Här är ännu en sån där osannolikhet. The G har i dag en runa över Nexhmije Hoxha, alltså Enver Hoxhas änka, som just dött 99 år gammal. Hon tycks ha varit ännu en av dessa stalinistiska skräcktanter, typ Margot Honecker, die lila Hexe… Hur som helst, hon ska ha uppgivit i en intervju att Enver Hoxhas absoluta favoritläsning var Jerome K Jeromes ‘Three Men in a Boat’. Ända sedan jag läste detta i morse har jag försökt get my head around den tanken. Men det går inte, hur jag än försöker. Omöjligt.

Jag tror vi har varit inne på sådant här förut. Osannolika möten, alltså. Det är en speciell glädje att få lära sig att Ted Danson, som spelade Sam Malone i “Cheers”, kände Alexander Kerenskij, mensjevikledaren som hjälpte till att störta tsaren. Danson var student på Stanford i slutet av sextiotalet, där Kerenskij forskade och undervisade om ryska revolutionen.

“They would come together in the cafeteria, or on one of the benches that dotted the tree-lined campus, where Kerensky would feed the pigeons and opine in his thick Yiddish accent about space exploration and his distaste for hippies”.

Danson begrep aldrig vem han var, förrän det var för sent. Kerenskij dog 1970. Men det slutar inte där. Kerenskij vägrades begravning i New York på grund av att han var både kommunist och frimurare. Då flög man över hans kvarlevor till London, där han begravdes på Putney Vale Cemetery… Putney…! Praktiskt taget symbolen för det snörpmynta förorts-England, om man nu ska vara lite elak…

Det finns så många nivåer av ironi i den här historien att det är svårt att veta var man ska börja. Man har satt upp övervakningskameror vid Marx grav på Highgate Cemetary p.g.a. vandalisering vid ett par tillfällen under gångna året. George Orwell skulle fått sig ett gott skratt, påstod någon, men jag är inte så säker på det. Däremot kanske den sedvanliga kinesiska delegationen på 1:a maj kommer att känna sig mer hemma. Får nog gå dit och låta mig filmas någon gång.

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.

Aaron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism‘ (Verso) är bra på sitt sätt, men också otillfredsställande på många andra. Bastani hör till Novara Mediagänget, en vänstergrupp som är bra på, vad ska man säga, braskande saker men därför också lite gapiga, särskilt på Twitter.

Boken plöjer vidare i vad man kanske kan kalla Paul Mason-fåran. Postkapitalismens konturer blir allt skarpare. Produktionskostnaderna på strängt taget alla områden rusar mot noll. Det är inte bara information som wants to be free, det gäller fler och fler tillverkingar, materiella som immateriella. Snart – mycket snart – kommer kapitalismen att förtvina pga att det inte finns några vinstmarginaler kvar. Allt blir gratis: bostäder, sjukvård, energi, och vi kan alla spendera resten av våra lyxliv på en hållbar jord med att skriva kärleksdikter till varandra och äntligen, för första gången, bli the authors of our lives.

Men ‘FALC’-boken, efter alla trumpetstötar om den runt sociala medier under lång tid, visar sig vara mer shoppinglistan än själva inköpet. Den listar allt som håller på att bli tillgängligt för oss, mer eller mindre kostnadsfritt – och det är intressant nog – men nämner uppseendeväckande lite om den politiska processen som ska göra denna utopi verklig, annat än att man måste börja lokalt och att kapitalismen säkert kan uppfinna en del metoder att skapa brist (scarcity) och därmed fortsätta profitera. (Alltså ungefär som med 5G, som i princip bara är mycket bättre wifi för alla, överallt, men som leverantörerna kommer att ta betalt för som data).

Slutomdömet blir att ‘FALC’ är en intressant bok av en jävligt tech-savvy ung man som tyvärr inte har – eller i alla fall inte lägger i dagen – särskilt mycket hum om politiska realiteter.

Nästa bok i sommarläsningen: Martin Nyströms ‘Konsten att se långt. Nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press)

The G skriver idag om en nyutkommen bok som hävdar att ett par RAF-element som infiltrerat den östtyska demokratirörelsen planerade mörda Gorbatjov under dennes besök i Berlin i oktober 1989 (det gällde firandet av DDR:s 40-årsdag). Detta för att provocera fram en sovjetisk invasion och därmed återställa den kommunistiska ordningen i Östtyskland.

