youtube (avsnitt 1 börjar ovan). Vilket jag just har gjort.

Historien, för det första, är den mest självbiografiska Le Carré skrev i spionserien, framför allt porträttet av hans con artist father, och gränslandet mellan bedrägeri och förräderi som både pappan och sonen befolkar. Filmatiseringen är djupt 80-talistisk med murriga färger och mycket mörker, mycket brutal stråkmusik. Manus förstås av den store Arthur Hopcraft. Och skådespelarinsatserna är fenomenala.

Ray McAnally som pappan, det går inte att ta blicken från honom. Rudiger Weigang, som jag inte hört talas om varken förr eller senare, är briljant som Axel, den tjeckiske agenten. Och Peter Egan, som den perfekte spionen Magnus Pyke, lämnar all sin typecast-ade bekväma trevlighet bakom sig och gör ett porträtt av bräcklig arrogans – spegelbilden av fadern – som är helt och hållet övertygande.

Kan inte nog rekommenderas för höstkvällstittande.





Konst (inte skotsk)

Monday, September 22nd, 2014

Anselm Kiefer på Royal Academy (från 27/9 till 14/12) får man ju gå och se. Jag tror inte jag sett något av honom IRL, och har alltid undrat om den där svaga, vaga känslan av kitsch över det hela försvinner eller förstärks när man ser dem framför sig.

Så här från håll är jag i alla fall inte övertygad om att t.ex. hans – för att vara lite elak – “tavlisering”, hans iscensättande av Celan (askan, Shulamith, den svarta mjölken) är en helt och hållet oumbärlig konstnärlig respons. Det känns lite redundant. Men jag sätter mina onda aningar på reservbänken tills dess.

Skillnaden mellan att se konst i verkligheten och i reproduktioner har jag skrivit om förut, men hittar det inte nu. Jag anser exempelvis att den amerikanska expressionismen, från Pollock till Jasper Johns, måste man se i verkligheten för att kunna förstå och uppleva både den enorma energin och den väldiga stillheten (så Kiefer kanske funkar, med tanke på hans släktskapsförbindelser med Pollock?).

Kubismen däremot – dvs. Picasso och Braque i princip – ser enligt min mening mycket bättre ut i reproduktion än i verkligheten, där den mest är blek och beige och brun och platt… Nå, plattheten är ju så att säga kubismens signatur, men blekheten gör sannerligen inte saken bättre. Jo, och den holländska guldåldern bör man också se i verkligheten.





Recensionsrecension

Tuesday, September 9th, 2014

Eva Ström i AB, Nina Lekander i G-P, Victor Malm i Expressen, Kristian Lundberg i HD, är de som, vad jag sett, hittills recenserat Ragnar Strömbergs nya diktsamling ‘I ditt hjärtas sista slag’.

Som vanligt, en intressedeklaration: jag har känt Ragnar i alla år, och känner dessutom hans diktning, i alla år. Om man anser att detta diskvalificerar mig från att skriva om det mottagande boken fått – vilket jag tänker göra här – så innebär det att man utgår från en väldigt låg opinion om min förmåga till saklighet och min talang för uppriktighet. Det står var och en fritt att göra det, så klart, likaväl som det står mig själv fritt att sucka, med framlidna Joan Rivers, Oh, grow up…!

“En bra recension” kan ju betyda två saker: dels att en mer eller mindre välskriven recension ger boken i fråga ett positivt mottagande, dels att en välskriven recension uttrycker ett välgrundat omdöme om boken, vare sig positivit eller negativt. Det är det senare som intresserar mig här.

Jag hade faktiskt fruktat det värsta vad gäller mottagandet, eftersom Ragnar hör till det kulturella Lumpenproletariat som utgörs av äldre, vita, heterosexuella män, alltså de av oss vars identiteter inte är en jävla siffra rätt; ett lågt hängande, övermoget äpple ripe for the plucking av den efterkommande generationens fadermördare. Men riktigt så illa blev det nu inte.

Eva Ström skriver inte så överraskande den bästa recensionen, med vilket jag då menar att hon har läst dikterna grundligt och absorberat dem i ljuset av Ragnars (omfattande) tidigare diktning. Det är kort sagt en poet som recenserar en poet, här doftar ateljé och hantverkskunskap, och som en tänkt “neutral” tidningsläsare ger hon mig precis det jag ville ha: nödvändig information, citat i sina sammanhang, trovärdigt omdöme.

