The G:s konstkritiker Jonathan Jones gör en helomvändning vad gäller Francis Bacon. Ett galleri i East Anglia har satt ihop en utställning med Baconmålningar tillsammans med de klassiker han alltid refererade till: Vélasquez, Picasso, Matisse, osv. Och jämförelserna är absolut inte till Bacons fördel, anser Jones.

Som Jones säger, man har egentligen varit lite lat när man tittat på Bacons groteska figurer. Man har låtit sig alltför enkelt imponeras av de frustande, grymma angreppen på den mänskliga formen, på det mänskliga köttet, och det är först nu när man ser dem tillsammans med dessa “avslappnade”, fria, sanna uttryck hos mästarna som Bacon framstår som en falsk effektsökare. Han har “inget hjärta, och han har ingenting att säga”.

Jag har faktiskt väntat på en sådan omvärdering, precis som jag väntade på – och till slut fick – ett sanningens ord om Henry Moore: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande diande bäbis?” skrev t.ex. Observers Laura Cumming om utställningen på Tate Britain 2010. Och jag tror inte bara det handlar om att vi alla gillar när någon pekar på kolossernas lerfötter. Det är framför allt bara riktigt och sant.

Günter Grass och Eduardo Galleano RIPade på samma dag…

Hur som helst, Grass ska ha påstått (i sin Skala lök-memoar) att han träffade Paul Celan i Paris strax efter kriget, och att det var Celan som upmanade honom att överge poesin till förmån för prosan. Det är ju inte alls omöjligt, men jag tycker, som en del andra jag sett, att det låter… konstigt, osannolikt på nåt vis. Kan dock inte förklara varför.

Det påminner för övrigt också om Audens råd till Edward Upward: “Hörru grabben, om jag var som du skulle jag ge upp det där med dikteriet…” Och Edward lydde honom.

Klyschornas makt…

The International Flann O’Brien Society (i Österrike!)

Från i morgon tar jag mig fyra dagars semester i Broadstairs på Kents fagra kust. Jag kanske skickar några vykort. Det är just här, i valkretsen South Thanet, som Ukip:s Nigel Farage ställer upp i valet, och där komikern Al Murray (“The Pub Landlord“) ställer upp mot honom med sitt FUKP, Free United Kingdom Party.

Men det är ju också Världspoesidagen idag så jag väljer följande alster ur mitt digra arkiv:

Den bakfulle systersonen

Min hjärna är en blancmanger,
min mage är en hiss.

“Du sköter dig så miss-!
Du sköter dig så miss-!”

Så mästrar mig min moster
som bor i Rotebro.

Hon roar sig så o-
i nödan o-

(P Ramel, 1951)

Den oavbrutet intressante Owen Hatherley kommer med en ny bok om några månader, och den har en titel jag är vansinnigt avundsjuk på: ‘Landscapes of Communism’. Omslaget är designat av Jonathan Pelham.

Jag skrev om avundsvärda boktitlar en gång i forntiden, vill jag minnas. En annan jag nämnde då är ‘Förlusten av Norge‘, Gunnar D Hanssons diktsamling från 2000.

Ytterligare en: ‘The Ignorant Perfection of Ordinary People‘ av Robert Inchausti.

‘Bibeln‘ är ju inte dum, den heller.

På motsatt håll finns det ju absolut förbjudna titlar, ofta för att de är så överanvända. ‘The Kindness of Strangers’ hör till dem. Eller ‘[Fyll-i-själven]s dotter’.

Eller sådana där nonsensmeningar typ ‘Här får du inte leka längre för nu ska dom lägga räls över sandlådan’.

Och för all del, alla dessa ‘Mannen som…’-titlar. Ähem.

För en gångs skull kan man använda ordet legendar utan att tveka.

Siffrorna först. Karl-Alfred hade förstås nummer 8 på ryggen, den klassiska högerinnern. Han gjorde 145 mål på 197 matcher för GAIS, ofta nickmål på inlägg från lillebror Sanny, vänsteryttern. Allsvensk skyttekung tre säsonger i rad, ’52, ’53 och ’54.