Nu är jag ingen totalexpert i ämnet, och jag har förstås inte läst boken i fråga ännu, men det finns flera aspekter av den här historien som i min mening liksom bara inte “stämmer”, i betydelsen don’t make sense. Jag får återkomma till detta, tror jag.

+ (Ett par koppar kaffe senare) Här bara några saker som framstår som särskilt mysko. Att vår hjälte skulle tillhört SAS, snarare än någon av underrättelsetjänsterna, kan i och för sig stämma. Det är mindre viktigt än det faktum att han talar om proteströrelsen i DDR , framför allt “Måndagsprotesterna” i Leipzig – och detta synbarligen under 1989 – som en undanskymd, hunsad och förhållandevis liten (och numera nästan bortglömd!) rörelse i stort behov av hans hjälp och framför allt av hans radio. Det är ju bara fånigt.

Och den där radion, förresten. Det kanske framgår av boken, men om det då var någon slags kommunikationsradio (det här är det analoga åttiotalet, alltså) så behövde man naturligtvis en likadan radio i andra ändan av kommunikationen, så att säga. En ensam kommunikationsradio är inte särskilt mycket värd. Var fanns då mottagaren?

Mer allvarligt. Mordet på Gorbatjov skulle alltså ha instigerats av gammalkommunisterna i Politbyrån i Moskva som en false flag operation för att lägga skulden på proteströrelsen och därmed berättiga en sovjetisk invasion för att återställa ordningen.

Cui bono-frågan först. Jag tror inte ens gammalkommunisterna var senila nog att tro att något sådant skulle gå vägen. Om det fanns någon proteströrelsen i DDR hade all anledning att inte bringa om livet så var det ju Gorbatjov. Alla skulle omedelbart fatta vad för krafter som låg bakom det. Och sedan: ge upphov till en sovjetisk invasion?! Förmodligen då genom Polen och/eller Tjeckoslovakien…?! I slutet av 1989…??!!

Do me a favour, mate…

Den vänsterradikalaste människan jag känner heter Jim. Han bor här i huset, vi byter några ord mest varje dag. Han är över 70, går lite stelt och stapplande med käpp, mörka glasögon för solljuset. Han kommer från Newcastle och är gammal kolgruvarbetare, var med om båda de stora strejkerna 1974 och 1984-85, så han har mycket att berätta. Dessvärre är det ganska svårt att förstå honom, dels beroende på hans Geordiedialekt och dels på hans brist på tänder, vilket gör att han mumlar en del.

Jim jobbar frivilligt några dagar i veckan för tidningen The Militant, den brittiska avnämaren av en amerikansk trotskistorganisation, Socialist Workers Party (SWP), som värnar arbetarklassens intressen. Smärre begreppsutredning här. Tidningens namn har inget att göra med mullvadsorganisationen ‘Militant Tendency’ som härjade i UK, och särskilt Liverpool, på åttiotalet. Amerikanska SWP har heller inget att göra med brittiska SWP, som dragits med anklagelser om sextrakasserier i åratals och numera krympt till, tja, tjugotvå medlemmar, kanske. Amerikanska SWP tycks snarare lierat med UK:s Communist League. Som har tjugotre medlemmar.

Jag köper tidningen av Jim då och då, och det är rätt intressant läsning ibland, mest alltså om amerikanska förhållanden. De ägnar sig åt mycket gräsrotsarbete, mobilisering på lokalnivå, stöd åt lokalkampanjer, samlar in socialistisk litteratur till (den växande) fängelsebefolkningen, osv. Och allting, säger allting, betraktas ur arbetarklassens perspektiv. Kärnvapennedrustning i Nordkorea är bra för arbetarklassen, importtarifferna mot Kina inte bra. Ibland dyker det upp rubriker som “Det är hög tid för arbetarklassen att ta över makten”. Och då far ju en lite vemodig suck genom ens förhärdade hjärnvindlingar. Those were the days.

Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.

Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.

———-

PS – Är inte helt klar över varför jag la upp det här citatet, bortsett från att jag alltid tyckt det ganska omtumlande. Dock: några relaterade nyliga texter att läsa är Pankaj Mishras ‘The Crisis of Modern Masculinity’ ur dagens The G, och Amia Srinivasans ‘Does anyone have the right to sex?’ ur senaste LRB. Och så detta.

Det ska bli av “senare i år“… Fast jag tror vad de menar med “senare” är vilket-datum-som-helst efter att Trump ställts inför riksrätt.