Sorry, men det blir inga kravaller av under Trumpbesöket, för det blir inget Trumpbesök. Han skyller på att ambassadflytten var en sån dålig deal av Obama. Nu togs egentligen det beslutet av Bush, but who cares? Det blir i stället Tillerson som kommer att klippa av bandet. Och det känns ju inte särskilt angeläget, ur revolutionär synpunkt. Tålamod, kamrater.
Det är så sant som det sagts att Berlinmuren nu varit nere längre än den stod upp. Men ändå. Var exakt ligger det signifikativa i det konstaterandet, annat än i det faktum att tiden går?
På tal om vilket: God fortsättning!
Han var en av dessa figurer som, tja, figurerat under mina Londonår, särskilt på sjuttiotalet. Han var en överallt närvarande bråkmakare, och en alldeles typisk engelsk rebell i den meningen att han var en Etonelev som gick till angrepp mot allt det som Eton stod och står för: privilegierna, institutionerna, likriktningen, “den ytliga självsäkerheten” som min vän Tom Gann uttryckt det. Angreppen stammade liksom ur hans nedärvda entitlement att säga just vad han sa. Engelsk radikalism är en komplicerad och motsägelsefull sak. Både sig själv och inte sig själv, både sann och falsk, både fri i nuet och fast i det förgångna.
Det står tydligen: “Jag älskar dig, men jag har inte ett öre”…
Gisela May gick bort i förra veckan, enligt Svenskan. Hon var det huvudsakliga beviset för min ofta upprepade och eviga sanning att Brecht/Weill-sånger aldrig ska sjungas av folk med tränade röster, utan av skådespelare som råkar kunna sjunga.
I den mån man nu kan lita på opinionsundersökningar längre, så är det ändå ett rejält uppsving, enligt Independent/Ipsos. Hela åtta procent mer än Sarkozy.
Och Stephen Bannon föreslår en triljard dollar i investeringar i infrastruktur. “It’ll be as exciting as the 1930’s [yes, well…], greater than the Reagan revolution – conservatives, plus populists, in an economic nationalist movement.”
Och vem kommer till vår räddning…? Gnffxqhg, that’s who…
Jag fick en liten hissy-fit där i kommentarerna, men låt mig förklara huvudlinjerna i mitt tänkande om Labour just nu. Det första är att välja mellan kålsupare, och det är jag är helt ovillig att göra. Jag är på sin höjd en engagerad agnostiker, så här långt.
Högern + mjukvänstern (Dan Hodges + Ed Miliband, t.ex) har inget säger inget att komma med vare sig det gäller ideologi, program, taktik eller strategi. De är överspelade, irrelevanta, och bara maktlöst inkapabla att hantera det faktum att Labour sedan ett år tillbaka har blivit ett helt nytt parti, på gott och ont. Medlemsstyrt, framför allt, genom Ed M:s reform, ironiskt nog för att stoppa radikala fackföreningar. Vill de inte vänja sig vid nya tider, återigen på gott och ont, så väntar Marx historiska skräphög.
Och tanken att alla dessa nya medlemmar är trottar är bara löjligt. Det finns omkring 5000 organiserade trotskister i England, och ingen av dem är trovärdig. De som gått med i partiet – och det börjar närma sig 700,000 nu, Labour har blivit Europas största parti – är enligt alla rapporter nyfikna, förvirrade, tveksamma och hoppfulla. De hoppas på nåt nytt.
Men Corbynfalangen har ännu större problem. Det första är en ledare som inte kan vare sig leda eller delegera, som ständigt underminerar sina talesmän och -kvinnor, och som än en gång begår Scargills gamla misstag från kolgruvestrejken 84-85 att betrakta all media som fiender, t.o.m. sådana som är potentiella vänner.
Det andra är att Corbyn har kloka idéer i fråga om reformer hemma – nationell investeringbank, helikopterpengar för att få igång efterfrågan, en miljon nya bostäder under nästa parlamentssession, varav hälften social housing, mot grammar schools och segregering – medan han samtidigt är grundligt korrumperad vad gäller utrikespolitiken.
Det är ett område som borde diskvalificera honom direkt. Han har upprepade gånger i det förgångna offentligt uttalat sitt stöd för IRA, har medverkat på iransk och rysk propaganda-TV, har framträtt på scen med islamfascister. Han lider av en c:a trettio år gammal vänsteråkomma som handlar om strategiska allianser, och har ingenting lärt av kommunistpartiet i franska motståndsrörelsen under kriget: vi må ha gemensam fiende med Free French, Maquis, det katolska motståndet, men det betyder inte att vi ställer upp i varandras TV-kanaler.
Det rapporteras just nu att partikongressen i Liverpool inte ens tänker ta upp Brexit till diskussion. Jag menar. Jag menar.
