Så har mina friex av O’Connors ‘Skuggspel’ anlänt (man får sig t.o.m. en skymt av mina ben på fotot…). Jag tror recensionsdag är i övermorgon 14:e. Den var faktiskt rolig och intressant att översätta. Olika berättarnivåer, avvägningar mellan tidsenligt och modernt språkbruk, skarpt tecknade figurer. Det är en väldigt gediget konstruerad roman; man förstår mycket väl varför O’Connor är professor i litterär gestaltning i Limerick (“En man som höll skola i Limerick / Var alls ingen skrivande dönick…”) Kan med gott samvete rekommendera den!

Jag vet ingen annan människa som så till nära nog fullkomlighet integrerat sig i sitt nya hemland och kultur som Michael Robinson. Det skulle i så fall vara T S Eliot.

Robinson, som just avlidit bara 61 år gammal, var irländare, spelade för Liverpool (bl.a. ihop med Ian Rush), vann både FA- och Europacupen. Så rekryterades han till Osasuna – och blev kvar i Spanien livet ut. Så småningom blev han omtyckt matchkommentator i tv och fick sitt eget mycket populära och högintressanta måndagsprogram om fotboll, El Día Después. Sid Lowes Guardianartikel om honom är länkad ovan, den är rolig och väl värd en genomläsning.

Bortsett från matcherna tittade jag ofta på El Día Después på tv:n på Bar Deportivo i Fornalutx på Mallis, när det (som det heter) begav sig. Min spanska är rätt rudimentär men i mina öron lät Robinson mer spansk än spanjorerna (Lowe skriver roligt om just det). Men jag är av förklarliga skäl fascinerad av hur det här med going native fungerar, särskilt på ett sådant djup som Robinsons. Är det språkliga mekanismer? Är det tillfälligheter? Är det känslomässigt eller intellektuellt? En kombination av alltihop?

Eliot blev High Anglican English på ett mycket mer demonstrativt och i grunden ganska kyligt sätt jämfört med hur Robinson blev “spanjor”, vilket framstår som ett mycket mer organiskt, självklart, följdriktigt och genuint kärleksfullt infödingsliv. Robinson hade roligt i sin spanskhet. Det hade inte Eliot i sin engelskhet. I wonder why. (Ahem).

(Förresten, det här är andra avsnittet i en pågående serie kallad “Only Connect”. Först Ebbe Carlsson och Herman Melville. Nu T S Eliot och Michael Robinson. Nästa? St. Augustinus och Anita Lindblom).

Jag gillar nästan aldrig Elvis-imitatörer. Inte av musikaliska hänsyn, eller för att rösterna låter fel, utan bara för att, liksom… låt det vara. Det hände en gång – eller i alla fall under vissa perioder – så låt oss lämna det vid det.

Ett undantag jag ibland gör är komikern Freddie Starr, som dog för nästan ett år sen. Han var stor på 70- och 80-talen, och faktiskt jävligt rolig enligt den tidens mallar, lagom outrageous, och så. Den kanske mest berömda förstasidan i The S*n löd: “Freddie Starr Ate My Hamster”.

Men han älskade – sant och uppriktigt – Elvis. I klippet ovan har han med sig inga mindre än The Jordanaires, och sjunger ‘Don’t’ med dem. Starrs röst är sannerligen inte den som Elvis sjöng med, men man hör, vad ska man säga, tillgivenheten och respekten. Det räcker för mig.

Efter några om och ett flertal men har jag nu lyckats få överfört till PDF en gammal artikel ur ‘Allt om böcker’ från april 1983 (och den känns väldigt “1983”, faktiskt…) Det handlar alltså om det kryptiska korsordet, en typ som jag inte tror existerar på svenska nu heller. Jag försökte lansera konceptet (som det hette på den tiden) i SvD, men reaktionen där blev inte riktigt vad jag hade hoppats på. Så jag lade projektet till handlingarna. Tills nu.

Nej, det är alltså bara avsett som lite tidsfördriv. Själva artikeln finns här och det specialkonstruerade krysset finns här – det senare lite skrangligt scannat, men det går förhoppningsvis att skriva ut och använda, om man nu känner för det. Till skillnad från den ursprungliga artikeln tänker jag däremot inte inkludera lösningarna till krysset här… Ha, rätt åt er! Antingen får ni gå till läggen eller också kommentera, så kan jag ge ytterligare ledtrådar.

Förresten, ‘Allt om böcker’ var en rätt bra tidskrift, tyckte jag. Vanligt tidningspapper, LP-format, snygg layout. Den startades av Nordal Åkerman 1981 och jag skrev rätt regelbundet i den: översikter över nyutkommen brittisk litteratur, om cricket, om Wyndham Lewis, och mer därtill. Kommer dock inte ihåg när, eller under vilka omständigheter, den lades ner. Det kan ha varit slutet av samma årtionde, för fr.o.m. 90-talets ingång började jag skriva i ‘Moderna Tider’ i stället.

Hur som helst, vässa pennorna, vässa tankarna!

+ Kommentarerna hittills har gällt lite begreppslig förvirring, dock nu uppklarad. Nu är det rätt längesen jag löste korsordet varje dag, men jag tittade lite närmare på dem senaste dagarna. En igår är rätt fin, det är en s.k. “dubbel definition”: ADULT BUTTERFLY (4). Lösning? BLUE.

Kolla bara vad mycket mer fint det finns att lyssna/se på via The G:s website, operor och konserter i massor, gratis. Jag använder den mer eller mindre varenda dag. Underbart.

