Några nysläppta MI5-dokument vet bland annat att berätta om Brendan Behan, världens klokaste fyllo. Från Mountjoy Prison under kriget skrev han brev till sin styvbror Sean Furlong och satte sitt korviga finger direkt på den ömma punkten (jag citerar engelskan rakt av, för den är så typiskt behanskt melodiös):

“It’s the futility of it all that’s getting me down… […] Sean, I am firmly convinced that republicanism (God almighty it’s not even republicanism with the half of them) of this particular brand is defunct. So far as I can see the time has come when if anything is achieved it will be by political action. There is some sense in physical force if the people so loud in its praise and so anxious for its application would try a little of it. But they won’t… I have come to believe that my sojourn here is doing neither the Irish people nor myself the slightest damn bit of good.”

Han släpptes till slut fri 1946. Han var dock fortfarande portad från Storbritannien. I november 1952 arresterades han i Newhaven i Sussex, på väg till Frankrike. Polisrapporten skriver:

“When told that he would be arrested for contravening the [expulsion] order, [Behan] said: ‘I will explain everything but not now as I am suffering from a hangover'”.

Han fick böta £15 och sattes på nästa färja till Dieppe. Här sjunger han An Coolin för er.

Jag brukar, när jag länkar till en text av Slavoj Zizek, försöka lista ut exakt vilken drog han tagit när han skrivit artikeln i fråga. Det lutar ofta åt sulfathållet, ärligt talat. Men i den här essän om “Avatar” i New Statesman tror jag det rör sig om synnerligen tjusigt och dyrt libanesiskt hasch. Gult lyx-libb: inspirerat, bra strukturerade, solida resonemang, men djupt påtänt.

Intressant liten contretemps mellan Cryptomes John Young och Chris Vallance från BBC2:s Culture Show (som ofta är rätt bra, men inte alltid, särskilt inte om man inte gillar kulturreportage). Cryptomes egen video här. John Young är som vanligt helt klar på sin och Cryptomes position (som är särskilt intressant i hans kritik av Wikileaks) (hittar inte länkar just nu) visavi vad man vill publicera och inte, information och desinformation, etc.

Young använder i det sammanhanget ett substantiv som tål att diskuteras: “‘authoritatives‘ (government, commerce, institutions, the privileged) whose main purpose is to control information in their interest not the public’s”.

“Authoritatives” är de samhällssegment vars uttalanden man måste handskas kritiskt med, annars är man inte en fullt fungerande medborgare, långt mindre journalist. Och det intressanta är ju att ordet “authoritative” har med “trovärdighet” att göra, ungefär i den meningen att Jan Myrdal är en “authoritative” källa vad gäller den historiska sanningen om krigen i Sydostasien.

Att vända ett ord mot sig självt. Att anklaga makten för att vara trovärdig. Det här är satiriska höjder som Leif Zetterling bara kan rita. Om ens det.

Ta er gärna två minuter att skriva på ett par upprop.

Det första handlar om Amnesty Internationals skamliga behandling av Gita Sahgal, som vågade protestera mot organisationens kopplingar till Cageprisoners, en grupp f.d. fängslade jihadister som inte tagit avstånd från – och därmed förespråkar – våldshandlingar. Hitchens om det här. Uppropet finns på supportwebben för Gita Sahgal, Human Rights For All.

Det andra handlar om Simon Singh och kampanjen för reform av de engelska förtalslagarna, som vid första anblick kan tyckas ha enbart lokalt intresse – men alls icke: läs t.ex. detta… För mer bakgrund, gå till Sense About Science (varning: SAS har vissa historiska kopplingar till Living Marxism, se vidare kommentarerna), och för själva uppropet till kampanjens hemsida.

Geoffrey Wheatcroft, en klok man, skriver ännu en dödsruna över socialismen i The G. idag. Detta mot tre bakgrunder: det tyska valet, New Left Reviews 50-årsjubileum, och den senaste sociala attitydundersökningen, som bl.a. visade för första gången att det bara är en minoritet labourröstare som tror på löneutjämning som ett grundläggande rättvisekrav.

Jag läste Wheatcrofts artikel efter hemkomsten från en fika med en framstående amerikansk statsvetare och pollster som står Obamaadministationen nära. Vi pratade bl.a. om den nya Tea Party-rörelsen, vars betydelse han absolut inte ville underskatta: “Men det är fortfarande en tom duk. Man kan i princip måla in precis vad man vill i Tea Party-programmet, till och med en del vänsterpositioner…”.

