Idag kommer ännu ett av de regelbundna 30-årssläppen av hemligstämplade papper i Storbritannien. Dagens skörd handlar mest om spioneri (vi skrev ju om Kim Philby häromdagen, för övrigt…) och den kanske inte så där världsomskakande överraskningen att MI5 på 1950-talet spionerade på vänsterlutande intellektuella (Philip Toynbee, Cyril Connolly, Stephen Spender, och särskilt Jacob Bronowski) i sina fåfänga försök med att luska fram de övriga rysspionerna, dvs. Philby och Anthony Blunt.

Men om man skrållar ner för The G:s artikel i länken ovan kommer man till ytterligare bekräftelser på att nazisterna, mitt i det kaotiska krigsslutet, också planerade för framtiden, dvs. Fjärde Riket. En viss Olivier Mordrelle, ledare för en nationalistisk separatiströrelse i Bretagne, uppger att han bevistade ett möte i Deisenhofen strax utanför München i april 1945 (!) där en hög SS-officer försäkrade de närvarande att rejäla penningsummor redan förts över till Latinamerika, att “pålitliga män i nyckelställning” skickats att bo i Schweiz och Spanien för att ligga lågt, tills det blev dags för alla dessa anti-bolsjevikiska grupper att röra upp oroligheter som skulle leda till inbördeskrig. (Vad som förstås – sedan många år tillbaka – återstår att reda ut är kopplingarna mellan Fjärde Riket-nätet och Operation Gladio, salig i åminnelse.)

Hur som helst, jag har alltid tyckt det här med “sleeper cells” utgör ett förstklassigt komediupplägg, med dragning åt satir. För det första måste väl de “sovande” vara rejält till åldern numera… Men så en dag kommer signalen, “Wachet auf!” och gänget drar åstad på sina rullatorer för att starta raskrig i, tja, St. Gallen, eller Benidorm… En veritabel skrattfest, potentiellt, det tror jag ni håller med om…

“Kim Philby dog desillusionerad med kommunismen,” uppger hans änka Rufina Pukhova i en nylig intervju. Quelle surprise, tänker man, och fortsätter läsa om ett liv levt i exilens allra yttersta ensamhet.

Bara två glas konjak, sen får Rufina gömma flaskan. De ska gå på vinterpromenad men hittar inte hennes ena stövel, tills Philby kommer ihåg att han gömt den, så att hon inte ska kunna lämna honom.

Han drack för att ta livet av sig, säger Rufina. -“Men han blev aldrig aggressiv”.

[Här är förresten en relaterad Pressyltapost från augusti 2009. It all connects…]

De rent tekniska spörsmålen kring kärnkraftens säkerhet, eller de politiska och ekonomiska spörsmålen kring kärnkraftens framtida roll, kan man för ögonblicket lämna därhän medan man betänker det faktum att om kärnkraftsindustrins trovärdighet nu är körd i botten så har den enbart sig själv att skylla. En industri som så till den milda grad byggts upp på mörkläggning, hemlighetshysteri och rena illblåa lögner det senaste halvseklet-plus kommer från och med nu att få tala med väldigt små bokstäver. Michael McCarthy i dagens Independent förklarar varför.

Rania Helmys bild från Egypten har tydligen redan gått åtta varv runt jorden, men jag lägger upp den ändå (via Thomas, för övrigt).

En av situationisternas ikoniska bilder var av en präst som med full vagn går och handlar mat på ett snabbköp. Det ligger nånting i det här med Snabbmat och Makten som samhällskritiskt fokus. Vad, ska jag kanske inte ge mig in på…

Bara konstatera att bland alla vidrigheter som bjuds ut praktiskt taget gratis till våra förgiftade och passivistiska generationer, så måste väl KFC ta rekordet i rent jävla äckel-päckel…?

Och jag har ätit både McD och Burger King i min dar…Jag har ätit myror i choklad, för jösse namn…

Jag tror aldrig jag producerat en intressantare rubrik…

Jag vet ju att det finns ett starkt bilintresse bland Pressyltas läsare, you shameful people… Reaktionen på min nyliga post om varningsblinkerns semantik blev överraskande positiv, till exempel. Nu har jag nåt nytt att komma med. How exciting is that…?

