Läs dessutom en rätt rolig epostväxling mellan John Young på Cryptome och Erlend Ofte Arntsen på norska Dagens Naeringsliv om Cryptomes syn på Wikileaks. En syn som jag tycker är mer än hälsosam, för övrigt. You want leaks, go to the toilet.

Jag är hemskt, hemskt glad att jag inte är med i figurationsdebatten. Ja, jag är så glad att jag inte ens bryr mig om att länka till den, utan bara kastar träskorna i brasan och anträder en sval mazurka ute i trägår’n, grannar till varnagel.

Och det här kanske ni inte visste, men varför tror ni arbetarrrörelsen så kraftfullt drev just semesterfrågan under kampåren? Jo, så att arbetarklassen skulle slippa vara med om sommarens kulturdebatter. Och det var som bekant en av de mest lyckade av reformsocialismens strategiska målsättningar.

Anders Ehnmark är svår att läsa för mig, när han skriver saker i Expressen. Han framstår mest om en monumentalt självbelåten signor Farniente, som var där när det hände, men som drog samma slutsats som dom som inte var där. Han kunde lika gärna ha stannat hemma.

Men jag tycker ändå hans text om Kuba idag är bra. On the money, som det heter.

Detta är egentligen bara ett stickspår till Bengt O:s synnerligen läsväda kommentar om Bosse Schöns artikel om Selma Lagerlöf på Newsmill. Selma ska ha skänkt några böcker till en rasbiologisk skönhetstävling (man kan ha roligt utan sprit, det visste dom sannerligen på den tiden…) och Newsmills redaktörer, om än inte Schön själv, får därmed Selma halvvägs in i Waffen-SS vrålande “Die Fahne hoch…” innan man kan säga stopp och belägg…

Något som alltid förbryllat mig är det här med att socialister på den tiden så gärna och så villigt anammade rasbiologin, så entusiastisk rättade in sig i leden i det “samhälleliga [ska nog vara ‘borgerliga’] consensus” som rådde. Med “socialister” menar jag då i huvudsak ledande socialdemokratiska krafter i Norden, i det tyskspråkiga Europa, i den anglosaxiska sfären, osv. Det är alltså en historisk period – grovt sett 1900-1930 – när socialdemokrater i högsta grad betraktades och betraktade sig själva som “socialister”, i fråga om historie- och människosyn, i fråga om klassperspektiv och rättviseuppfattning, i fråga om mycket annat.

Vad som förbryllar mig är inte så mycket att kloka människor kunde falla för en knappast-ens-pseudo-vetenskaplig skitsoppa som rasbiologin. Precis som med tonårsföräldrar så är det historiens uppgift att från gång till annan dansa pinsam disco på de mänskliga framstegens arena. Nej, det är snarare att man som tänkande socialist fick kapa av en absolut central beståndsdel av ens ideologiska persona för att kunna acceptera rasbiologins premisser, nämligen människosynen.

Det är så slående att det blir lite grand Lektion N:r 1. För en socialist existerar inte något sådant som t.ex. “undermåligt människomaterial”, en av makarna Myrdals favoritfraser i ‘Kris i befolkningsfrågan’ och en av rasbiologins hörnstensbegrepp. Varför? Därför att det är de materiella omständigheterna som bestämmer en människas förutsättningar att bli en produktiv, tillfredsställd och tillfredsställande del av samhällsgemenskapen. Precis som ordet “Gränna” går igenom hela polkagrisstången går orden “Varat producerar medvetandet” igenom märgen på en socialist.

Hur var det mänskligt, moraliskt, etiskt möjligt att sälja ut en såpass central uppfattning hos sig själv, särskilt i utbyte mot något så intellektuellt korrupt som rasbiologin? Det är det jag inte riktigt fattar. För gå inte hem och tro att “consensus” var hundraprocentig vad gäller rasbiologin, vare sig i Sverige eller annorstädes. Följer man debatten om befolkningsfrågan i Sverige under 20- och 30-talen, så stöter man gång efter annan på kommunister som argumenterar mot det rasistiska struntpratet, ofta med dräpande sarkasmer.

[Fotnot: Mina källor för detta ligger djupt begravda bland mina papper i källaren, dessvärre. Det är inte första gången jag känner mig som han i Pinterpjäsen: “If only I could get to down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there. I could prove everything.”]

Ända sen dom ägde rum har det spekulerats (och starkare än spekulerats) om att händelserna  i Rumänien 1989 var en statskupp mot Ceaucescu iscensatt av Iliescufalangen av kommunistpartiet, snarare än en folklig revolution, som tevebilderna ville ge av dagen. Den föredömlige Ed Vulliamy på Observer skriver i färgbilagan idag en ytterligt intressant artikel om saken. Den bör omdelbart läsas, i min humbla opinion.

PS efter omläsning: Doran-Marian Cirlans öde är ju bara det en roman, av vilken sensmoralen är: var aldrig den menige i en tremanna arkebuseringspatrull. Jag tror vi alla kan lära oss nåt av detta.

