“Secrets kept secret are sterile, like mules”… John Young på Cryptome bidrar med en serie intressanta reflektioner över statshemligheternas irrelevans och död: “Secrets Don’t Matter“.

Bevisunderlaget är kanske väl tunt tills vidare, men det har aldrig förut hindrat Pressylta från att dra en massa långtgående slutsatser, oder was?

Det handlar om en specifik användning av ordet/bereppet “världen” i tidiga sextiotalets populärkultur. Mina två huvudsakliga exempel är då Eddy Arnolds ‘Make the World Go Away’ (som jag länkade till igår) och musikalen ‘Stop the World – I Want to Get Off‘ (som blev ‘Stoppa världen – jag vill stiga av‘ på Scalateatern 1963, Jan Malmsjös stora genombrott, för övrigt).

I båda fallen står “världen” då för vad man kanske kan kalla verklighetstrafiken: allt stoj och larm och hets, alla konflikter och kompromisser, ständig ångest och oro, flyktig glädje och hastig kärlek, ett evigt oväsen, det där lågfrekventa surret en del vill höra inunder allting, alltid.

Och i båda fallen vill man kliva av ekorrhjulet och lämna larmet bakom sig i akt och mening att kunna förverkliga Lillemans kärlek till Evie, och Eddy Arnolds till hans gamla flamma: en genuin kärlek, ett uppgående i en annan som inte är möjlig under världsliga förhållanden.

Jag har en känsla av att vi befinner oss i närheten av en diskussion om fetischism som pågår hos Rasmus Fleischer, men kan inte säkert lova. Det blir i alla fall en slående tanke när man kompletterar dessa två exempel med ett tredje: Jim Reeves klassiska ‘Welcome to My World‘… och i synnerhet refrängens avslut: en värld “built with you in mind”.

Det här blir då en slags “motvärld” i förhållande till den larmande verkligheten, men i slutändan förstås lika mycket av en konstruktion, ett förtingligande av kärleksrelationen.

Koppla då dessa tankemönster till det historiska skedet vi rör oss i, dvs. när den västerländska välfärden “verkligen” hade etablerats och produktionshjulen snurrade för fullt. Samtidigt håller “1968” på att förpuppas i just samma skede, och med det en bild av “världen” som på ett vis är diametralt motsatt, men på ett annat vi verkar väldigt närbesläktat.

Ser fram emot kommentarer.

Brittiska frivilliga avreste ofta från Victoria Station med en helgreturbiljett till Paris – en biljett som man inte behövde pass för. Väl i Paris upptäckte de att taxichaufförerna inte behövde adressen till de förment hemliga mötesplatserna. Ett flertal av dem besökte bordeller och drack ordentligt innan de förpassades söderut till Perpignan, varifrån de sedan fotvandrade över Pyrenéerna. De anlände till den bergskedja som markerade spanska gränsen vid soluppgången: de sjöng Internationalen och blev överväldigade av känslor. Tåget till Barcelona gick så sakta att de kunde hoppa ner i apelsinlundarna, kasta frukt upp till sina kamrater, och sedan klättra ombord igen. I Barcelona möttes de av en tumultartad blandning av blåsorkestrar och skallande paroller. Därifrån sändes de till Albacete (…)

Jag måste erkänna: hjärtat klappar fortfarande, hur många gånger man än läst om det. (Källa: LRB/betal)

Kanske lite sent påkommet, men det är å andra sidan aldrig för sent att stödja One Billion Rising (följ händelserna live i The G)… Länka gärna vidare.

George Monbiots krönika idag är en utmärkt, om än av nöden ofullständig, klassanalys av dagens Storbritannien och dess elit. Den ger också en betydande del av svaret på frågan hur det kommer sig att britterna hatar barn. Det handlar, som så ofta, om internatskolorna:

…the role of such schools was clear: they broke boys’ attachment to their families and re-attached them to the institutions – the colonial service, the government, the armed forces – through which the British ruling class projected its power. Every year they released into the world a cadre of kamikazes, young men fanatically devoted to their caste and culture.