Och här en massa länkar till de stora konstmuséerna, som bjuder på virtuella visningar…

I dessa isoleringens tider, när man tar till binge-watching tv-serier och läsa de klassiska romaner man redan borde haft i bagaget (Anthony Trollope slutsåld!) så vill jag förstås gärna rekommendera mina egna böcker och artiklar i kategorin bredvid ‘Om mina böcker och annat’.

Bland böckerna kan jag särskilt rekommendera ‘Vad skall kungen göra nu?’ (1987) och min debutroman ‘Nattsvärmaren’ (1980), tillgängliga som eböcker för en billig penning. Bland (gratis)artiklarna kan jag särskilt peka på den om Lord Haw-Haw, den om brittiska imperiet, och den om Wyndham Lewis, samtliga i DN för en massa år sen och här i html-versioner.

Den om Lord Haw-Haw blev för övrigt del av högskoleprovets “läsförståelse”-uppgift 2014 (bloggade om det här). Jag bestämde mig för att ta provet själv – och fick tre rätt av fem… Men jag har allt sedan dess, trots överväldigande motbevis, vidhållit att om det är någon som vet vad jag pratar om så är det jag. Det är dom som hade fel.

En av de mest skräckinjagande utsikterna inför framtiden är alla dom som nu sitter och tänker, “Jamen, om jag ska isolera mig så pass länge, då kan jag ju lika gärna sätta igång med att skriva den där romanen jag har tänkt på så länge…”

Klicketiklack låter tangentborden över hela den civiliserade världen. Jag skulle beräkna att 38% av dem blir dystopiska framtidsvisioner, 23% historiska romanser, 11% porr och resten blir aldrig färdigskrivna. Vid sidan om matleveransfirmor och toapappertillverkare kommer självpubliceringstjänsterna att göra bra ifrån sig av den här krisen.

I jest. Ändå, det är ju nu man ser vad samhällen som våra går för. Ett exempel. I går “avrådde” Johnson folk från att gå på pubar, klubbar, teatrar och andra större samlingsplatser för överskådlig. Därmed sparade försäkringsbolagen miljoner, för hade han beordrat dem att stänga hade de fått punga ut.

Rent allmänt tänker jag i fortsättningen undvika skriva om coronakrisen, för det har nog de flesta redan fått nog av. Men ibland kan det inte hjälpas.

+ Eller vänta nu… Det är klart att 80% av de där romanerna kommer att bli, i självisoleringens tecken, pastischer på Xavier de Maistres Voyage Autour de ma Chambre. Om man kanske skulle skriva en sådan själv…? *strokes chin*

Så var det kapitlet avslutat, det rättade korrekturet postat. Joseph O’Connors roman ‘Skuggspel’ kommer ut 1 maj, enligt förlaget. Fast jag är inte helt övertygad om omslaget, det är lite retro över det, men det kanske funkar. Den var hur som helst ett nöje att översätta. Inte undra på att O’Connor undervisar i creative writing, för den är oerhört skickligt konstruerad, träffsäkra personporträtt, lite lagom sentimental och lagom ironisk. Och så långt från autofiktion man kan komma.

Det var också lärorikt för en själv. Jag har sagt det förut: min svenska, alltså, cheezus, ibland stapplar den till ganska oroväckande, sluddrar för sig själv, tar gärna en pilsner till, tackar som bjuder. Det första man tappar bort (i ett engelskt sammanhang) är ju reflexiva pronomen, där får jag passa mig noga(*). Att rensa upp och sortera den litterära engelskans många snåriga buskage av adjektiv, och vara lite respektlös i det, en annan lärdom. Och att svenska språkets huvudregel, sedan Strindbergs dagar, är: Keep it simple! Vad nu det heter på svenska.

(*) Detta från SO via svenska.se som förklaring:

“Valet mellan sin och hans/hennes/dess/deras är ett av de klassiska problemen i svensk grammatik. Det har skrivits hundratals sidor om det. Huvudregeln är att sin används när det syftar på subjektet i samma sats. Anders hämtade sin hatt betyder att hatten tillhörde Anders; Anders hämtade hans hatt betyder att hatten tillhörde någon annan (som ju inte kan vara subjekt i satsen). Det finns dock oklara fall. Det viktigaste illustreras av meningen Anders bad Lisa hämta sin hatt. Är det Anders eller Lisas hatt? Meningen är faktiskt korrekt i båda fallen. Klart felaktigt är det dock att (som inte sällan sker) skriva *han fick veta att sin mor var sjuk. Här skulle sin mor vara subjekt i att-satsen, och eftersom sin ska syfta på subjektet kan det aldrig utgöra en del av det. Liknande regler gäller beträffande valet mellan sig och honom/henne/den/det/dem.”

Jag skulle skrivit Anders bad Lisa hämta hans hatt, därför att man då (eftersom båda är korrekta) undviker den tvetydighet som följer av “sin”. Klarhet är allt.

Jag sitter djupt begravd i korrekturläsning och som vanligt känner man sig blind och döv och korkad och illiterat bara halvvägs igenom. Så jag bestämde mig för att skriva ett skillingtryck för att lysa upp mörkret. Följande är de två första verserna. Trettiotvå andra följer omsider.

Ett droskat hurså svek undan magneten.
Dess fläkhet en stritt för alla som dugat.
Hon flittade aldrig så svalsamt, det vet den!
Men svaningen, den sanna, hon fugat.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Sin fänad förstås, den såg jag, fatarren.
Ingen satt ner för dess tavliga föga.
Men pappa han saktade, tafsat gitarren.
Så dog det som följde hitundan och smöga.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Et cetera…