Observer publicerar idag en story, av Rajeev Syal, som jag fick läsa både en och två gånger innan vidden av det hela gick upp för mig: “Drug money ‘saved the banks’ in global crisis“. Chefen för FN:s organ mot brott och narkotika i Wien, Antonio Maria Costa, uppger att han “sett bevis för att inkomsterna från organiserad brottslighet var ‘det enda likvida investeringskapitalet’ en del banker hade tillgång till när de stod vid kollapsens rand i fjol. [Costa] uppgav att huvuddelen av de 325 miljarder dollar som utgör vinsterna från den illegala droghandeln absorberades upp i det ekonomiska systemet som resultat”.

“Dessa pengar numera är en del av det officiella systemet och har i princip blivit tvättade.”

Man skulle förstås kunna säga en hel del om detta. Inte minst om man påminner sig vad Marx skrev om kapitalismens amoraliska väsen: den vet varken ont eller gott, varken det faktum att bankernas överlevnad grundar sig på gravt förstörda liv, eller det faktum att “problemet [med illegala pengar] inte längre är så allvarligt som det brukade vara,” som Costa säger i en slags moln-med-silverkant-kommentar…

Men den främsta slutsatsen jag skulle dragit är att här är ett nästan övertydligt exempel på huvudorsaken till att narkotikan aldrig kommer att “släppas fri” i genuin och kreativ mening, hur övertygande de medicinska, sociala, politiska och – framför allt – ekonomiska argumenten än blir. Den illegala droghandeln har helt enkelt blivit “too big to fail”, förhållandet mellan de “officiella” och “inofficiella” ekonomierna har blivit så symbiotiskt att utan den ena kollapsar den andra, både på det finansiella planet och det politiska/sociala: straff- och fängelseindustrin, till exempel, är ett av de människohungrigaste monster vi avlat, och det måste få fortsätta äta.

Jag har inte läst en kort text – särskilt inte en akademisk abstract – som bättre samanfattar finanskrisen än denna:

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (via Cryptome).

Inte bara är det bra att få veta att Hugh O’Shaughnessy fortfarande är bland oss, utan att han fortfarande skriver sina saltade karameller i Guardian/Observer: den här gången hur murens fall påverkade Latinamerika, hans gebiet.

Jag fick en gång en lång bakgrundssession med O’Shaughnessy, det var när jag brukade skriva om Palmemordet: samtalet handlade mest om Chile, d’Aubisson och dödslistan. Lärorikt är inte ordet. Han är något av en journalistisk hjälte för mig.

Jag har just köpt min första CD på år och dag: Ernst Busch “Der rote Orpheus” med en massa fina 30-talsinspelningar. Vad sägs om “O Suzannah” arrangerad av Hanns Eisler – i snabb marschtakt! Eller “Enhetsfrontsången” med en vers var på spanska, engelska, franska och tyska? Eller Walter Mehrings “In Hamburg an der Elbe” – en hyllning till “unser Mädchen von der Reeperbahn!” Men framför allt en av mina absoluta Brechtfavoriter, “Seeräuber-Ballade”, i vilken Brecht är som allra mest bolsjevismens svar på Povel Ramel (“Det är bara sexton verser kvar!”) med refrängen: “Oh Himmel, strahlender Azur! / Enormer Wind die Segel bläh! / Lasst Wind und Himmel fahren nur! / Lasst uns um Sankt Marie die See!”. (Hur kan man inte älska ett språk som innehåller ordet “bläh”…?)

Nå, jag känner förstås er avundsjuka ända härifrån. Så fort jag tagit reda på hur man lägger upp ljudfiler så ska det bli Ernst Busch-fest på Pressylta, det lovar jag.

Jag känner att jag borde skriva nåt om Berlin och DDR. Jag var trots allt där en hel del under mina resande år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiod:o. Bland annat i 18-19-årsåldern för att hälsa på, och bli visad runt i Dresden och Öst-Berlin av min brevvän Freya Krummreich, som idag heter Freya Klier och bland annat skriver rasande intressanta texter som dom Bodil just översatt och lagt ut på sin blogg: “Det bästa med DDR var slutet”, del 1-4.

