(Jag nöjer mig med att re-reproducera en post från 24 maj 2011 med anledning av hans 70-årsdag. Nej, förresten, en kommentar bara: han spelar i Las Vegas i kväll. Vilka andra nobelpristagare kan man säga det om…?)

—————

“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.

Min gamle vän “Skånska Lasse” Johansson debuterar med sin dokumentärfilm “In Time: An Archive Life” på Whitechapel Gallery den 27 oktober kl 19. Den som är i faggorna då bör köpa biljett och ta sig dit, för det kommer att bli enastående.

Kan det här vara något? Tror man får ta sig en titt när den kommit ut. ‘The Man from the Third Row: Hasse Ekman, Swedish Cinema and the Long Shadow of Ingmar Bergman’ av Fredrik Gustafsson (Berghahn).

Gustafsson är bibliotekarie på Filminstitutet och undervisar i film på Örebro universitet, och skriver dessutom om ämnet på sin blogg.

Filmhistoria rent allmänt syns mig som ett spännande ämne, men särskilt just Hasse Ekman, om vilken jag faktiskt inte vet särskilt mycket.

Slutligt grovmanus på Londonboken nu levererat, har några veckors “semester” framför mig. Jag ska återbekanta mig med den tyska grammatiken – jetzt oder nie! – och dessutom läsa igenom den trave böcker som tornar upp sig vid sängkanten, varav jag tänkte skriva om några här. Joe Kennedys nyutkomna bok om fotboll, politik och kritisk teori ‘Games without Frontiers‘ blir den första i raden. Därefter Owen Hatherleys ‘The Chaplin Machine‘, Klas Östergrens ‘Samlade noveller‘ samt möjligtvis en del essäer i en del nummer av NLR som jag inte hunnit läsa. Så måste jag köpa skor också.

Jag flydde Brexitkaoset för en vecka sedan och sitter nu på Eriksberg i Göteborg och tittar ut över hamnen. Färjan lägger just ut från Klippan och Stena Scandinavica gör sig klar för avgång mot Kiel, måsarna flockas kring propellrarna. Bockkranen står barskt, bredbent över dockan här bredvid, armarna i kors, och begär klara besked av staden.

Jag följer förstås minutiöst händelserna där hemma (am I ever going to be able to call it ‘home’ again…?) Inte så oväntat förändrar 23 juni en hel del i nästan alla aspekter av ens tillvaro. I Londonmanuset får jag ändra och lägga till i snart sett samtliga kapitel. För precis som Gove och Johnson hade jag inte alls planerat för Brexit.

Jag hade tänkt vänta med försiktiga slutsatser tills “dammet lagt sig”, men skitstormarna virvlar ju obönhörligt upp dag efter dag. Bilden börjar dock klarna i vissa avseenden. Brexitröstarnas motiv var långt mer komplicerade än bara (rädslan för) invandringen. En avsevärd del av de femtiotvå procenten hade aldrig röstat förut överhuvudtaget. En framgångsrik legalistisk/parlamentarisk utmaning mot beslutet skulle innebära den centristiska politikens slutliga politiskt/moraliska bankrutt.

Så jag gör anteckningar och inväntar – vad? Jag vet inte riktigt. Mer klarhet, kanske bara. Under tiden läser jag ett par underbara diktare för att rensa upp i tankesnåren. Durs Grünbeins ‘Biologisk vals’ (Norstedts 1999) ett urval ur tre 80- och 90-talssamlingar översatta av Ulrika Wallenström. Det luktar Nobelpris lång väg. Och framför allt Karen Solie, det postindustriella landskapets diktare, och så mycket mer därtill. Inga åthävor, inget titta-på-mig, bara enkelt och stort. Här är ‘I Let Love In‘.

T J Clark i senaste LRB om ‘Picasso and the Fall of Europe‘ är så jävla bra det vill bli.

De av er som har åldern inne kan ju alltid sjunga med: “What do you want to make those eyes at me for / if they don’t mean what they say…” 

Emile Ford and the Checkmates, minsann. Han blev 78 år gammal. Det står i runan att han också var en skicklig ljudtekniker som bland annat uppfann föregångaren till karaoken. Dessutom ska han vid någon tidpunkt ha utfört “akustiska experiment i norra Sverige”. Vad i hela friden kan det ha handlat om?

“The majority of the members of the Irish parliament are professional politicians, in the sense that otherwise they would not be given jobs minding mice at crossroads.” 

Flann O’Brien dog 1 april för femtio år sedan. Jag har skrivit om honom många gånger här. Och här.

Samtliga Paul Klees anteckningsböcker – 3 900 sidor – finns nu online (via OpenCulture). Totalt fascinerande, detta modernismens sätt att dissekera och koka ner, att ta in vetenskap och humaniora i sättet att betrakta. Låt robotarna ta över arbetslivet så att vi alla kan ta en kurs på Bauhaus i stället, säger jag.