När de sista brittiska stridstrupperna lämnat Afghanistan senare i år inleds en period när landet för första gången på etthundra år inte befinner sig i krig. Hur lång den perioden kommer att bli vet förstås ingen, men militären kallar den ominöst nog a strategic pause…

The G har gjort en ytterst läsvärd timeline idag. Definitionen på krig är ganska bred, men fullt legitim. Den innefattar allt från världskrigen till anti-insurgency operations, det grundläggande kriteriet det att ett politiskt beslut tagits att sätta in stridstrupper (combat troops).

Det här är med högsta sannolikhet inte något som politikerna tänker ta upp i samband med hundraårsjubiléet av första världskrigets utbrott. Och vill man – som Guardiantexterna visar – så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden, till början av 1700-talet och den brittiska arméns organisatoriska tillkomst.

Det finns många intressanta ingångsvinklar på det här, de flesta med imperialismens förtecken. En del historiker vill ju hävda (men det är också ett omstritt påstående) att det brittiska imperiet gick back. Om man grovt beräknar alla de materiella och immateriella utlägg och inkomster man kan föra in i plus- och minuskolumnerna från, säg, 1600-talet till 1960-talet, menar man, så var imperiet en förlustbringande affär.

Det är en tanke som för en bort från en klassiskt marxistisk tolkning av imperialistisk expansion som maximering – som ett utslag av en kombination av produktionsförhållanden, lönekostnader, behov av nya marknader, osv. Imperiet får i stället något av kulturellt företag över sig. Och här finns en annan ingångsvinkel, nämligen Stuart Hall, som gick bort i förrgår, 82 år gammal.

Som många har påpekat (Terry Eagleton bland dem) var det naturligt för en colonial som Hall att som intellektuell och aktivist närma sig det radikala arvet, inte från en klassisk marxistisk utgångspunkt, utan från en antroplogisk och kulturteoretisk. Dels för att marxismen alltid haft ett milt uttryckt komplicerat förhållande till den koloniala frågan i allmänhet och till rasismen i synnerhet.

Men i motsatt mening också därför att de produktionsmässiga och klasspolitiska aspekterna framstod för Hall (och, kanske mer problematiskt, för den postmodernism som bröt igenom ungefär halvvägs genom hans arbetsliv) som fullkomligt otillräckliga för att förklara de motsättningar och dynamiker som började visa sig under den postkoloniala eran, både i Storbritannien och i de f.d. kolonierna, i allt från jazzmusik till bostadspolitik, från feminism till opera.

(Eagleton gör en bra genomgång av allt detta i sin nästan tjugo år gamla LRB-recension (se länken ovan). Relaterad är också min gamla DN-recension av Bernard Porters ‘The Absent-Minded Imperialists’ från 2005).

(Suzanne Moore skriver också bra om Stuart Hall…)

Sista spiken i kistan på gruvfackets f.d. ledare, pajasmarxisten Arthur Scargills rykte är avslöjandet att han år 1993 försökte köpa ut sin lyxlägenhet i Barbicans Shakespeare Tower – med hjälp av Margaret Thatchers katastrofala right-to-buy-policy… Läs storyn här i Indy.

Hur Scargill överhuvudtaget hamnade i denna lyxvåning skrev jag om strax efter Thatchers död förra våren. För ännu mera bakgrund så skrev jag om kolgruvetrejken på 25-årsdagen av dess inledning, samt om ett kuriöst efterspel i ‘Gorbatcher och de deliciösa ironierna‘.

Gruvfackets nuvarande ledare Chris Kitchen säger till BBC: “Unfortunately the perception I had of Arthur the great trade unionist, socialist, just is nothing like the reality as to the man that I know now and that I’ve been at loggerheads with for most of my term of office.”

Det här är egentligen ett essäämne, men bara för att tillfälligt skissa. Krig är lika med droger. Sedan antiken har soldater och officerare fått psykofarmaka för att orka med att döda.

Snabbspola fram till 1:a världskriget och det var, underligt nog, relativt drogfritt; mycket alkohol givetvis, men inte tillnärmelsevis som under 2:a världskriget, när alkoholen dominerade (Nazityskland var – bland mycket annat – ett fylledöme) men också de nya formerna av amfetamin som tagits fram på 1920-talet.

