Jag fortsätter med min Arnold Ljungdalläsning, nu ‘Marxismens världsbild‘ från 1947. Det är lika medryckande, ja, rent hänförande läsning som när jag plöjde igenom den kring 19-20 års ålder.

Min skolkamrat, bundförvant och närmaste vän Hasse Nilsson, som gick bort i cancer 1984, och jag läste mycket sådan här litteratur mer eller mindre samtidigt, och liksom “gemensamt”, för att kunna samtala om dem och bättre förstå.

Bland mycket annat läste vi Gramsci (hurra!) och Marcuse (bu!) men också klassiker som Gunnar Gunnarson om utopisterna, där skillnaderna mellan oss – både politiska och emotionella – blev väldigt tydliga: Hasse som “leninistiskt” avfärdande om utopisterna, jag mer sympatiskt inställd.

Hasse hade emellertid ett mycket (mycket!) mer analytiskt huvud än jag, och vår gemensamma läsning gick till slut ganska skilda vägar när han gav sig på, inte bara Marx ‘Grundrisse’, utan hela jävla Das Kapital i tre band… Själv hade jag börjat tendera mot Rolling Stone Magazine, William Faulkner och Falstaff Fakir. You know how it goes…

Hur som helst, Ljungdal är en rasande bra författare, i det enklaste och mest väsentliga av avseenden: det här är framställningskonst av högsta klass, en drivenhet och stilkänsla (eller snarare öra för tonläge) som få andra jämförbara skribenter hade, i alla fall i svenskt sammanhang.

Och han ägde, sist men inte minst, a sharp wit. Till det faktum att den idealistiska strömningen inom filosofin är så urgammal och långlivad ger han den utmärkt historiematerialistiska förklaringen att filosofer som de flesta andra yrkesgrupper tenderar att starkt överdriva sitt ämnes och sina begreppsredskaps betydelse. Filosofer har historiskt sett helt enkelt haft för mycket tid till övers att tänka…!

(Ursäkta ett PS mitt i: Är det inte lite grand som det där gamla gagset om att läkare tror alla är sjuka och domare tror alla är skyldiga…? Likadant med den idealistiske filosofen: alla som inte har till yrke att tänka är avhängiga mitt tänkande, de existerar inte utan att jag tänker…!)

Här och var kan man väl också se tecken på att hans resonemang blivit överspelade sedan han skrev. Så drar han t.ex. fram en skarp kontrast mellan Hegels dialektik, där historisk utveckling tar abrupta språng, och evolutionismen, där arternas utveckling sker på ett kontinuerligt och jämförelsevis stabilt sätt. Evolutionsteorin har ju på senare år, inte minst genom S J Gould och andra, blivit ganska spritt språngande den också.

Nå, läsning att rekommendera i alla fall…

Som tidigare meddelats hittade jag nyligen ett fiffigt sätt att blåsa nytt liv i gamla opublicerade texter – texter som i ursprungligt, zipdiskat skick såg ut som explosioner i kommateringsfabriker. Men med hjälp av en ordbehandlare som heter Duga kan man nu faktiskt se vad det står, och det är ju alltid en hjälp.

Ingen av dessa texter har alltså sett dagens ljus förrän nu, och en del är mer kompletta än andra, men jag tänkte jag skulle langa upp ett par tre stycken under veckan, så får vi se om det blir några barn gjorda. Den första är en ganska kort bokrecension från 2001 som jag skickade till DN, men den kom mig veterligen aldrig in.

Carlo Feltrinelli
Senior Service: A Story of Riches, Revolution and Violent Death
(Granta Books 2001)

Det är på eftermiddagen den 14 mars 1972, nära Segrate, en förort till Milano. Bokförläggaren Giangiacomo Feltrinelli har just klättrat halvvägs upp för en kraftledningsstolpe på via Cassanese när en fasttejpad liten arm i en billig väckarklocka plötsligt lossnar och (more…)

BBC har idag en utmärkt historia om vart CPGB:s alla miljoner tog vägen… “Det faktum att det fanns så mycket pengar speglade inte alls något ‘Moskvaguld’…” förklarar veteranen Stuart Hill. De buntar med kontanter man fick från sovjetiska ambassaden, tills långt in på 1970-talet, gick i praktiken åt så fort man lagt händerna på dem…

Nej, det var i själva verket ständigt stigande “kapitalistiska fastighetsvärden” som var källan till rikedomarna, inte minst vad gällde högkvarteret på King Street i Covent Garden (som idag är en bank…). – “Hade det inte varit för den groteska inflationen i värdet på dessa fastigheter så hade det egentligen inte funnits någonting alls,” säger Hill.

Det där med kommunister och fastigheter leder oundvikligen till vad som mig veterligen fortfarande är ett göteborgskt mysterium, det har i alla fall kittlat mångas fantasi i många år: hur i hela friden hade dåvarande KPML(r) råd att köpa en stor fyravåningskåk på Fjärde Långgatan, mitt emot polishuset, som senare blev Marx-Engelshuset…?

