Imperialismens krossande planeras företrädesvis på restauranger, det vet vi sedan tidigare. I Göteborg handlade det på min tid huvudsakligen om tre av dem: Vickan, Kometen och Chezzan. Restaurang Viktoria (på Ditogatan) tror jag inte finns längre. Kometen, vid Valand, är idag en rätt så hygglig Mannerströmhistoria. Chez Ami på Vasaplatsen har nu slått igen, eller snarare blivit uppköpt. Det var några problem med skatten, tydligen, och ordningen, och indraget tillstånd. Ack ja… Chezzans storsäljare när det begav sig var “Entrecote Zappa”. Men när man grävde ner till köttbiten under den mer eller mindre ätbara tomatsörjan ovanpå, så handlade det sällan eller aldrig om entrecote, det var nån broskig halsbit, snarare… 47:50 tack. Jag förlorade en armbrytning mot en tjej en gång på Chezzan. Jag såg det som ett bidrag till könsutjämningen.

Louis Cogniet: Scener från 1830

När Danton dömdes till galgen krävde en grupp deputerade att han borde få höras till slut. Robespierre avfärdade deras krav med förakt, och sa: “Quiconque tremble est coupable”: “Den som darrar nu är skyldig.” (Adam Schatz i NYRB)

Det var Deng Xiaoping som genomförde repressalierna och under åren som följde, sent på kvällen på årsdagen av Tienanmen, kunde man överallt höra klirret av miniatyrflaskor, xiaoping, en anspelning på Dengs namn. (Jonathan Mirsky i NYRB)

Samma dag som Bastiljen stormades 1789 skrev Ludvig XVI ett enda ord i sin dagbok: “Rien”.

“Every normal man must be tempted, at times, to spit upon his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats.” (H L Mencken)

När svenska kommunistpartiet splittrades 1929 fortsatte de s.k. Sillénarna på den Moskvatrogna vägen, medan Kilbommarna blev uteslutna. Sillénarna var kända inom dåtidens vänsterrörelse för att vara, ja lite allmänt korkade. Faktum är att det var praktiskt taget en förutsättning för att vara Sillénare. I Östersund det året hölls en debatt om det ideologiska läget och en Sillénare blev anklagad för att argumentera omarxistiskt. -“Marx…?!” svarade han uppbragt. “Av Marx har jag bara läst ‘På västfronten intet nytt’ – och det var trams!”

Hittat i några gamla papper jag just bläddrade igenom…

Vi lever i omvälvande tider. Frank Baude utträder ur Kommunistiska Partiet (f.d. KFML(r)) på grund av “den promenad ut i det medelklassiga politiska träsket som partiet anträtt”… I detta träsk finner man främst “det nya ivrandet för feminismen”, som för Baude är en helt igenom småborgerlig rörelse. Han påminner också partiet om vådan av att begå ett –

– öppet brott med den leninistiska organisationsprincipen om den demokratiska centralismen, där summan av partiet är dess organisationer, inte dess medlemmar. För att detta ska fungera måste naturligtvis organisationen fatta ett beslut som sedan är vad ombuden har att rätta sig efter. Några “personliga åsikter” hör inte hemma i en kommunistisk organisation inför en kongress. Styrelsen har alltså brutit stadgans paragraf A, mom A om “att den enskilde medlemmen är underordnad organisationen”.

Är det inte lite Norma Desmond över Frank Baude här…?

-“You’re Norma Desmond. You used to be in silent pictures. You used to be big.”

-“I am big. It’s the pictures that got small.”

Baudes brev i sin helhet här. Proletärens reaktion här.

Jag läser om Ingvar Carlsson, som just givit ut en memoarbok, och kommer att tänka på vad Hitchens en gång skrev om en viss form av social-democratic political style. Hans ämne var visserligen Harold Wilson, men hans poäng hade och har ändå en viss tyngd, syns det mig (ursäkta långt citat):

In our sad times, the image of the perfect phoney is very often an aspect of the social-democratic political style. A classic social democrat is one who must continue to please his constituents while labouring to reassure the powers that be. (‘There are two things to dislike about Harold Wilson,’ it used to be said. ‘His face.’) The resulting practice of theatrical – no, operatic – dissimulation was best caught by Isaac Deutscher in his study of the Scandinavian social democrat and all-purpose political conjuror and thug Trygve Lie. Yet there are honourable contrasts, such as Willy Brandt. In the whole of Brandt’s memoirs, the name Wilson is mentioned twice and then with a very pallid politeness. But when Wilson’s career began, it could still be said that British reformist socialism counted for something in the world.

The fact that this is no longer true is a fact that has yet to be definitely registered, either by its remaining adherents or by those who are the gatekeepers and umpires of ‘moderate’ and statesmanlike standards. Before Wilson, it is true that there was Ramsay MacDonald and all the rest of it. But before Wilson it was not so candidly admitted that the point of being in politics was to be in politics, nor that the point of being in power was to be in power. Not until the genial, vacuous, canny pipe-smoker came our way could it be said that Labour might lose an election and nobody with a tincture of radicalism or realism be other than stoic about the fact.

Det är väl inte utan att man kommer att tänka på – apropå “det teatrala hyckleriet” – Olof Palme som bagman åt Bofors Industrier medan han medlar mellan Irak och Iran (“…negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon”, som John Edwards formulerade det). Det är sant: det finns något i socialdemokratiskt DNA – och jag skyller som bekant på Axel Hägerström – som kallar pragmatiskt vad de flesta andra skulle kallat samvetslöst. Det förkroppsligas kanske främst, som Hitchens nämner, i Trygve Lies axelryckning när Trotskij skällt ut honom efter noter på norska justitieministeriet 1936.

