Ödet har gjort mig till en Guardianista, och tidningen har nu tillsammans med Verso gjort en liten trevlig serie om radikala tänkare (just det: “trevligt radikal”…) och här är introduktionen till Wilhelm Reich av Stella Sandford. Den är ganska bra.

Dessutom: Badiou och Horkheimer. De är också ganska bra. Och det är ju trevligt.

Ännu en retorikövning, är jag rädd… Idag: John Pilger om “kapningen” av Evo Morales och hans hemvändande flygplan.

Nu har man väl i och för sig ingen rätt att vänta sig väl avvägd analys och högre stilistik av John Pilger. Det har trots allt (how you say…?) sina randiga skäl och rutiga orsaker att han aldrig fått den veckokrönika i The Guardian han alltid traktat efter. He don’t do subtle…

Dålig retorik har ju bl.a. den effekten att den kanske pekar i rätt argumentatoriskt riktning, men med bombasm och effektsökeri i stället sätter spärrar i vägen för en djupare förståelse.

Att kalla USA i dess roll som global aktör för “Gudfadern” ska vi kanske lämna därhän (det är så att säga ett epitet med bomullstussar i kinderna…); liksom – än värre – hans oerhört vingliga analogier med fascismens uppkomst på 1900-talet; för att inte tala om hans fatala missuppfattning vad gäller myten om Damoklessvärdet (Snowden är ju om något raka motsatsen till Damokles, för jösse namn…!)

Nej, det jag främst retade mig på var det genomgående temat att kapningen av planet var “a metaphor for the gangsterism that now rules the world”.

Problemet är ju att det finns all anledning att tala om en i västvärlden allmänt utbredd laglöshet, främst i den exekutiva delen av statsapparaten, liksom i stora delar av industri- och finansväsende, och vem som helst kan ju producera sin egen uppsjö exempel.

Den här laglösheten tog inte sin början – som många vill hävda – i kölvattnet på 9/11, den kom bara upp i turbofart då. Minst lika intressant ur historisk synvinkel är t.ex. 1970-talet och Church-kommittén, undergrävd och åsidosatt som den blev under reaktionens år från 1979-80. Eller för den delen krigsslutet och upprättandet av den nationella säkerhetsstaten.

Men vad Pilger väljer att bortse från är vad vänsterdebattörer brukade kalla “sammanhangen” och “motsättningarna”. Det brister helt enkelt i hans “klassanalys”…

För det första har ju inte den här laglösheten vuxit fram som en maffiakultur växer fram, hur utbredd en sådan än må vara i ett visst socialt och  geografiskt sammanhang. Kortfattat: “gangsterismen” är väderlek, laglösheten är klimat. Betänk det faktum att över en miljon människor enbart i Washington DC har tillgång till “Top Secret”-material. Det innebär att laglösheten är så pass all-pervasive att den också har – och måste ha! – plats för oppositionella som Bradley Manning och Snowden.

För det andra bortser Pilger från motsättningarna inom själva “gangsterismen”, inte minst den uppenbart växande klyftan mellan de traditionella underrättelseorganisationerna (MI5/6, CIA) och “dataspionerna” i NSA och GCHQ. Jag kommenterade för ett tag sen om det där att t.o.m. MI5 börjat dra öronen åt sig inför GCHQ:s odemokratiska agerande.  Och motsättningarna på de politikiska arenorna är ju minst lika intressanta, både i USA och globalt.

Förmodligen skulle Pilger hålla med om det här, det är det som är det löjliga, och jag kan slå vad om att han skulle försvarat sig med “utrymmesbrist”. Vilket är en ursäkt man bara hör från folk som inte kan skriva koncist därför att de tänker luddigt. Inte undra på att han syns i Aftonbladet så ofta.

Brittiska försvarsministeriet säger att det inte finns några utomjordingar.  De publicerar alla dokument och säger, “Sorry, guys…”  Till och med dom som satt upp affischen på väggen får nog rulla ihop den och åka hem. Trots att åttio procent av alla UFO-rapporter kommer från yrkespiloter (källa: glömd) så är det skitprat. Case closed.