Titta bara…

Metaforen dör… Det finns nu ingen vänster kvar.

Mycket av det som skrivits och skrivs om högerextremism handlar om definitionsproblem. Henrik Arnstad vill bl.a. se Sverigedemokraterna som fascister och “ultrapopulister”; religionshistorikern Stefan Arvidsson vill reservera sig mot det. En likartad debatt har ju funnits om 1930- och 40-talen också: hur karaktärisera Engdahlsrörelsen, Sverige Nationella Förbund, Lindholmsnazisterna efter valet 1936, osv…?

Det är en nödvändig diskussion, så klart. Mycket hänger därpå, till exempel huruvida grenar av salafistisk islam, som al Qaida, med fog kan (kunde) kallas fascistisk. Det finns trots allt ett antal gemensamma nämnare: antisemitismen; karismatisk ledargestalt; rekryteringsbas i lägre medelklass; blodsoffer/blodsmytologi; en anti-modern rörelse som stammar ur just moderniteten; överideologi (religion/das Volk) transformerad till statsbärande idé (kalifatet/nationen)… (se vidare en urgammal, olänkbar post från 11 juli 2005).

Men det finns andra dynamiker som är lika intressanta. Högerextrema rörelser tenderar alltid mot “järnrörisering”, mot splittring och sönderfall och, i många fall, utdöende. Det beror mest på att deras politiska syre är – i fallande skala – hat, ressentiment och negativism. Med det senare menar jag inte minst att deras idealsamhällen oftast definieras av “friheter från” (judar, islamister, invandrare) men sällan “friheter till” något annat än en bilderboksversion av ett förfalskat förflutet.

Hat, ressentiment och negativism har ju ofta den egenskapen att de metastaserar och vänder inåt, mot sig själva, angriper den egna organismen. Våld smittar. Det klassiska exemplet är Hitlers uppgörelse med Ernst Röhm och SA i De Långa Knivarnas Natt våren/sommaren 1934. NSDAP hade blivit statsbärande parti och en uppgörelse med de oborstade ligisterna i SA var oundviklig, men det kunde bara ske genom att agera oborstat ligistiskt mot dem.

Jag tror att, då som nu, problemet bara delvis ligger hos Sverigedemokraterna eller NSDAP. Det ligger också hos de som röstade på dem. Parentes: jo, jag vet att NSDAP inte kom till makten på röstandelar – nazisterna gick tillbaka stort i novembervalet 1932 – utan på grund av komplicerade partipolitiska manövrer långt borta från valurnorna. Men “komplicerade manövrer” av den typen hör ju demokratin till i minst lika hög grad som att räkna röster (jag talar av samtida brittisk erfarenhet…).

Nazisterna kom inte till makten på en majoritet av rösterna, men väl på oantastligt demokratisk väg.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.

Källa: The Independent

Daily Telegraphs runor är obeskrivligt roliga och oupphörligt intressanta, därför att man aldrig får reda på vad som  är sant och vad som är… kanske sant. Det ingår liksom i dealen. Dagens runa över äventyraren Vasili Zvansov är ett enastående bra exempel. Vem FAN behöver romaner när sånt här finns?

Om man vill höra en av många berättelser om hur framtiden kommer att se ut så kan man läsa en fascinerande och skrämmande serie i Washington Post om det permanenta kriget: del 1 – del 2 – del 3. En serie som dessutom raserar det sista man kan ha haft av illusioner om Obama som på något endaste sätt progressiv.

Det är med andra ord dags att återupptäcka den oupphörligt intressante Randolph Bourne, amerikansk frihetlig tänkare, som lite olyckligt bara blivit berömd för att ha myntat sanningen att “War is the health of the State”. Essän den tanken stammar ur, “The State“, är värd en genomläsning, liksom mycket annat av hans alltför korta produktion.