Men Ingvar Carlsson verkar inte lagd åt det teatrala hållet. De recensioner jag läst lägger honom inte mycket mer till last än att ha brutit ett löfte till Anna Greta Leijon, och att ha låtit ett par grobianer som Hans Holmér och Ebbe Carlsson svinga i lianerna alltför länge. Mycket till Nachlass är det kanske inte, men värre har man sett.

———————————————-

PS: Bengt O bad om en källa till det där med Trygve Lie och Trotskij. Citatet nedan är hämtat från Joseph Hansens recension (“Deutscher on Trotsky” 1964) av andra delen av Isaac Deutschers stora Troyskijbiografi, “The Prophet Outcast” (1963):

The second example [på Trotskij som sannspådd profet; min anm.] is Trotsky’s admonition of Trygve Lie, who later became head of the United Nations. The then Minister of Justice in the Norwegian government put Trotsky under house arrest, barred him from answering the charges in the infamous 1936 Moscow frame-up trial, and even cut him off from correspondence. Lie attempted to force Trotsky to sign a shameful agreement not to make any statements referring to the Moscow frame-up trial, in which Trotsky and his son were principal victims, and to submit the mail, telegrams and telephone calls of himself, his wife and secretaries to censorship. “Twenty years later eye-witnesses of the scene still remembered the flashes of scorn in Trotsky’s eyes and the thunder of his voice as he refused to comply.” He levelled a series of damaging questions at Trygve Lie.

“At this point Trotsky raised his voice so that it resounded through the halls and corridors of the Ministry: ‘This is your first act of surrender to Nazism in your own country. You will pay for this. You think yourselves secure and free to deal with a political exile as you please. But the day is near – remember this! – the day is near when the Nazis will drive you from your country, all of you together with your Pantoffel-Minister-President.’ Trygve Lie shrugged at this odd piece of soothsaying. Yet after less than four years the same government had indeed to flee from Norway before the Nazi invasion; and as the Ministers and their aged King Haakon stood on the coast, huddled together and waiting anxiously for a boat that was to take them to England, they recalled with awe Trotsky’s words as a prophet’s curse come true.”

Märk väl att Trotskij varnar Lie för den tyska nazismen, inte Stalin och Röda Armén. Trotskij var ju bland de första (redan 1923) att inse faran med “den tyska fascismen”.

“Putin hatar revolutioner. Han är en kontrarevolutionär av naturen,” säger Gleb Pavlovsky, en f.d. spindoktor för Kreml. Citatet kommer från en intressant analys idag av spelet bakom annekteringen av Krim, författad av The G:s Moskvaskribent Shaun Walker.

Å andra sidan, är inte gamla spöken som Putin och hans innersta krets alltid kontrarevolutionärer av naturen…?

Tony Benn har dött, 88 år gammal. Inte bara hörde han hemma på Labourpartiets vänsterflygel, han var Labourpartiets vänsterflygel. Han kände Olof Palme mycket väl, och de två företedde en del likheter. Framför allt naturligtvis i det att de båda kom från överklassbakgrund och kom att omfatta förhållandevis radikala politiska åsikter. Detta var ett slags klassförräderi som gav upphov till ett märkligt djuplodande och intensivt hat mot dem – ordet hat är inte för starkt – och då inte bara från det samhällsskikt de skulle ha förrått. Man såg något liknande med Roosevelt 1930-talet. Precis som med Palme spreds ofta rykten om att Tony Benn skulle ha spenderat regelbundna perioder på sinnessjukhus, till exempel.

Det är ett egendomligt samhällspsykologiskt fenomen som man ibland också kan se i polisens ofta överdrivet brutala agerande mot miljörörelser, Occupy och andra: en poliskår rekryterad huvudsakligen från arbetar- och lägre medelklass ställda mot proteströrelser huvudsakligen rekryterade från medel- och övre medelklass. Som dessutom har mage att “klä ner sig” i gamla paltor och dreadlocks och näsringar och allt vad det är (att se avsiktligt fattig ut blir ju bara meningsfullt om man inte är född fattig, det insåg redan tiggarmunkarna, som huvudsakligen rekryterades från städernas borgerlighet). Vad kommer då en underbetald snut rustad till tänderna att ha för instinktiv inställning gentemot den priviligierade och låtsasfattiga protesten? Inte den generösaste.

Det är väl bara att gratulera Kim Jong-un, inte bara till den hundraprocentiga majoriteten i det nordkoreanska valet, utan också till det hundraprocentiga röstdeltagandet. Det måste ha varit en valkampanj i hästeväg.

Eller med andra ord. Brechtska spegelval: regeringen väljer folket. Nordkoreanska val är det mest effektiva sättet att hålla koll på massorna, på hur partikadrerna sköter sig, hur gräsrotsorganisationen ser ut. De är egentligen ett slags folkräkning med inbyggd åsiktsregistrering.

Det påminner om ett av Lenins smartaste organisatoriska drag, framlagt i pamfletten “Vad bör göras?” från 1902: “demokratisk centralism”. Principen lydde “frihet i diskussion – enighet i handling”, dvs den interna debatten i partiet är fri men när väl ett beslut har tagits måste det omfattas av alla, inklusive de som motsatt sig det.

Det är – som inte minst den svenska bokstavsvänstern insåg när det begav sig – ett fantastiskt sätt att luska fram och utesluta meningsmotståndare (sabotörer och renegater, trottar, s-are) allt under yttrandefrihetens stolta flagg.

Läs gärna John Harris fina text “In Search of Arthur Scargill“, detta med anledning av att det är trettio år sedan kolgruvestrejken bröt ut. Jag har tidigare skrivit om detta bl.a. här och här.