Jag försöker fundera ut varför David Bowies död inte berör mig något särskilt. Jag hörde hans musik, förstås, men köpte aldrig en skiva av honom. Utan att titta för noga tyckte jag ibland hans berömda re-inventions såg ut som ett antal poseringar, som alltid låg steget före de rådande poseringarna. Där andra såg substans såg jag mest mode. Men jag är villig att acceptera att jag hade fel.

Jag tror mer allmänt att det har att göra med att Bowie var en utpräglad 70-talsfigur. Jag hårdrar bara lite grand när jag säger att mitt intresse för pop och rock tog slut med det decenniets början, kanske med Hendrix’ och Janis’ dödslar. Jo, jag lyssnade en hel del på Allman Brothers. Och Frank Zappa. Men jag drogs också mer mot country och bluegrass: det här var ju Doc Watsons storhetstid, och den banbrytande ‘Will the Circle Be Unbroken‘ kom 1972.

Och så drogs jag mer mot klassiskt i samma veva, och då mot de perioder som fortfarande är de dominerande i mina öron: barocken + Beethoven (men inte Mozart) + Andra Wienskolan. Jag gillade också de små formaten, och gick ofta på Wigmore Hall, St Martin in the Fields och St John’s Smith Square. Bilradion och BBC-appen på paddan står förinställda på Radio 3, utom när det är den hispiga Sarah Walker på morgnarna.

Kuriosa 1: Jag stötte på Angie Bowie några gånger på sjuttiotalet. Hon bodde med tio-femton andra i en lyxig squat alldeles vid Lord’s Cricket Ground i St John’s Wood. Men hon försvann efter ett tag. Kuriosa 2: Klas Östergren skrev uppskattande om Bowie i ‘Elektriska drömmar: författare om rock’ (1982), kan vara värt att leta upp, kanske. Jag skrev om Hendrix. Ragnar Strömberg om Doors. Några andra minns jag tyvärr inte.

If the waltzes don’t get you, the polkas will, säger min gode vän @RobertHanks. Han har alltför rätt. Nyårsdagskonserten från Wien är inget mindre än en helvetesvision i musik. Så här låter det när civilisationer angrips inifrån av hårdresistenta parasiter. Hur motstå ett angrepp från illasinnade utomjordingar? Strauss.

Frohes neues Jahr!

Att vara normkritisk är nu normen.
Vart går kritiken då?

Att vara ormkritisk är nu ormen.
Vem är den stora snoken då?

Att vara hen är allom givet.
Att vara någon, bara få.

The G tipsar om konstutställningar under hösten. Några är givna för mig. “Bridget Riley: Learning from Seurat” (Courtauld 17 sept – 24 jan) låter rätt spännande: jag gillar den förra, vet inte mycket om den senare. En retrospektiv/översikt av Ai Weiwei (Royal Academy 19 sept – 13 dec) lägger jag i reservfacket till vidare: kanske orkar jag inte folkmassorna. Obligatorisk är dock Cy Twombly (Gagosian 10 okt – 12 dec) där det kommer att visas tidigare osedda bilder ur Bacchusserien (gammal post om CT). Likaså Goyas porträtt på National Gallery (7 okt – 10 jan). Frank Auerbach på Tate Britain (9 okt – 13 mars; deras websajt ligger nere) blir nog också en tryckare, men skulle gärna vilja låta mig övertygas av FA en gång för alla.

Om inte annat så är det ju ett underbart tillskott till vår samling av underbara titlar: “Thelonius Monk on the Moment He Became Aware of the Police“…

Jag behöver ett avbrott från Londonboken, och styr kosan mot tysk poesi. Jag har en slags dubbelfråga, eller där den ena liksom är en spegelbild av den andra. Det följande i all korthet.

Fråga 1. Bör man störas av det faktum att Rainer Maria Rilke aldrig blev förbjuden av nazisterna? Jag har läst, fast inte särskilt mycket ärligt talat, argument för och emot.

Ja, det är problematiskt (menar somliga) därför att Rilkes diktning ständigt viker undan för det konkreta, det verkliga, till förmån för ett nästan autistiskt metaforiserande. “Pantern” skulle kunnat bli en banbrytande politisk dikt om Rilkes samtid. Men blev den inte. Hans geni förråder honom.

Nej, säger andra, att han aldrig blev förbjuden beror helt enkelt på att nazisterna var småborgare och inte fattade vidden av Rilkes egentliga vision. Hans poesi är gränslös (“…bin ich ein Falke, ein Sturm / oder ein grosser Gesang?) och därför i grunden ofattbar för en diktatorisk regim. Hans geni räddar honom.

Fråga 2.  Är det fortfarande försvarbart att kalla Bertolt Brecht ett geni?

Ja, det är det (menar t.ex. jag). Det han åstadkom inom poesin och teatern, och i kombinationen musik-poesi-teater må i mycket vara överspelat idag (episk teater?? v-effekt??) men ingen musik eller poesi eller teater  kommer förbi Brecht. Hans geni är blåmärkt men i grunden oantastat. Läs honom bara.

Nej, menar andra. Det finns en gräns över vilken vissa konstnärskap inte får passera. Och det handlar inte om efterklokhet som med Ezra Pounds eller Eliots antisemitism. Die Massnahme och alla Stalindikterna, som bara exempel, räcker för att döma Brecht. Han geni är märkt, antastat. Läs honom bara.

Så här skoj (skrålla ner) kan man ha om man är graffiti-ähm-konstnär… graffitimålare? graffitist? graffitör?

Om den inte redan funnits hade jag gärna åtagit mig att skriva den, enbart med utgångspunkt från affischen…

(Källa)

Jag var just på LRB Bookshop vid British Museum och “en kväll med Hanif Kureishi” för att celebrera återutgivningen av den 25 år gamla ‘The Buddha of Suburbia” som en Faber Modern Classic. Jag översatte den till svenska för Norstedts, det var mer eller mindre i samma veva som den kom ut här.

Det var en tid – slutet av 80-talet, början av 90-talet – när jag översatte fyra-fem romaner i sträck, men ‘Förorternas buddha’ var speciell för att Kureishis prosa passade svenskan så bra. Där fanns få eller inga översättningsproblem, det var bara ett rent nöje från början till slut, just hang on and enjoy the ride.

Jag undrar om så var fallet med andra översättare, eller om detta var något specifikt svenskt. Om det senare, så kan det kanske bero på att modern svensk prosa sedan Strindberg så behändigt ackomoderar den där lediga kombinationen av “högt och lågt” som Kureishi också hade i sin prosa. Det vill säga, en förstapersonens narrativa röst som är samtalsbetonad och vernacular, men samtidigt kan behandla relativt komplexa idéer om ras, klass, periferin/centrum, och så vidare.

Jag tyckte nämligen då, och tycker fortfarande, att ‘Förorternas buddha’ har intressanta likheter med ‘Röda Rummet’, Strindbergs egen debutroman. Den unge mannen som ska erövra storstaden och dess konstnärliga cirklar, ambitionen, ironin och cynismen, klassaspekterna, periferin/centrum, osv. Och framför allt då att Strindberg uppfann modern svensk prosa, som mest märkbart i just högt/lågt-spänningen i själva prosan, utan vilken vi inte haft någon proletärlitteratur, inte haft någon Lars Ahlin eller Stig Dagerman eller… ja, fyll i själva.

Men, på det hela taget, sådana här författaraftnar… Jag har inte varit på något liknande på hemskt länge, men de är inte precis något som sets the pulse racing, eller hur…? Men det är en jävla bra bok. Och en jävla bra översättning.