Denna imposanta byggnad i den stalinistiska fastighetportföljen finns bl.a. att skåda på Google Streetview på “Fjärde Långgatan 8b, 413 28 Göteborg”.

“Even Einstein couldn’t think of a peace plan” är den något snedsparkade rubriken i Independent… För det kunde han ju, enligt artikeln: en fysiker, en advokat, en fackföreningsman, och en präst vardera – men inga politiker – från de två semitiska befolkningarna sätter sig ner och pratar ihop en lösning… Personligen skulle jag nog langat in en poet också… Kanske en fotbollsspelare… En buktalare… En p-vakt… En kock… för äta måste dom ju, under förhandlingarna…

Olof Petersson skriver idag om 75-årsdagen av Krister Reuterswärds död, 21 år gammal, i slaget om Jarama 1937. Två decennier efteråt skrev Kristers syster Maud i Clarté:

”Med två delar vantrivsel, en del äventyrslust och ett mått idealism blev inbördeskrigets Spanien ett tänkbart mål i tillvaron. Vad, eller vem, som kom honom att söka sej dit, kan göra detsamma. Verkligheten omgjordade honom inte, förrän han spände patronbältet kring höfterna, den natten gruppen smugglats över gränsen från Frankrike.”

Då han stupade för en dumdumkula, då solen glödgade stenbrotten vid Jaramafronten, tror jag att han fann det han sökt, fortsätter Maud Reuterswärd:

”Frihet och trygghet. Det fanns inget varför mer, och inget förgäves. Och han som hela sitt liv slogs en fruktansvärd kamp mot mörkrädslan, lyckades göra det vi många gånger kretsat kring. Dö snabbt, ung, bland kamrater och han slapp en gråtgrav med sten och namn.”

Jag har inte ens läst allt ännu, men för dom av oss som är intresserade av motståndet mot nazismen är det här en guldgruva, just publicerad på Cryptome: gamla brittiska förhörsprotokoll (pdf) med två av Röda Orkesterns ledande figurer, Waldemar Lenz och Hans Kurfess. För mer om Die Rote Kapelle läs här. Men huvudkällan är fortfarande Leopold Treppers bok.

Nej, jag ska sluta raljera om det där, med omedelbar verkan, jag lovar. Men håll med om att det här antingen är kalaskorkat eller extremt postmodernistiskt… (Eller menar jag “och extremt…”?)

Det finns så mycket att skriva om, men min globala rockturné (börjar Singapore som förband åt Sting, slutar Ullevi som efterband åt Madonna) hindrar mig från att gå in på detaljer… Bara detta med att Jean Jülich har dött, den sista av Edelweiss-Piraterna, den motståndsgrupp under nazismen jag helst skulle vilja ha tillhört… vilka hjältar… jag hörde först talas om dem när jag skrev Ericsson-boken 1998-9…  Eller att vår homofoba koalitionsregering – a coalition without coition – har satt upp hinder för benådningen av Alan Turing… enbart brittiska medborgare kan skriva på e-petitionen, men, tja, varför inte vara lite, tja, kreativ…? Eller att det inte alls är omöjligt att Ordfront gör min Ericsson-bok till print-on-demand inom en relativt snar framtid…? För oss på vänstersidan av opinionen är allt OK, alltså. Hur går det med er på högerfronten? Det finns pekböcker. Om ni har problem.

Som George Monbiot påpekar i sin tisdagskrönika idag, det är lite pinsamt att säga det och borde egentligen inte ge upphov till någon skadeglädje alls… Men det har gång efter annan visats, nu senast i en kanadensisk studie, att människor med politiskt konservativa åsikter i genomsnitt har lägre intelligens än människor med åsikter till vänster om mitten.

Det finns en avsevärd mängd forskning som visar att låg intelligens i barndomen förutsäger större fördomar mot människor med annorlunda etnicitet eller sexualitet i vuxenskapet. Att ha ett öppet sinne, flexibilitet, att kunna lita på andra människor: allt detta kräver viss kognitiv förmåga. Att förstå och acceptera andra – särskilt “annorlunda” andra – kräver en förhöjd kapacitet för abstrakt tänkande.

Om inte annat så borde väl detta förklara hur det kommer sig att människor som föds med dessa kognitiva fördelar i barndomen tenderar att bli så jävla självbelåtna som vuxna…

Tystnaden har varit näranog total från mig den senaste veckan (“Om den bara hade fått fortsätta…” muttrar kanske en del… ähem…). Det beror som vanligt på att reallivet fortfarande har droit de seigneur passage över virtuallivet i den utpräglat feodala ekonomi som är min vardagliga tillvaro. (Det där lät förfärligt snyggt, men är nog skitprat…).

Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.

Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).

See you next week!