Men ni och jag vet förstås att de har tittat i fel ända av kikaren. Utomjordingarna har funnits här hela tiden. De finns bland oss som neandethalarna fanns bland homo sapiens, det är bara det att vi är de senare och utomjordingarna de förra. Utomjordingarna är dom som aldrig fattade vitsen med en utvecklad hyperthalamus. Fattade aldrig vitsen med Elvis. Korv. Artillerikrig.

Ni kan nog lista dem lika väl som  jag: Svante Andreasson, Annifrid Wagner, Jörgen Hultin, Karl-Henrik Antonsson, Stefan Huur, Kerstin Halvarson, och sist men inte minst Annie Lööf. Som bara några av de mest framträdande.

Det tar kanske ett ögonblick att komma förbi det underbara namnet Ferdinando Imposimato, men det är på grund av denne hedervärde mans uppgifter som det börjat röra på sig i den ytterligt grumliga Aldo Moroaffären igen: Independent har en kort redogörelse här.

Det här går tillbaka inte minst till den nyligen avseglade Giulio Andreotti, samt en essä jag inte kan rekommendera varmt nog, Leonardo Sciascias “The Moro Affair”, som han skrev direkt efter Moros död 1978 och som fortfarande är en av de bästa reportagen i ämnet. Värt att hålla ett öga på.

Terry Eagleton skriver i senaste LRB (betalspärrat):

Det fanns [under senmedeltiden] de som trodde att alla sjukdomar, vare sig fysiska eller psykiska, var Djävulens verk, en övertygelse som möjligtvis delades av Jesus. Det är anmärkningsvärt att han aldrig någonsin anmodar de sjuka att acceptera och förlika sig med sina krämpor. Tvärtom, han tycks betrakta deras sjukdomar som ondskans frukter, och hans helbrägdagörande av dem som en del av hans kamp mot mörkrets krafter.

Det påminner lite grand om Margaret Thatchers syn på fattigdomen som en karaktärsbrist. (Fast tvärtom, då…)

Men man undrar ju också hur Jesus skulle ställt sig till den nu allt vanligare synen på självförvållade sjukdomar, exempelvis sådana som orsakats av överkonsumtion (fetma), rökning (lungcancer) och alkohol (skrumplever och/eller blåtiror): det vill säga att patienter av det slaget själva i alla fall till del ska bekosta den vård de kräver av det allmäna. (I senaste Respons finns en intervju med filosofen Sarah Conly om just dessa ting, dock ännu ej på nätet.)

Jag måste säga att jag instinktivt känner sympati för den åsikten, men huruvida jag bör slå mig själv på käften för att ha gett efter för en politiskt konservativ instinkt (“individuellt ansvarstagande”) är jag ännu inte riktigt säker på. Osäkerheten går naturligtvis tillbaka på frågan hur “självförvållad” överkonsumtion, rökning, och alkoholproblem egentligen är. Det låter lättköpt, men det finns i vissa lägen också anledning att skylla på samhället.

Idag sjösätts det s.k. Kilburnmanifestet, ett försök att ena de nya heterogena protestgrupperna och “the old, defensive organisations of the working class” för att åstadkomma en stor koalition som ska kunna “utmana” det neoliberala projektet. En av de ledande figurerna, veteranen Stuart Hall, skriver en introduktion i The G idag.

Det är klart man får följa projektet och se varthän det bär. Men jag håller inte andan, som det heter. Oerhört mycket återstår att reda ut, och ett enande av alla dessa disparata grupper utgör ju bara första kapitlet. Det är när det kommer till målsättningar och konkreta framtidsvisioner som det oftast krisar till sig med sådana här projekt.

Under tiden kan man läsa Simon Jenkins om “Abenomics”, det nya ekonomiska experimentet i Japan: “The economy must grow, at all costs…”

Under Thatcheråren var visserligen Derek Hatton ett mycket större irritationsmoment för Labourpartiet än han var för den konservativa regeringen (‘Twas ever thus…: se Youtubeklippet med Kinnocks klassiska denuncio på partikongressen 1985).