Och vem kan inte hålla med Karne Johansson i GAIS jubileumsbok 1994:

“Karl-Alfred Jacobsson står som fotbolls- och klubbsymbol för GAIS ännu 40 år efter sin storhetstid och lär så förbli. Inte bara för att han är en av de största målkungarna någonsin i göteborgsfotbollen. Karl-Alfred har dessutom, liksom Kamraternas »Bebben«, något svårdefinierbart göteborgskt över hela sin fysionomi och gängliga lekamen.”

Karl-Alfred dog i onsdags kväll “utan dramatik” (G-P).

Idag skulle Bob Marley fyllt 70. Han är en av de få döda rockstjärnor som jag kan tänka mig i den åldern. Jag kan inte ens tänka mig Mick Jagger, som är 72…

Det första Bob Marley & The Wailers gjorde när dom kom någonstans på turné var att hitta ett lag att spela fotboll mot. När de spelade i Göteborg en gång, säger legenden, fick de tag på ett hoprafsat gäng svenska musiker och spelade match mot dem på Karl Johans Torg, alldeles vid Majornas gymnasium. De vann säkert också.

Artikelförfattaren i länken ovan har rätt i det att man sällan hör hans kampsånger numera, det är mest ‘No Woman, No Cry’ och ‘Is This Love’. Det är synd.

Tim Parks är romanförfattare, litteraturkritiker, översättare, undervisar i Verona, samt intressant bloggare på NYRB. Han är säkert en jävel på marimba också. Nå, hans senaste blogg handlar om autenticitet i romaner och kommer fram till den föga förvånande slutsatsen att det handlar om the deeply felt. Men vägen dit är värd att läsa. Inte minst när han definierar vad inautenticitet kan se ut som:

In general, when a novel manipulates its material to conform to the pieties of the day, or alternatively to attack those pieties for no other reason than the visibility such an attack will generate, when its literary tropes are all too familiar, its clever prose reminiscent of other clever prose, then the compass needle is slipping away from true north.

(Parks sågade förresten en gång Salman Rushdies ‘The Ground Beneath Her Feet’ [fast tyvärr bakom betalvägg]).

Jag har just sett Adam Curtis nya film ‘Bitter Lake‘, två och en halv timmar lång, som dessvärre bara sänds på BBC iPlayer i några veckor till. Detta är tydligen hans eget beslut, för att få ännu friare händer och göra en film “som inte går att visa på teve”. Men förhoppningsvis kommer den på Youtube förr eller senare.

Jag vet inte om Curtis dokumentärer har visats i Sverige. Han är ju en filmare med en helt egen stil, politiska filmer som ofta känns “som om man tittar på en dröm”. Han klipper ihop en mängd material, ofta i våldsamma kontraster – från nyhetsklipp till Tarkovskijs ‘ Solaris’ – och med ett minst sagt eklektiskt val av musik. De är dokumentärer man definitivt kan placera i genren grand narratives.

Men man ska vara lite försiktig med att ta ombord allt han för fram. Hans tema är makt, ideologi och eliter, och han har en tendens att se mönster och kontinuiteter som ibland tenderar mot, men aldrig går över i, konspirationsteorier. Hans historieskrivningar har fått viss kritik från experthåll. Det är dock, när det funkar, och det gör det nästan alltid, hypnotiskt bra.

Han är väl mest känd på senare år för ‘The Power of Nightmares‘ och islamism och ultrakonservatism, ‘The Trap‘ om samtida frihetsbegrepp, och ‘Everything is Going According to Plan‘, hans samarbete med Massive Attack. ‘Bitter Lake’ handlar om Afghanistans moderna historia, och hur de historier vi får berättade för oss blir allt simplare, allt svartvitare.

Får ni en chans att se några av dem så gör det. Men det kanske ni redan har gjort, som sagt. Ho hum.

PS: Upptäckte just att i alla fall första delen av ‘Bitter Lake’ finns på Youtube. Där finns nog det mesta andra också.