Rörelsen är dessutom, berättade han, uttryck för ett centralt begrepp i amerikansk politik: “torch and pitchfork crowds”,  alltså den agrara mobben som med facklor och högafflar ska skipa rättvisa i kommunhuset i stan. Sarah Palin är alltså vad vi har kvar av protestpolitik.

“Den enda utgångspunkten för en realistisk vänsterrörelse idag är att klart konstatera [socialismens] historiska nederlag,” skrev Perry Anderson i NLR – för tio år sen. Inte ens på den här sidan av den ekonomiska krisen har hans ord blivit mindre sanna.

“Berömt” må det vara, men jag hade faktiskt aldrig sett satellitfotot “Korean Electricity” förrän jag läste Hitchens senaste i Slate (“A Nation of Racist Dwarfs“). Jag känner en Apologitävling på ingång…

-“Säga vad man vill,” kommenterar Jan Myrdal, “men Nordkorea har i alla fall ingen ljuspollution. Perfekt för amatörastronomer!”

Eller: “Miljövänner i norr, miljöfiender i syd!”

Några andra förslag?

Ibland var sextiotalsvänstern helt enkelt för blygsam i sin politiska paranoia. En ny bok vet att berätta att det numera är fritt fram för CIA-agenter att extraknäcka åt Wall Streetbolag (läs mer i The G). Jag har en tid haft den bestämda känslan av att världen efter 1989-90 karaktäriseras av vad man kan kalla De Skandalösa Klichéernas Förverkligande. Ni kommer kanske ihåg en gammal post jag skrev om hur bröderna Dulles personligen skodde sig på USA:s imperialistiska äventyr i Centralamerika. Vadnäst? Att maffian tvättat pengar åt Vatikanen? Hmmpfff…

Det är i skrivande stund 5 år, 2 månader, 3 dagar, 6 timmar, 44 minuter och 13 sekunder sedan jag skrev min första post på Pressylta (som för övrigt var jävligt bra, den handlade om “Pärlor från Göteborgs-Posten”: läs den här, skrålla ner till början) (Jag var permalänklös på den tiden…)

Det har alltså blivit hög tid att jag släpper loss en annan sida av min personlighet, något jag (nästan) hållit hemligt under alla dessa år. En Carl-Ivar? O nej… En Åsa Beckman? Icke för Nicke… En Pär Ericsson? Fuck off, you evil person…

Nej, det är att jag tillhör en kult.

Kulten av The Firesign Theatre, en San Francisco-baserad radioteatergrupp med korrekta ambitioner och no bad luggage whatsoever. Eller ja, “San Francisco”…: dom bor allihopa nu i åldershippiekolonin på Whidbey Island, WA, där dom försöker tjäna en brödskalk på att sälja hasch till presidenten, and good luck to them.

Jag ska inte ens försöka förklara TFT, annat än att säga att dom gör liveshower, radioprogram och skivor. Jag skrev om dom den 4 oktober 2005 på analog-Pressylta:

En västkustamerikansk radiokomedigrupp bildad på 60-talet, som fortfarande är igång. Suveränt material, snabbt, intelligent, politisk, flippat, allt på en gång. Väl värt att ta sig en titt på. Det mesta av deras material har förstås getts ut på platta, särskilt klassikerna från 70-talet, “How Can You Be in Two Places At Once When You’re Not Anywhere At All”,  “I Think We’re All Bozos On This Bus”, osv. Så följde lite grand av en mellanperiod under 80-talet. Men på 90-talet fick dom tillbaka formen, framför allt i trilogin “The Bride of Firesign”, “Give Me Immortality Or Give Me Death” och “Boom Dot Bust”.

Resten får ni upptäcka själva. Jag vill bara ge er tre smakprov på nåt av den mest intelligenta, skarpaste satir som nånsin kommit från vårt välsignade USA. Allt är Spotifylänkar: kick back, ta några minuter och bli övervälmad.

Den första heter “The Firesign Theatre – Temporarily Humboldt County” (transcript här) och är Amerikas historia på 9 minuter 13 sekunder, från albumet “Waiting for the Electrician or Someone Like Him” (1968).

Den andra är en helt underbar fortsättning och uppdatering kallad The Firesign Theatre – The Lonesome American Choo-Choo Don’ Wan’ Stop Here Any Mo’ (transcript ej tillgängligt) från “How Can You Be In Two Places…” (1969).

Med mitt tredje urval bryter vi den amerikanskhistoriska trenden och köper den helt fenomenela sjung-med-nu-alla The Firesign Theatre – Communist Love Song (transcript ej tillgängligt) från “Shoes for Industry!” (1999).

Länken.

…jag får inte glömma köpa julgran.

[Källa: Daily Telegraph]