Men Hattons karriär har kanske just därför en djupt inristad thatcheristisk karaktär, byggd på inte mycket mer än blankpolerat självförtroende och outtröttlig svada. Från brandman och trotskyistisk agitator i Militant Tendency, tillika andreordförande i Liverpool City Council – till “mediapersonlighet”, modell, fastighetsmäklare på Cypern (krasch!) och idag, av allt att döma, after-dinner speaker.

Faktum är, jag är villig att satsa en nystruken tjuga på att Derek Hatton redan stipulerat att man ska spela thatcherismens nationalsång ‘My Way’ på hans begravning.

PS: Youtubeklippet är av bedrövlig kvalitet, tyvärr, men kolla Scargills min… Det här är alltså hösten efter det stora nederlaget den våren.

Nej, som sagt, jag kan ändå inte riktigt släppa det här förrän onsdagen passerat och vi har uppnått ett slags closure… Tills dess en liten serie på två delar – “Where are they now?”, liksom…

Vad gäller Arthur Scargill, idag 72 år gammal, så blir svaret på den frågan “Shakespeare Tower, Barbican, London EC1”. Ända sedan 1982 har det borttynande NUM (till början i hemlighet) betalat för Scargills lyxlägenhet i centrala staden, liksom hans hem i Barnsley och hans revisorsomkostnader.

För ett par år sedan började nuvarande NUM-ordföranden, Chris Kitchen, undra varför kassan ständigt var så tom. Det visade sig, trots tidigare blånekanden, att pengarna gick till att hålla Arthur Scargill kvar i sådana materiella omständigheter som han kommit att vänja sig vid, som det så vackert heter.

Det blev till rättssak i fjol, som Scargill till slut förlorade strax före jul (The G:s sammanfattning här; en plågad men underhållande artikel i kommunistpartiets tidning här). Scargill ser det hela som – you guessed it – en sammansvärjning av dunkla anti-Scargillkrafter.

Intressant, i alla fall för mig, att följa “budgivningen” på The Vamp (se föregående post). Det närmar sig 20% av totalsumman, efter två dagar (plus en förstadag när en designtidning hade exklusiv tillgång), och det bådar ganska gott. Särskilt med tanke på att en majoritet – en del säger 9 av 10 – av Kickstarterprojekt brukar bita i gräset.

Vilket för tanken vidare till det här med crowd-funding rent allmänt. Att skriva romaner med sådan backning har ju redan gjorts; jag tror i de högre pledge-nivåerna fick man vara med som figur i handlingen. Filmer har väl också kommit till på det viset, var det inte ‘Snakes on a Plane’ som var den första…?

Det är väl egentligen en extrem form av aktieägardemokrati… Det borde väl inte vara omöjligt att crowd-funda exempelvis ena sidan i ett inbördeskrig, som i Syrien. Fast det kanske skulle bli komplicerat att få ihop en vettig reward structure: på de högre pledge-nivåerna kanske det finns taburetter i en framtida regering att få, eller lukrativa kontrakt på bauxitutvinning.

Skulle det gå att crowd-funda ett helt liv, en finansiell version av The Truman Show? På de lägre pledge-nivåerna då en inbjudan till en kopp te med personen i fråga, på de högre ett löfte om äktenskap (könsneutralt)… Framtiden får väl utvisa. Vilket är en skrämmande tanke, bara det.

“A soldier dressed as an usher stands guard behind an entrance door of the Great Hall of the People, where a plenary session of the National People’s Congress is being held on March 10, 2013, in Beijing”.

Källa: Slate

Senare: Ju mer man ser den desto bättre blir den, bilden. Inte bara “krigsmålningen”, den spionska dörröppningen genom vilken han håller koll på procedurerna. Och mörkret, som definierar bilden. Och så förstås nacken. Man ser den inte, men om kragen/slipsen är något att gå efter så är den lika bred som huvudet. Spionögat och den fysiska övermakten.