Nina Lekander skriver, kanske lite överraskande, den sämsta recensionen. Om hon överhuvudtaget studerat dikterna framgår inte ens. Texten ger den neutrale läsaren i stället vad man inte alls behöver: en redogörelse för Nina Lekanders attityd till personen Ragnar Strömberg. Av den nervösa, raljerande tonen att döma verkar Lekander snarast ha drabbats av scenskräck för att hon ombetts att skriva i just Göteborgs egen Post.

Victor Malm skriver nog lite för kort för att hans omdömen ska få någon djupare resonans. Han talar t.ex. om Strömbergs “sena författarskap”, men det här med “senhet” blir ju lite problematisk när den föregående diktsamlingen kom för fjorton år sen. Det skeva tidsperspektivet gör att Malm inte ger sig tid att märka att sådant som “en tillkrånglad och sökt” bildvärld är exakt samma bildvärld Strömberg sökt sig fram i sedan debuten 1975. Synd.

Kristian Lundberg skriver också kort, men kompenserar med ett längre citat som kontextualiserar det som Malm missade: den genomgående tematiken, tekniken och bildvärlden i das dichterische Werk. Om den neutrale tidningsläsaren inte får det näringsmättade mål man skulle vilja ha, så får man i alla fall en liten välsmakande amuse bouche.

Det förvånar mig lite att ingen av kritikerna hittills tagit upp en formaspekt som faktiskt ger en bra ingång till Ragnars dikter, nämligen hur många av dem är strukturerade. Ragnar är – som Ekelöf, Eliot, ofta Stevens, skulle jag sagt – dialektiker, lite schematiskt uttryckt. Man börjar med att något öppnar sig, vaknar, reser sig, träder fram. Man tar några steg tillbaka för att kunna se, inte bara vad man ser, utan att man ser. Man slutar bortom motsägelsen: ingenting har förändrats, därför att allt har förändrats.

Det är det där slutskedet som Ragnar ofta gör ett slags distillat av, det som Malm beskriver som “korta aforismer” i avsnittet ‘Lunar Manual’. De är egentligen inte aforismer alls, de bara låter så, och det är därför heller ingen “visdom” som “förkunnas”, som vore han en Paulo Coelho med ojämn högermarginal. (Aforismens didaktiska strävan är ju snarast raka motsatsen till diktens).

Hellre ska man läsa dem som just koncentrat, som förtätade dikter, det är därför de liksom sjuder av associativt liv. Ta till exempel just den där “Månen är det osynligas präst”, som Malm citerar och kallar “parodiskt överpoetisk”. Det är den bara om man inte alls associerar månen med religiös och kulturell praktik över årtusendena, inte minst i buddhismen och islam. Att med det i tankarna introducera “det osynliga” blir då inte bara logiskt, utan poetiskt nödvändigt. 

Det handlar, som med all bra dikt, inte så mycket om att läsa som att lyssna.





Böcker

Friday, August 29th, 2014

* Jag vill inte hålla på och harva om Martin Amis, men Leo Robson i New Statesman skriver bra om både Amis och Ian McEwans tendens under senare år att skriva forskningsbaserade romaner om Stora Teman. Samtidigt meddelas att Amis förläggare i Tyskland och Frankrike tackat nej till översättningar av hans nya “Auschwitzkomedi”, även om ett nytt franskt förlag tagit över den.

* Till skojigare ting. The G har återupplivat sin serie ‘A Book that Changed Me’ och Stephen Bates skriver idag om ‘Pickwick Papers’, en artikel jag nästan kunde skrivit själv, med bara några få ändringar i omständigheterna. Älskade den första gången, älskade den senaste gången, för ett par år sen…

* Alldeles snart kommer min gamle vän, vapendragare och materialförvaltare Ragnar Strömbergs nya diktsamling ut. Den heter ‘I ditt hjärtas sista slag‘, den är hans första på fjorton år, och hans bästa någonsin. Om jag kunnat gå på releasefesten på Nefertiti nästa vecka skulle jag dansat schottis naken, ensam, heroisk, och i strålande glans.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004