Måste bara få skryta med att gamle vännen Frank Perry just vunnit Oxford-Weidenfeld Translation Prize 2017 för hans översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Som för övrigt fick mycket bra kritik när den kom ut här i fjol. Det får alltså bli ett glas Merlot när som aftonen faller på.

Min gamle vän Cedric Smith var på besök häromsistens och introducerade mig till Walk off the Earth, en grupp som gör förunderliga saker med musik och instrument. Lite hipster över det, men vafan, jag är såld.

Slutet för Paul Cocksedges studio i Hackney, och de gör en utställning av det på Salone del Mobile i Milano i april, i samarbete med New York-studion Friedman Benda: Excavation : Eviction. End of an era. Jag skrev ju copy för Paul under sex år, slutade för nåt år sedan. Det var roliga tider, alltid intressanta uppdrag. Inte minst det som började allting 2011: Manuscript. Men ingenting varar ju för evigt, utom dålig mat och konservatism.

(Foto: Mark Cocksedge)

En kort reflektion i TLS över dålig nittonhundratalskonst illustreras med en målning (klicka försiktigt på länken!) av den dåliga konstens skyddshelgon Bernard Buffet som är – hiskelig, jag vet inget bättre ord… Inte minst på grund av sin storlek, ju…

Annan dålig 1900-talskonst? De gamla vanliga kitschmånglarna så klart: Jeff Koons, Damien Hirst och varför inte, som skribenten säger, mycket av Giacometti? En del (saligt hädangångne Tom Lubbock bl.a.) vill gärna foga Gustav Klimt till den här helveteskretsen, och inte mig emot. Några andra förslag?

PS: Detta för övrigt den dag Howard Hodgkin gick ur tiden. En av de brittiska 1900-talsmålare man åtminstone bör titta närmare på för det ger utbyte, det är i alla fall en dialog på gång, syns det mig.

Nicholas Mosley har avlidit, 93 år gammal. Hans romaner har jag inte satt mig in i något särskilt, bortsett från ‘Hopeful Monsters’ (1990) som jag tyckte var intressant, mest för att den var så ambitiös, men inte mer. Däremot skrev han en biografi i två delar över sin far Sir Oswald Mosley – ‘The Rules of the Game’ (1982) och ‘Beyond the Pale’ (1983) – som är en klassiker i en genre jag skrivit om förut: böcker om föräldrar som varit framstående politiker på endera av de två ytterkanterna. Jag skrev om den i mer detalj i en gammal DN-recension här (html).

Vi gick och såg Tanztheater Wuppertal på Sadler’s Wells igår kväll, föreställningen hette ‘Masurca Fogo‘. Jag har sett dem två-tre gånger tidigare, sent nittiotal tror jag, och blev inte bara imponerad utan… häpen, lite ställd. Dans är egentligen inte något som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, måste jag erkänna, men det här tyckte jag var nytt, och tänkvärt på alla de sätt. Mycket av vad de gör handlar om kärlek och makt, dvs om sex, och det finner ofta sin form i upprepningar, i ritualiserade rörelser, särskilt skarpt koordinerade danser på led (se klippet i länken). Men jag tyckte föreställningen igår nästan blev en pastisch på Wuppertalstilen, så att det ibland började närma sig slapstick, något jag aldrig förut sett hos dem: deras patos kom liksom från ett annat håll. Jag kan inte tro det har att göra med att Pina Bausch, grundaren, inte längre finns bland oss. Och dessutom, att anklaga just Wuppertal för pastisch låter ju snarast som en komplimang. Pastisch är liksom deras varumärke. Men ändå. Skratten var många under kvällen. Och det fick mig att undra.

Jag kommer upp till ytan för att förmedla en rasande intressant artikel i dagens Observer om Heather Wolfe, en forskare som med pincett och mikroskop och gedigen kunskap bevisat bortom allt tvivel att Shakespeare existerade, och att han var den player som skrev pjäserna, tvärtemot vad en del blinda och döva imbeciller hävdat. Och det intressanta med hennes upptäckter är att det är Shakespeares sociala ambitioner som avslöjar honom som verklig, nämligen bråket kring hans vapensköld. Han var sin pappas barn, ville upp i världen, hade tjänat bra med kosing på pjäserna, köpte egendomar i Stratford och ville ha sin jävla vapensköld! En med “On a Bend Sables, a Speare of the first steeled argent. And for his Crest, a falcon, his winges displayed Argent, supporting a Speare Gould...” och med mottot Non Sanz Droit. Annars kunde det kvitta. Atta boy, säger jag, you made it!

Döden har avslöjat sig som ett redskap för alt-right-rörelsen… John Berger har dött, 90 år gammal. ‘Ways of Seeing’ (första avsnittet på Youtube här) revolutionerade min generations syn på konsten. Hans böcker, hans intervjuer, det mesta finns listat på WP. Jag räknar honom i betydelse ihop med Raymond Williams och George Orwell. Studera John Berger! Är min uppmaning till ungdomen.

Scél lem dúib

Here’s a song –
stags give tongue
winter snows
summer goes.

High cold blow
sun is low
brief his day
seas give spray.

Fern clumps redden
shapes are hidden
wildgeese raise
wonted cries.

Cold now girds
wings of birds
icy time –
that’s my rime.

[Anon. 800-talet. Iriskt orig. Övers. Flann O’Brien]

På dagen fyrtio år efter ‘Anarchy in the UK’ brände Joe Corre upp punkarkivet på Themsen idag (The G om det). JC är son till Malcolm McLaren och Vivienne Westwood, som också “närvarade” vid ceremonin. Jag känner folk som gråter snålvatten i forsar vid tanken på de £5m som gått förlorade, men jag tycker det var helt rätt. Never go back.