Men jag tror jag väntar. I alla fall tills dom som vet vad dom pratar om sagt sitt.

Och, för all del, dom som inte vet…

Skillnaden mellan Göteborg och Stockholm är ofta Vätterndjup, det vet vi alla. Fotboll, sinne för humor, frisörsalonger, man kan hålla på hur länge som helst. Men om man ska koncentrera sig på vänsterrörelsen under dess äppelmosdagar på sextio- och sjuttiotalen, så går inte skillnaden att illustrera bättre än med den blotta befintligheten av Södra Bergens Balalajkor. (Inte bara finns dom kvar, dom fyller dessutom fyrtio, enligt Expressen).

Så fort Södra Bergens Balalajkor kom på tal brukade vi göteborgare titta på varandra en kort stund, för att sedan bara fälla blicken mot marken, i en bottenlöst förfärad tystnad. Våra tankar drog sig mot Marx och intigheternas intighet, mot Lenin och arkebuseringspatrullernas arkebuseringspatrull. Jag tror den som till slut hade modet att bryta tystnaden var Ragnar Strömberg, med den odödliga parollen: “Vi kan väl alla balalajka!”

Nä, “Knutna Nävar“… Då pratar vi riktig musik.

Robert Fisk har förstås en inbyggd tendens till hyperbol (och nån stilist är han sannerligen inte) men det han skriver är nästan alltid läsvärt. Särskilt idag, i en “exklusiv” om slutet för dollarn som oljevaluta, projicerad till år 2018. Det är ju en sen länge väntad men ändå rätt hisnande utveckling i den globala maktbalansen. Inte minst i en sällan diskuterad aspekt, nämligen vad som kommer att hända i inom USA när den dagen kommer. Nationalekonomiska spörsmål är i och för sig inte riktigt mitt bord, men det är inte svårt att tänka sig ett politiskt scenario där isolationism och auktoritära strömningar gör sig allt mer gällande (fan, man låter ju som Bengt Albons…) blir allt mer dominerande.

Förbannat intressanta tider, i alla fall.

Man läser fler och fler kunniga och inflytelserika skribenter om socialdemokratins död, i alla fall i en europeisk sättning. Bengt O är en av dem. Observer i söndags rapporterade att tankesmedjan Compass säger att Labour aldrig kommer att sitta i regeringsställnig igen. Min bror förutspådde samma sak redan 2006. OK, så valet i Portugal igår motsäger den här trenden, men undantagen har ju också en roll att spela.

Men vad hände då med den skickligt utförda, men kanske rätt så lufttomma analysen som alltid lanserats av klokvänstern, inte minst i form av New Left Review, dvs. att en å det vagaste definierad socialdemokratisk regim är vad som servar turbokapitalismen bäst; att även den mest experimentella av modernistiska hedge-betters behöver ett slags labourpoetiskt regelverk; att profitens noblesse tarvar ett Blairretoriskt oblige. Det var vänsterns dödsdom över reformsocialismen, att den fungerade som politisk hallick åt kasinokapitalismen. Den idén är död, förmodar jag.

På tal om kommunism… Eller närmare bestämt: idealiseringen av Sovjetunionen bland Kim Philbys generation, som ju inte bara gick att hitta i exklusiva Cambridgekotterier, utan i stora delar av arbetar- och medeklkassen också. Vilket i sin tur illustrerades på ett så lysande sätt i filmen “I’m All Right Jack” (1959) där Peter Sellers spelar fackföreningsledaren Fred Kite, som får något sublimt utopiskt i blicken när han sammanfattar det ideala samhället:

“All them cornfields… And ballet in the evening.”

Det går att diskutera, milt uttryckt, hur väl man egentligen känner folk på en pub, oavsett hur många gånger man träffat dom. Så, nej, jag kände egentligen inte alls John Philby, som nu har gått och dött, trots att jag säkert spenderade fem-sex timmar i samtal med honom, inalles, det var under åren jag bodde på Haverstock Hill och drack på The Roebuck, mitt emot Royal Free Hospital. I själva verket vet jag bara att han var en utpräglad anekdotmänniska, att han från tid till annan kunde uppvisa en imponerande hauteur (som man föds till; arrogans lär man sig), och att han var väldigt duktig på sitt jobb.