Ett radioprogram om musiken på Versailles påminde mig om begreppet “royal progress”, som sedan medeltiden (jfr Royal Entry, eller Joyous Entry) beskriver en kunglig resväg inte bara genom kungadömet, typ Eriksgatan, utan också den kungliga kroppens resa genom det fysiska universum överhuvudtaget. Detta i synnerhet under barocken, och alldeles särskilt i fråga om Ludvig XIV på Versailles.

Från det ögonblick kungen vaknade till det ögonblick han somnade iscensatte Versailleshovet en fruktansvärt omständlig och helt igenom fantastisk, ambulerande teaterföreställning runt den kungliga personen. Var han än befann sig måste han kunna höra musik, vald med fingertoppskänslig precision av hovmusiken. Vilken sal han än flöt in i så hade hans italienska scenbyggare redan snickrat upp en passande scenografi åt honom därinne. Under avklädningsproceduren vid sängdags ordnade man så att fjorton stycken solar av papier-mache gick ned i ett hav av silke eller en prunkande blomsteräng av spets.

En av motsvarigheterna i våra dagar finner man förstås i Andrew Browns underbara simile som jag citerade för ett par månader sedan: “It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

Och vad är Den Kungliga Resvägen om inte en näranog perfekt analogi för “the radical solitude of consumerism”, som nymarxister brukade kalla det. Den ensamme suveränen inuti en fingertoppskänsligt precist iscensatt, ambulerande omvärldsföreställning. Titta på dom iPod-döva ute i trafiken, eller på dead-behind-the-eyes-nissarna på Dreamhack, eller på de ständiga imperativen att vara sin berättelse, envar sin egen narrativa huvudperson: The Story of You.

Vilken historia… I källaren på ett sjukhus i Berlin tror man sig nu ha hittat Rosa Luxemburgs torso.

Nu söker man febrilt efter DNA-spår. Tyvärr slickade hon inte frimärken, hon vätte dom med en svamp. Det ska finnas en hårtuss i USA. Och släktingar lär gå att hitta.

En historia att hålla ögonen på, syns det mig.

Kultur-Expressens nya serie “Häxbryggarna” av Daniel Poohl, om den europeiska extremhögern, ska bli intressant att läsa. Själv studsade jag, två gånger, redan när jag läste ingressen. Om det råder “politisk stiltje” i det mainstreampolitiska Europa så måste jag totalt ha missförstått ordet stiltje (särskilt vad gäller “debatten om den ekonomiska politiken”…).

Och en kontinent “på gränsen till sammanbrott”? Hmmm… En mening på gränsen till hyperbol…?

Pressylta recenserar när det bryggts färdigt.

Hitchens skriver i senaste Atlantic Magazine om Edward Upward, ett underligt, hälften-tragiskt-hälften-komiskt litterärt 1930-talsöde, och så genomengelskt det kan bli. I mycket handlar det om Upwards umgängeskrets (Auden, MacNiece, Isherwood, Spender) och det ständiga aprilväder som rådde över den, rakt genom decennierna: den platonska, homoerotiska kärlekens klarblå himlar, det personliga förräderiets plötsliga regnskurar, den litterära berömmelsens kastbyar (det här är klassiskt: “Upward had won a prize for poetry while at Cambridge University, but when Auden advised him to give up, he did so without demur…”).

Men också om den engelska, intellektuella trettiotalskommunismen, som egentligen präglades av exakt samma aprilväder som deras personliga relationer. ‘Det personliga är det politiska’ får en alldeles speciell klang i historien om dessa år, i detta speciella kapitel av världsrevolutionen. Det är också – enligt principen “context is all” – en värld av andra rangens konstnärssjälar som man måste vara bekant med om man vill förstå deras svurne fiende, och en första rangens konstnär, Wyndham Lewis, särskilt satirikern Lewis, ännu mer särskilt den Lewis som skrev “The Apes of God” och “The Revenge for Love“.

Dagens Nyheter har en ny lista på gång: “Historiens 100 malligaste svenskar“. Hmmm…

Ens reaktion kan ju bara bli brechtsk. Dessa hundra, hade dom då ingen som lagade gröt åt dom på morgonen, som tvättade deras kalsonger, som satte trycksvärtan på papperet i deras tidningar? Vem putsade deras skor, vem snickrade deras sängar, vem drog in deras el? Grävde han kanalen alldeles själv? Bar han allt sitt eget bagage, tvärs över hela Asien? Spelar han verkligen ensam i sitt lag?

Fotnot: Det är dödsstraff på “vitsar” som den i rubriken, det vet jag, men det gav mig i alla fall en ursäkt att posta en av Gerard Manley Hopkins vackraste rader, apropå det här med melankoli.

Fotnot 2: Det var “that”, inte “this” i citatet. Sorry. Har äntligen hittat det, dikten heter “On the Portrait of Two Beautiful Young People” och strofen (från r25) lyder: “Man lives that list, that leaning in the will/No wisdom can forecast by gauge or guess/The selfless self of self, most strange, most still/Fast furled and all foredrawn to No or Yes”.