Det här var i december 1975, när fyra Provos först jagades genom stan efter att skjutit mot en restaurang i Mayfair, och sedan belägrade sig i en lägenhet på Balcombe Street i Marylebone, hemma hos ett par förskräckta pensionärer, vill jag minnas. Det hela pågick i nån vecka, och att upplösningen blev oblodig beror på att det var ett av de tillfällen när polisen framgångsrikt tillämpade psykologiska tekniker, som man bl.a. lärt sig i från Norrmalmstorgsdramat två år tidigare. Vad som var nytt var att man också använde BBC:s radiosändningar för att underminera de fyras moral. Det har skrivits en hel del om lärdomarna man dragit från Balcombe Street, och flera poliskarriärer fick sig också en ordentlig skjuts.

Själv minns jag det framför allt därför att jag såg de där stora draperierna i båda ändar av gatan när jag åkte förbi på 59:ans buss på Rossmore Road praktiskt taget varje dag, på väg in till stan för mitt jobb som svenskalärare på Language Studies nära Oxford Street. För aficionados av mina förfelade memoarer så var det just vid den tiden jag hade Sir Bufton Tufton som elev, han som skulle bli militärattaché i Stockholm. Ho hum.

Här är Wikipedialänken om Balcombe Street. Nästa avsnitt av “Belägringar jag varit med om” handlar om Troja.

Winston Churchill i den höga hatten, längst till vänster i raden: “…it wath such fun!”

Idag är det 100 år sen the Sidney Street Siege i Stepney, en legendarisk konfrontation mellan lag och ordning, extrempolitik, invandringhets och ren kriminalitet. Några baltiska juveltjuvar – dom var lettiska judar – hade efter ett misslyckat inbrott belägrat sig i huset på n:r 100 Sidney Street. En ung (36) och mediamedveten inrikesminister, Churchill, tog sig omedelbart dit och beställde in de stora kanonerna, ihop med hundratals poliser, och newsreelfotograferna tog bilder som kunde visas på biograferna redan samma kväll. Det slutade med en eldsvåda som man vägrade släcka förrän de belägrade slutade skjuta inifrån huset.

“Överreaktion? Don’t be a wuss, let’s get bigger guns!” Så kan väl efterspelet nästan sammanfattas… Läs gärna Guardians redogörelse idag, Wikipedia är också bra, och bocka av punkt efter punkt i jämförelserna med dagens stämningar och attityder.

“…a pretty crappy generation,” var Tony Judts bedömning om sin (f. 1948) och min (f. 1951) generation, och Geoffrey Wheatcroft – en slags svartsynens vandrande vålnad (om än utan Devil) – håller helhjärtat med i The G. idag. Vi slösade bort ett – eller snarare flera – gyllene tillfällen.

[…] We were incredibly lucky. We grew up in what the French call les trentes glorieuses, the astonishing three decades that followed 1945, with unimagined prosperity and an all-nourishing state that provided healthcare and education. To cap it all, and make us softer still, we enjoyed unprecedented personal freedoms.

Then came that supposed complete victory for the west. But by then we had taken over, and what a horrible mess we’ve made. If there’s any hope at all, it must be that our crappy generation can slink away in shame, and let a younger generation see if they can manage things better. They could scarcely do worse.

Skriver Wheatcroft som avslutning. Jag är inte så säker, dock. Blandar han inte ihop två företeelser som egentligen bör hållas isär, dvs. å ena sidan “vänstern” (parlamentarisk och utomparlamentarisk), vars nederlag bl.a. Perry Anderson skrivit så övertygande om; och å andra sidan den å det allra lösaste definierade “sextiotalsgenerationen”, alltså vi som med guldkantad biologisk oundviklighet föddes och växte upp under de gloriösa 30.

Om man då talar om den senare företeelsen, så tycker jag man kan addera upp en hel del på pluskontot: att ha gjort rasism och sexism icke-längre-rumsrena, som de trots allt fortfarande var på 50-talet; att ha gjort kritiskt tänkande, både inom och utom den akademiska sfären, till intellektuell prioritet (vilket sannerligen inte varit problemfritt, missförstå mig rätt, men trots det ett steg framåt); att ha gett populärkulturen den ställning och respektabilitet den sen långt tillbaka bort ha (sannerligen inte heller problemfritt, etc etc); att ha gjort det politiska engagemanget genuint globalt, i stället för snävt lokalt och specialiserat; och så vidare.

Och kanske framför allt att vi varit smarta nog att låta nästa generation pröjsa för kalaset – ha ha ha!