Med Korea- och framför allt Vietnamkriget kom heroinet, tillsammans med amfetaminet (krigsdrogen par excellence) och naturligtvis marijuanan, R&R-drogen…

Idag delar man ut droger till soldaterna som en del av deras kontrakt: upptjack, nertjack, sidotjack… Att så många veteraner från dessa senare krig begår självmord har mycket att göra med att de helt enkelt inte klarar nerresan.

I Syrien, läser vi idag, är det återigen amfetaminet som gäller… Captagon, heter det den här gången…

Universum är ett hologram. Så löser man behändigt den förmenta konflikten mellan kvantteorin och Einstein. Men inte bara det. Ni vet ju att om man krossar eller klipper sönder ett hologram så innehåller varje skärva hela hologrammet. Hologram fortplantas genom delning. Vi är alla universum. Men ju tätare ihop vi står desto större ser vi ut. Ju mer utspridda desto mindre. Nuff said.

Jag har alltid varit mer skeptisk än accepterande när det gäller varningsorden om den europeiska extremhögerns framgångar i opinionsbildning och, särskilt, i valresultat.

Och då är jag av födsel och ohejdad vana in-i-märgen antifascist, and proud of it. Men jag är också intresserad av historia. Och Europa idag är inte Weimartyskland. Varje försök att porträttera det som sådant underminerar alla argument som vilar på det.

Till exempel. De partier på extremhögern som ställer upp i nationella val verkar aldrig komma över 20% av rösterna. Det är allvarligt, men det är – som Martin Kettle skrev nyligen – “en utmaning, inte ett hot”.

Och så kommer de in i den nya norska regeringen.

Jag måste erkänna att jag är aningen mindre skeptisk nu, men troligtvis bara på politiskt-mytologiska grunder. Det är ju ett eko från januari 1933, när ett annat extremhögerparti hamnade i regeringsställning på en minoritet av röster.

Men det här är fortfarande inte Weimar, inte i Norge och inte i Europa. Jag kan acceptera att den norska nationalismen är väsentligen annorlunda än andra, angränsande nationalismer, men jag vägrar tro att den är blind och döv.

Ser fram emot kommentarer.

Man kan peka på många företeelser som, i alla fall delvis, definierar vår samtid och de samhällen vi lever i. Och en del av dessa företeelser är så märkliga att man får tänka igenom dem både en och tre gånger innan man riktigt fattat vidden av dem.

Läsarna har säkert sina egna favoriter, men mina tre-i-topp är (i ingen särskild rangordning) “Flykten från fakta”, det vill säga hur vanligt det blivit att inte bara opinionsbildare utan också våra folkvalda medvetet ignorerar vetenskaplig, empirisk forskning som underlag för sina opinioner och sin politik, särskilt slående förstås inom klimat- och invandringsdebatt; den andra är “Flykten från egenintresset” i de amerikanska valen, dvs. att så stora skikt av befolkningen röstar mot sina egna intressen – vad gäller t.ex. allmän sjukvård – och gör det av rent ideologiska skäl. Man kanske kan kalla det demokratins nordkoreanisering.

Min tredje favorit är “Brottsparadoxen”, den har kallats en av de mest omvälvande samhällsföreteelserna sedan 1800-talet. I så gott som samtliga västerländska demokratier har brottsligheten rasat dramatiskt under de senaste, säg, tjugo åren. I England och Wales har den halverats (!) sedan 1995. Och ingen vet varför. Det går inte att förklara med lagstiftning och politik: de berörda länderna har vitt skilda förutsättningar vad gäller attityder till brott och straff. En del vill peka på utökad abort och bättre mentalvård, starkare bil- och dörrlås, övervakningskameror, och t.o.m. att blyet försvunnit från bensinavgaserna.

Det paradoxala ligger då naturligtvis i att vi samtidigt sett ett dramatiskt ökat kriminellt inslag i en hel rad in- och utrikespolitiska, ekonomiska, finansiella och industriella sfärer. Från åsidosättandet av Genevekonventionen till institutionaliseringen av Abu Ghraib; från försäkringsbluffar och bankbedrägerier till drogmiljardernas inlemmande i världsekonomin; från bruket av illegala vapen (vit fosfor, klusterbomber) till normaliseringen av mord, tortyr och lemlästande. Vår tid präglas i så många hänseenden, inte bara av laglöshet utan av en triumfatorisk, iskallt skrattande laglöshet.

