Visst är en del av detaljerna enastående – FN-spioneriet, de sekulära arabregimernas skräck för Iran, de ofantliga penningsummor som forsar in i Afghanistan och lika fort forsar ut till privata bankkonton igen – och visst är helhetsbilden så här långt rätt fascinerande: ett USA som fortfarande iklär sig rolen som världspolis, men som mer och mer verka famla och snubbla och inte förmår hålla kontrollen över de övergripande sammanhangen, förrän nya dynamiker kommer med i spelet.

Ett särskilt intressant exempel är den amerikanska skepsisen visavi Israels vilt varierande tolkningar av Irans kärnvapenkapacitet: vid 1993 förutspådde Israel att Iran skulle ha en färdig missil vid 1998; idag är det tydligen 2012 som gäller.

Men ändå tycker jag släppet så här långt inte mäter sig med varken Aghanistan- eller Irakavslöjandena. Inte minst därför att den här informationen är, som många påpekat, mer av “privat” än “hemlig” natur, och därför är mer embarrassing än damaging, för det mesta. Och därför att Afghan-Irakläcken dels i detaljerna gav oss sådana narrativt starka bilder från krigsskådeplatserna, och dels i helheten målade en bild av en post-9/11 typ av krigföring i vilken nästan alla band mellan själva krigföringen och underliggande juridiska, moraliska och medmänskliga hänsyn – så som exempelvis gestaltade i Genevekonventionen – har skurits av.

Den radikala tänkaren Randolph Bourne skrev i en berömd essä att “War is the health of the state“. Det har liksom gått en sotsvart, mordisk ironi i de orden.

Klicka den rikitiga Guardiansidan för att explorera mera.

Visst låter det lite “bibliskt”, som John Young på Cryptome säger om Wikileaks uttalande om det förestående s.k. “7X”-släppet: “The coming months will see a new world, where global history is redefined.”

Det här ska alltså vara en datasamling 7 gånger så stor som Iraksläppet, och JY spekulerar nu om vad som kan finnas i den s.k. “försäkringsfilen” på 1.2 Gb, att användas i den händelse Wikileaks skulle skjutas ner. 7X-släppet lär tydligen vara State Departmentfiler, och handlar i värsta fall om ogenomtränglig rådata nej, det handlar uppenbart om diplomatiska telegram typ Mannings första släpp om Islands statsminister.

Men kan “försäkringsfilen” till exempel handla om andra länder? Krigsplanering? Rapporter om black ops och svarta fängelser? Eller ett Dan Brown-ögonblick: hela Vatikanens arkiv?

“What would be impressive,” skriver JY, “would be files on North Korea, Cuba, Venezuela, Iran and perhaps most signficantly, Israel — its weaponry, war plans, assassination squads, foreign sources of funds, Mossad and its collaborators.”

It sure would… Det är lite grand som sista sekvensen i första Indiana Jonesfilmen, när dom rullar in lådan med The Ark of the Covenant i förrådet, bland alla de andra lådorna. Och kanske lika historiskt signifikativt. Wikileaks kan ju det här med marknadsföring. Julafton för paranoiker, hur som helst.

Därpå skriver Georg Brandes följande:

Författaren af föreliggande själfbiografi har icke ägnat sin uppmärksamhet åt sina egna egenskaper, har icke heller skildrat någon sin kamp för att få dem erkända. Ännu mindre sysselsätter han sig med världens domslut; hvad andra ha tyckt om honom, omnämner han ej ens med ett ord.

Det finnes här ingen själfbespegling. Författaren hör icke till dem, som gärna vill tala om sig själfva; han gör det motvilligt, med en viss blyghet. Här finnes heller icke något själfafslöjande skriftermål, ingen känslosamhet, ingen cynism. X dröjer hvarken vid sina laster eller vid sina dygder; han inlåter sig icke på någon vulgär förtrolighet gentemot läsarne. Han meddelar oss icke, när han har varit förälskad, och berör så flyktigt sitt förhållande till det andra könet, att han icke ens omtalar sitt giftermål och att vi blott en gång i förbigående får veta, att han är gift. Att han är far (en mycket öm fader för öfrigt) berör han tillfälligtvis och i förbigående, när han i kort sammanfattning omtalar de sista sexton åren af sitt lif.

