Via Cryptome: det må vara en generationsfråga, men jag ville bara passa på att tipsa om detta FOIA-släpp i USA, angående CIA:s verksamhet i några centrala kapitel under Vietnamkriget. Högintressant stuff, som jag ska börja läsa så fort jag får en ledig stund.

Mai Zetterling “har börjat visa ett ökat intresse för kommunismen,” skriver MI5 i en hemlig rapport år 1953. “Hon har läst kommunistisk litteratur, [inkluderat] en historik över Sovjetunionen och leninistiska arbeten.” Hon ska dessutom ha umgåtts med “ett antal oamerikanska amerikaner”.

Detta enligt idag frisläppta dokument, i vilka det framgår att man också visade intresse för en annan glamdam, Lee Miller. Tough job, but someone’s gotta do it.

Kan den relativa (totala?) bristen på farser som utspelar sig i spionmiljöer bero på att verkligheten alltid trumfar dikten?

Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.

Det finns texter som är nära nog outhärdliga att läsa (bataljscenerna i Flauberts ‘Salammbo’, sekvenser hos Primo Levi, strofer hos Paul Celan). Nikolaj Bucharins sista brev till Stalin är lika svårt att läsa ända till slutet. Han skrev det i Ljubjanka den 10 december 1937, men det låg gömt i de ryska arkiven tills det publicerades i Getty/Naumovs ‘The Road to Terror’ 1999 (Yale UP). Det är ett dokument över den allra djupaste mänskliga förnedring, över lögnaktighet, desperation, bedrägeri och feghet. Bucharin hade, till slut, inte ett uns av stolthet kvar i kroppen. Han krälar för Stalin.

“Om jag skall dömas till döden så ber jag dig ödmjukt i förväg, jag bönfaller dig, vid allt du håller kärt, att jag inte ska bli skjuten. Låt mig i stället dricka gift i min cell.”

Det här är alltså mannen som strax innan hade skrivit – också den i fängelset – den fina självbiografiska romanen “Hur allt började”. Bucharin var en av bolsjevismens mest rakryggade, humana och intelligenta figurer. Nadezhda Mandelstam uppgav att när det någon enstaka gång skedde något positivt i Osip Mandelstams förhållande till de sovjetiska myndigheterna, så var det oftast Bucharin de hade att tacka.

Vad som mer än något annat gör brevet så olidligt är hans patetiska vädjan till något som helt enkelt inte existerade i terrorns brutala spegelvärld: subjektiviteten. Han säger till Stalin att “offentligt” tänker han naturligtvis stå fast vid sina bekännelser: “För att undvika alla missförstånd ska jag säga dig från början att vad yttervärlden angår […] har jag ingen som helst avsikt att ta tillbaka något av det jag skrivit ner [dvs. bekänt].”

Men vad Bucharin däremot inte kan stå ut med är tanken att Stalin själv, privat, tror på hans skuld. Bucharin ber Stalin att få dö objektivt skyldig, subjektivt oskyldig.

“Tro mig, mitt hjärta kokar över när jag tänker på att du kanske tror att jag verkligen är skyldig till alla dessa brott och att du innest inne tror att jag verkligen bär skulden för alla dessa hemskheter. […] Mitt samvete är rent inför dig nu, Koba. Jag ber en sista gång om din förlåtelse (enbart i ditt hjärta, inte i övrigt). Av det skälet omfamnar jag dig i mina tankar. Farväl och minns med välvilja din förtvivlade – N. Bucharin.”

Som Slavoj Zizek påpekat nånstans, vad Bucharin gör är att vända in och ut på sedvanlig skuld- och ansvarslogik. Om Stalin verkligen trodde att Bucharin var skyldig skulle han på sätt och vis kunna ursäktas; om han däremot medgav privat att Bucharin var oskyldig – alltså det som Bucharin själv så innerligt önskar – så måste ju Stalin anklagas för den mest omänskliga av etiska synder.

Det var därför det aldrig kom något svar på brevet. Ingenting – inte ens självmordet – ägde vad Zizek kallar “subjektiv autonomi” i dessa ritualistiska utrensingars logik. Tvärtom, självmordet betraktades uttryckligen som ett angrepp på partiet, ett slutgiltigt trotskistiskt sabotage. Att Bucharin överhuvudtaget hävdar ett mått av subjektiv autonomi i sitt brev bevisade alltså en gång för alla hans skuld. Case closed.

Getty och Naumov använder i sin bok bl.a. Foucaults teorier om självanklagelsens och bekännelsens politiska ekonomi för att förstå Bucharin. Vilket förstås ger en del intressanta öppningar. Men på samma gång tycks alla tolkningsförsök helt otillräckliga, som några trasiga klädpaltor för att skyla denna naknaste av människor.

Fyra månader senare, i mars 1938, i vad som blev den sista av skådeprocesserna, stod Bucharin till slut anklagad för kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Han befanns skyldig och avrättades genom skjutning. Femtio år senare återinrättades han som medlem i det sovjetiska kommunistpartiet. Femtiotvå år senare existerade inte Sovjetunionen längre.

Som alla andra tar jag mig en ledig dag idag, och fortsätter istället tankebanan Sanguinetti => Situationstiska Internationalen (även här och här, och förmodligen miljoner andra ställen…). Hur som helst, jag vågar påstå att det aldrig funnits en, ähm, organisation som haft såna upprivande, råstalinistiska splittringar, och samtidigt haft så uppenbart jävla kul åt det, som SI. Uteslutningen av SPUR-gruppen och Jorgen Nash 1962, till exempel.

Själv fick man bara vara med om KFML-splittringen kring 1970. Gäsp, alltså… Det enda roliga r:arna lyckades komma upp med var en spalt i Proletären kallad “Månadens ishacka”. Och att kalla Bo Gustafsson för “Bo-charin Gustafsson”, en ord”vits” så på samma gång brutalstalinistsik och obskyr att experterna än idag debatterar dess egentliga innebörd.

I vilken man då kan spekulera över vilka organisationer och partier som helt enkelt verkar vara, och fungera som, “fullbordade infiltrationer”, dvs. som är bokstavliga konstruktioner tillverkade av deras motståndare-till-namnet, och som har som yrke och enda uppgift att vara “nyttiga idioter”. Jo, jag vet att detta börjar vandra utåt konspirationsteoriernas kalhuggna yttermarker, men det skiter jag i, därför att det också är en plats där paranoian korsar den högre komiken, en plats där t.ex. Lenin kunde skriva “Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” utan att skratta ihjäl sig och “syndikalisten” Andreas Malm kan marschera under Hizbollahs fanor utan att spy. Jag menar, för jösse namn, läs Leonardo Sciascia om Aldo Moro-affären. Bara nåt sånt. QED.

PS: Och när ni läst färdigt den så kan jag rekommendera Sciascias “The Mystery of Majorana”, som råkar finnas i engelsk dubbelutgåva med “The Moro Affair”. Snacka om spelfilm, alltså…

PPS: Gianfranco Sanguinetti är också läsvärd, för övrigt, om det är Moro-affären man är intresserad av.