Jag tycker den här paradoxen är utomordentligt brechtiansk till sitt väsen. Jag vet för stunden inte något bättre uttryck för den än en abstract av en amerikansk akademisk uppsats som kom för några år sen.

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (2009)

Vo Nguyen Giaps död vid 102 års ålder härförleden (Telegraphs runa, Guardians) har lett till en del intressanta tolkningsvarianter av “Röde Napoleons” historiska och militära betydelse.

En del vill se honom som jämförbar med Wellington och Rommel (jag har själv aldrig riktigt förstått Wellingtons genialitet: hans claim to military fame var väl snarast preussiskt och hette Blücher i efternamn?) Andra vill hellre se Giap som i princip en suveränt skicklig materialförvaltare, och en brutalt kallblodig sådan: han hade inga som helst samvetskval vad gällde att offra tusentals och åter tusentals mannar.

Slaget om Dien Bien Phu 1954 var, enligt den senare uppfattningen, ett typiskt uttryck för Giaps begränsade talanger: om fransmännen valde att stationera alla sina färska fallskärmstrupper nere i en dalgång, vad annat hade en vettig generalissimo att göra än att – som Fitzcarraldo med båten – hugga upp stigar i djungeln, hyva upp allt sitt tunga artilleri på de omgivande kullarna, och sedan börja skjuta?

Här kommer lite mer historierevision, för övrigt… (I det följande har jag hämtat en del uppgifter ur den här LRB-texten [betal]).

Det är lätt för “oss som var med på den tiden” att springa iväg med idén att Nordvietnam och FNL militärt besegrade den amerikanska Goliat, en missupfattning som ofta förstärks av scenerna från Saigon i april 1975. Så var det emellertid inte. Den nordvietnamesiska strategin bestod i själva verket av en lång serie misslyckanden, och den slutliga segern kom mer via diplomatin än något annat.

Det går tillbaka på att Le Duan satt fast i sitt rigida militära tänkande (Le Duan och Le Duc Tho var de egentliga starka männen i Nordvietnam från mitten av sextiotalet och framåt; Ho hade blivit en portalfigur, Giap en fördetting).

Le Duan var för otålig för Maos “utdragna krig“, och föredrog i stället ta sig an fienden i stora offensiver på  landsbygden, i den säkra förvissningen att städerna skulle resa sig i uppror när segern närmade sig, som dag följer på natt: strategin kallades ibland “GO-GU” (General Offensive and General Uprising).

Tre gånger försökte han, och tre gånger misslyckades det: den stora offensiven 1964; den legendariska Tetoffensiven 1968; och våroffensiven 1972. Folket i Sydvietnams städer rörde sig inte ur fläcken. (Tetoffensiven imponerande dock på amerikanerna: ett år senare satte Parisförhandlingarna igång).

Det är just den historien man också ofta hör när man talar med någon av de många vietnamesiska flyktingar som bor i den här delen av London. Lika mycket som man befarade en kommunistisk regim i Syd, så alienerades t.o.m. motståndare mot USA:s krig av Nords ideologiska blindhet och arrogans.

Ett ovanligt idiotiskt gräl har brutit ut mellan Ed Miliband och Daily Mail. Tidningen publicerade för några dar sen en attack mot Miliband père, marxisten Ralph M, och kallade honom ‘The Man Who Hated Britain‘. En upprörd Ed krävde gensvar, och fick det. Men Daily Mail ger sig inte, utan står fast vid anklagelsen i en ledarkommentar idag.

Att kalla Mails anklagelser tunna vore en underdrift: de baserar sig huvudsakligen på en dagboksanteckning från en 17-årig Ralph, saltad med några allmänt marxistoida utbrott av den där kuriöst frustrerade engelska arten. Men det hela väcker en principiell fråga: är det verkligen opatriotiskt att vilja se en revolution (socialistisk eller ej) i sitt hemland?

Man skulle kunna inta en slags anarkokommunistisk ställning (à la en av mina idoler, Errico Malatesta) och kalla revolutionen den djupaste kärleksakt visavi människan och historien som det överhuvudtaget går att utföra, en slags motsvarighet till den tough love man brukar bota narkomaner med.

Revolutionen skulle i så fall utgöra “satirens paradox” i kvadrat, dvs. man kritiserar och river ner därför att samhället måste bevaras. Revolutionen som en i grunden legitimerande handling. (Är det inte lite Emma Goldman med i det här resonemanget också…?)

Babianerna vänder ryggen… Something’s happening…