Vem har skrivit självbiografin till vilken Brandes skrev detta företal? Ni får en enda ledtråd: min svenska översättning är publicerad 1907. Om ingen klarar det, så ska jag som en andra ledtråd berätta vilket förlag den är utgiven på…

Så här klok kunde Georg Brandes vara:

Stora andars själfbiografi har i forna tider vanligen haft någon af följande tre typer: så här vilsefarande var jag; på det här sättet blef jag omvänd (S:t Augustinus). Så här dålig var jag; men hvem vågar kalla sig bättre! (Rousseau) På detta sätt danades långsamt inifrån och af omständigheternas gunst och nåd ett geni. (Goethe)

Vid alla dessa former af själfframställning är författaren i väsentlig grad sysselsatt med sig själf.

Under det förflutna århundradet [1800-talet; min anm.] plägade framstående personligheters själfbiografi vara affattad efter ettdera af följande mönster: Så talangfull, så intagande var jag, så erkänd och beundrad blef jag. (Johanne Luise Heiberg) Eller: Så talangfull och älskvärd var jag; så misskänd blef jag och så hårda strider fick jag genomkämpa, innan jag vann berömmelsens krona. (H. C. Andersen.)

I båda dessa arter af lefnadsbeskrifning har författaren företrädesvis sysselsatt sig med, hvad hans medmänniskor hafva tyckt och sagt om honom.

Vad hände i skarven mellan de två kategorierna? Industrialismens genombrott, förstås. Har någon någonsin sammanfattat det marxistiska begreppet reifikation på ett behändigare vis? (Finns här inte också en massa Foucault, och en massa annat kulturteoretiskt tjosan?)

Hade Brandes levt idag kunde han ju också lagt till en tredje art i den andra kategorin: en sådan här nolla var jag; en sådan här nolla har jag förblivit, det är bara det att strålkastarljuset en kort stund råkade hamna på min skinande nuna.

I nästa avsnitt – eller afsnitt – av “Who? Me?” ska jag citera de följande två styckena i Brandes företal till den självbiografi jag just nu läser (om). Den som gissar rätt författare därtill vinner något. Lite frågesport, alltså. Det lackar ju mot jul. (Eller hjul.)

Hans liv och leverne är väl mer än välkänt, men tål att läsas om flera gånger. Han är liksom Gustaf Ericssons framsida… Jag har förstås inte läst David Bellos bok, men det är jävligt svårt – upptäckte jag – att skriva om händelserika liv utan att göra prosan “händelserik”, dvs överbelastad, odisciplinerad, gräll. Jag har t.ex. länge, länge velat skriva en roman om en av mina idoler, anarko-kommunisten Errico Malatesta, men fattar inte var jag ska börja. Hans liv var lite för bra för att bli bok, if you see what I mean.

År 1975 arresterades Teufel än en gång och åtalades för att ha varit en ledande kraft i den militanta 2:a-juni-rörelsen, som hade kidnappat Peter Lorenz, ordförande för Berlins CDU. Teufel frigavs i avvaktan på rätteång i hela fem år, men det var först i slutet av processen som Teufel presenterade sitt alibi, vilket slutgiltigt bevisade att han vid tiden för kidnappningen hade arbetat under falskt namn på en dasslocksafabrik i Essen. Han hade hållt tyst om detta, förklarade han, enbart för att avslöja de svaga punkterna i den västtyska rättvisan.

Fritz Teufel är död. Fritz Teufel kan aldrig dö.

[Källa: Daily Telegraph]

Bertolt Brecht, du borde levat i denna timma… “Fångarna skötte sig själva“. Ett ämne som klippt och skuret för BB, syns det mig.

Om ni funderar på julklapp till Pressylta, vilket jag hoppas ni gör, så har ni den här. Min egen autocue. Ni ser fördelarna. Jag kommer att videoa varje post på Pressylta, och ni kommer att se min blick ligga alldeles bortom LSD-hosisonten: “Låt mig en gång för alla övertyga folkflertalet om att jag inte är den som är den. Min paroll har hållt sedan 1967 och jag står fast vid den: EASY BUT NOT CHEAP”. Den vann mig trettiofyra röster i Flandern 1994. Jag hoppas på bättre i vår. Vi ses i Elsass-Lothringen.

Det finns som vi vet en lång och subversiv tradition av säga-vad-man-vill-skämt. Dom kan gå från lätt osmakliga till helt vidriga. Några minuter efter att andra tornet hade rasat den 11 september ringde en god vän och sa, “Säga vad man vill om araber, men flyga kan dom”. Visst skrattade jag, men liksom bottenlöst.

Mussolinis älskarinna Clara Petaccis dagböcker har just publicerats och recensenten i TLS nämner på slutet att en förbipasserande i Milano i april 1945 lär ha tittat upp på Mussolinis och Petaccis avrättade kroppar, där dom hängde upp och ner från gatlyktan,  och reflekterat: “Säga vad man vill om Petacci, men snygga ben hade hon faktiskt.”