Dags att börja samla ihop nödvändigheterna i ryggsäcken, kamrater. Vi har fem minuter kvar.

Jag tar med mig min ännu opublicerade runa över Margaret Thatcher (jag ville så få sista ordet… ännu finns tid…) samt en pocketupplaga av Karl Marx ‘Louis Napoleons 18:e brumaire‘ (“första gången som tragedi, andra gången som fars”, osv osv).

Jag tar med mig en smörgås med ost. En burk tonfisk. En saucisson sec. Ett äpple (cox’s orange pippin).

Jag tar med mig – så klart – laptopen och ett solbatteri, samt min just nypåbörjade playlist på Spotify, som börjar med Duke Ellington ‘Take the A Train’ i Newport 1965, och slutar med The Fureys ‘I Know Where I’m Going’…

Jag tar med mig nästa nummer av LRB… Wyndham Lewis trilogi ‘The Human Age’ (man behöver ju veta en del om livet efter detta i den här situationen)… samt Myles na gCopaleens samlade tidningskrönikor…

Jag tar med mig en bild på Gina Lollobrigida.

Farväl.

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…

Så har han fått ytterligare några veckor i rampljuset, den uppmärksamhetskåte tomteleninist som begåvats med namnet Illich Ramirez Sanchez men inte mycket annat.

“Schakalen”, minsann…

Vem fan har den pajasen någonsin representerat, annat än sin pappas blodtörstiga dynastiska fantasier? Ja, sannerligen inte de elva som dog i tågbombningarna, och de hundratals skadade. Bit ihop, blunda, och lyssna på vad han säger:

“I have lots of respect for the victims but there are many people, innocent people, who find themselves in the wrong place at the wrong time…”

Det här är vad Paul Krugman har kallat “weaponised Keynesianism”. Alla former av tillväxtfrämjande insatser är ju tabu för supply-sidetalibanerna som styr oss idag – utom krig…!

Nu bombar vi Iran, grabbar!

Inte så oväntat verkar det vara en liten israelisk svans som viftar den anglosaxiska hunden: “liten” därför att inte ens Israels regering är enig om saken, enligt en analys i The G.

Chockerande nyheter från Grekland, som sagt: demokratisk omröstning…?! För jävligt…

Eller också kan man tycka, från andra hållet, att som demokratisk gest kan den knappast bli tommare, vide Žižek: “[Alain] Badiou was right to say that the name of the ultimate enemy today is not capitalism, empire, exploitation or anything of the kind, but democracy: it is the ‘democratic illusion’, the acceptance of democratic mechanisms as the only legitimate means of change, which prevents a genuine transformation in capitalist relations…”

This fusion of despotism and postmodernism, in which no truth is certain, is reflected in the craze among the Russian elite for neuro-linguistic programming and Eriksonian hypnosis: types of subliminal manipulation based largely on confusing your opponent, first developed in the US in the 1960s. There are countless NLP and Eriksonian training centres in Moscow, with every wannabe power-wielder shelling out thousands of dollars to learn how to be the next master manipulator. Newly translated postmodernist texts give philosophical weight to the Surkovian power model. François Lyotard, the French theoretician of postmodernism, began to be translated in Russia only towards the end of the 1990s, at exactly the time Surkov joined the government. The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Jag uppmanar er härmed att läsa Peter Pomerantsevs artikel om Vladislav Surkov, eller “Putins Rasputin” som LRB med en ovanligt felträffande rubrik kallar honom… Håll sedan med om att det nya Ryssland är bortom all satir, miltals bortom.

Med risk för att än en gång ådra mig Bengt O:s heliga vrede vill jag gärna rekommendera Larry Elliotts krönika idag om hur den europeiska finanskrisen totalt utklassar Alice i Underlandet…

Here are just a few of the surreal aspects of the current state of affairs. The answer to a lack of growth in struggling countries such as Greece is austerity of such ferocity that recessions deepen. The solution to a financial crisis caused originally by the over-leveraging of banks and individuals is to turn Europe’s bailout fund into a leveraged €2tn hedge fund. Meanwhile, many of the politicians in Britain who battled long and hard to keep the pound – George Osborne and Ed Balls to name but two – are now born-again evangelists for full fiscal union.

Jag tror många av dom av oss som fortfarande är lite skräckslaget roade av den pågående krisen har slagits av tanken att den nuvarande generationen kapitalister helt enkelt inte är särskilt bra på kapitalism.

Fast en marxist skulle nog påpekat att det inte går att vara varken bra eller dålig på kapitalism. (Men J M Keynes kanske inte var så pjåkig…?) (Eller Ivar Kreuger?)

Denna… mäktiga bild är hämtad ur Daily Mails artikel om en samling Stasifoton som en tysk fotograf hittat i arkiven. Fotona var avseddda att ge vägledning till agenterna om hur man “smälter in”.

Man får anta att dom menar “smälter in” ungefär som Tjernobyl och Fukushima “smälter in”. Katastrof är det hur som helst.

På tal om vilket. The G rapporterade för någon vecka sedan att Horst Mahler, en av de fyra grundarna av RAF, var så kallad “IM”, alltså inoffizielle Mitarbeiter åt Stasi.

Det är en uppgift som jag inte lyckats mobilisera någon särskild förvåning inför, om man säger så. Jag menar, generellt är det ju inte mycket som har med RAF att göra som kommer som nån särskild överraskning.

Som till exempel att Horst Mahler idag sitter i fängelse – i Bayern – för att ha förnekat Förintelsen.

John Lanchesters artikel om situationen i Grekland (ur nästa nummer av LRB, finns nu till gratisläsning här) är en av de bästa och mest klargörande jag läst hittills (och dessutom kan ju karl’n skriva…). En del kan säkert ha invändningar mot ett eller annat på den rent tekniska sidan. Men det skiter jag i, ärligt talat, så det så.

Det är dags att bli förälskad i Rosa Luxemburg igen… Revolutionens Halta Lotta, handlingens poet, kärlekens barrikadkämpe… “Revolutionen är magnifik! Allt annat är kvark…”

Jacqueline Rose recenserar ett nytt urval brev i senaste LRB (artikeln har betalspärr, dessvärre, men om något vore värt inträdet…) och det ger anledning att än en gång reflektera över denna makalösa människa, i denna makalösa tid: hur hon från första ögonblicket såg Lenin för vad han var, och hennes passion (utan överdrift) för revolutionens demokratiska livsblod:

“Det botemedel som Trotskij och Lenin har funnit, utrotandet av demokratin som sådan, är värre än sjukdomen det var avsett att kurera: det täpper till den enda levande källa varifrån korrigerandet av alla sociala institutioners inneboende brister kan komma. Den källan är det aktiva, obehindrade, energiska politiska livet hos de bredaste folkmassorna.”