Återigen understryker jag att jag inte går i god för alla åsikter som formuleras i länken, men det är värt att lyssna på, den här gången från Naomi Wolf i Huffington Post:

Keep Assange in prison without bail until he is questioned, by all means, if we are suddenly in a real feminist worldwide epiphany about the seriousness of the issue of sex crime: but Interpol, Britain and Sweden must, if they are not to be guilty of hateful manipulation of a serious women’s issue for cynical political purposes, imprison as well — at once — the hundreds of thousands of men in Britain, Sweden and around the world world who are accused in far less ambiguous terms of far graver forms of assault.

Wolfs slutsats: antingen är jakten på Assange ett epokgörande framsteg i jurisprudensen kring våldtäkt, eller också är det nåt mer mysko. Det finns inget mitt-emellan, liksom.

Ena veckan vinner man pris, nästa vecka blir man kontextualiserad. Apropå min länk häromdan om anklagelserna mot Anna Ardins anklagelser mot Julian Assange. Den här artikeln i Expressen om “Israel Shamir” – en man med fler citationstecken än du har ätit varma middagar – och hans son Johannes Wahlström, av Ordfront- och Aftonbladetnotoriskhet, föranledde bloggaren Nemokrati att jämföra Shamir med – wait for it – Gustaf Ericsson…

Gustaf Ericsson som self-hating Jew… Who’d’ve thunk it?

Visserligen har Matt Dunhams AP-bild färdats jorden runt tretton varv, men ändå… -“Off with their heads!” skanderar mobben, och skakar om Rollsen tills fjädringarna gnisslar i smärta. Någon sticker in en käpp genom en öppen ruta och påtar på Camilla. Poliseskorten har gått upp i rök.

Deras ansikten, alltså. Precis så såg Ludvig XVI ut i just det ögonblicket, och tsar Nikolai, för att inte tala om makarna Ceaucescu i sekvenser av den berömda videon. Någon har tappat kontrollen. Oväsen, käppar, svart myller. Det svaga, rytmiska dunket av historien på marsch.

Den generation som aldrig har varit med om ett upplopp är en fattig generation, det vet vi alla. Tyvärr är det inte särskilt mycket bevänt med studentprotesterna i London just nu. Jag såg början av det när jag hade en voice-over i Soho i eftermiddags (Swedbank, jag spelade en ekorre) och det var så snällt och belevat som det ville vara.

Dom som håller på just nu, på Victoria Street och vid Supreme Court, är tevekravallarna. Man känner igenom på att mediegänget som filmar dom när dom pangar rutor är c:a tre gånger större. Det här är solid medelklass, deras pappor är advokater, dom blir frisläppta om ett par timmar.

Jag länkade en gång till en Guardianartikel om några Plane Stupidaktivister: klicka, titta på bilden och lysssna på namnen. Jag citerar mig själv, som vanligt:

[Bildtexten] är en liten roman. Av Galsworthy, kanske. Rollbesättningen – “Juliana Napier”, “Tilly Gifford”, “Dan Glass” – i just den här revolutionen handlar definitivt inte om Emile Zolas stinkande proletärmassor som kommer uppvältrande ur gruvschakten eller Käthe Kollwitz hungerdöda arbetarmödrars eländesplågor på barnhemmets lortigbeflugade lergolv. This is class, dear boy. The right address.

Alla revolutioner är visserligen medelklassrevolutioner, men ibland blir det lite väl – hmmm – obvious.

Jag har varit lite sval och skeptisk om Wikileaks 7X hittills. Inte längre. Läs detta om “Anna Ardin”. Vad är det som pågår i Sverige? Kan nån berätta?

Assange kommer alltså att dö. Förgiftad, så är det ryssarna. Skjuten, amerikanerna. Ihjälåklagad, Sverige.

Detta med anledning av förra torsdagens post “7X: julafton för paranoiker“. Tänk om försäkringsfilen inte handlar om “vad” utan “hur”. Tänk om det då handlar om det hemligaste av hemligt, nämligen krigsplanering: trupplacering, vapenkapacitet, personalmatriser, transportplanering, radiofrekvenser, inter- och intranetlexikon, hela schabraket…

Då är ju inte det intressanta att WikiLeaks vet vad krigsplaneringen nu, idag, går ut på, för krigsplanering kan ändras fundamentalt på 24 timmar. Man kan ha en hel armé på (annan) plats inom ett par timmar. Nej, det intressanta är hur WikiLeaks fick reda på nåt sånt ultrahemligt. Formen, inte innehållet.

Krigsplanering, om detta är sant, måste hädanefter ske i det öppna.

Sheeesh…