Har ni nånsin funderat över varför bilhjul är så svarta och sotiga numera? Icke längre dessa skimrande krommonstriga hubcaps, och korpsvart, Michelinloggat gummi… Allt är sot, damm, nuclear winter… “Hvi…?” som våra förfäder sa.

Det har med bromsplattorna att göra. Min MOT (bilbesiktning…? heter det nåt annat?) upptäckte att bromsplattorna på min enbart 3 år gamla Citroen Berlingo hade slitits ner till “wear level”. Hur är detta möjligt på en tre år gammal bil…? Undrade jag.

Jo, vad man ska tillverka bromsplattor av är ett problem som redan de gamla grekerna jobbade på… (…enligt Wikipedia… tror jag…)

Förr i tiden var det asbest, men jag tror även den sömnigaste av Pressyltaläsare kan fundera ut varför det inte dög. Detta ersattes då med NAO, uttytt “Non Asbestos Organics”, vilket mest handlade om grafit.

Nå, du och jag och min gamla mamma vet att grafit är hårt, men också bräckligt – och framför allt dammigt. Därav de sotiga däcken. QED. Läs mer här.

Så min MOT kostade mig £160 i stället för normala £55. Ner med kapitalismen, säger jag.

En intressant analys av Jack Shenker  i The G idag, som visar att Muslimska Brödraskapets inflytande på protesterna inte alls är så starkt som många fruktat. De kom sent med i bilden, deras trovärdighet är inte särskilt påtaglig, och protesterna har snarast påverkat MB radikalt, inte tvärtom: det pågår just nu ett betydelsefullt generationsskifte inom organisationen. Det är ju rent av så att de som vill hävda att risken är så stor för ett islamistiskt maktövertagande är – förutom Mubarak själv, för vilken detta hot alltid varit hans raison d’etat – figurer som Netanyahu och Tony Blair.

Det är, som Fredrik sa härom dagen, fortfarande mycket brus i rapporteringen från Egypten. Skepsis bör alltså ligga lättast tillgänglig i verktygslådan.

Det är hisnande, och otroligt och troligt, det som händer i Egypten. Det finns säkert hundratals bättre länkar, men själv läser jag The G:s livefeed, al-Jazeera, samt tittar in hos Rasmus då och då.

“Bliss was it in that dawn to be alive / And to be young was very heaven…”

Jag är fruktansvärt avundsjuk på skribenter som är totalt oförmögna att vara tråkiga eller ointressanta – hur de än försöker…! Trogna läsare vet vilka mina favoriter är, och att Rasmus Fleischer är en av dom: läs nu omedelbart hans “Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien” och lär er något, era soppiga söndagsslöbloggsurfare! Nuff’s’nuff!

Det ligger långt, långt bortom min eventuella talang som författare att sammanfatta den här historien på ett rättvist sätt. Precis som Belgien självt är den bara. Too. Fucking. Weird.

Det bästa jag tror jag läst om Belgien är tragiskt hädangångne (ännu en…) Tony Judts artikel i NYRB från 1999, “Is There a Belgium?” Om man inte prenumererar på NYRB så kostar det sex dollar att läsa den. Deal of the week, skulle jag sagt.

[Avd. I’m-losing-it-big-time: Heter “grow a beard” verkligen “väx skägg” på svenska…? “Låt skägget växa” kanske? Cheezus. Allt som håller en borta från skrivandet, som sagt…]

Jag hade faktiskt börjat undra varför det blivit så tyst i The Guardian om WikiLeaks, när Indpendent vet att berätta (via Vanity Fair)…

The Guardian’s David Leigh told the magazine [Vanity Fair]: “We were starting from: ‘Here’s a document. How much of it shall we print?’ Whereas Julian’s ideology was: ‘I shall dump everything out and then you have to try and persuade me to cross a few things out.’ We were coming at it from opposite poles.”