Apropå förra tisdagens post. Svenska tidningar rapporterar stor “oro” i UK över påstådda GCHQ-planer på “Mastering the Internet”, avslöjade i Sunday Times (i samarbete med IT-tidningen The Register, som vad jag förstått har goda försänkningar i spökvärlden). Men oron är inte så förfärligt stor, vad jag hittills sett. GCHQ själva är påfallande luddiga om saken. Klokast, tror jag, att invänta vår gamla vän, Further Developments.

Ni vet lika väl som jag att en pre-Maccaferri Selmer (dvs. i serienumren under #300, tror jag det är) är så nära det sinnessjuka man kan komma om man nånsin hanterat en yxa i svårmod. Jag har i flera veckor hört talas om en Selmer #222 i omlopp, detta genom vännen Ken G, som bland mycket annat dealar i vintagegitarrer.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).

En liten fläkt av svalkande förnuft, när inrikesministern Jacqui Smith resignerat kungör att planerna på en central databas för all telefon- och webbtrafik lagts på hyllan. Varför? Därför att allmäna opinionen inte accepterar det. (Man kan tänka sig en och annan av hennes kolleger som kanske lutar sig mot henne vid kabinettbordet och indignerat viskar, “Since when do we give a shit what people think…?”) I stället ska telekombolagen själva bevara uppgifterna i 12 månader, vilket låter som en, vaskamansäja, agreeably chaotic solution…

Och om man vill kan man ju alltid se det här som ännu ett uttryck för en rätt så attraktiv civilrättslig flegma i den brittiska samhällskroppen, en frihetlig tröghet i hur man närmar sig ny teknologi, nya dynamiker. Ett annat exempel på det är när “Old-is-new-realister” som Simon Jenkins alltsom oftast påpekar, med frustande skadeglädje, att det absolut säkraste sättet att bevara uppgifter som borde vara hemliga är att skriva ner dem på en bit papper, lägga in pappersbiten i ett skåp och därpå sedan sätta ett jättestort hänglås.

Vilket är något en “accidental Luddite” som jag finner rätt så trösterikt.

Dom spotty oiks som huserar i Pressyltas IT-avdelning i källaren meddelar att vi nu bytt till Feedburner. Dom som prenumererar på Contentfeeden eller Commentfeeden får därför, tja, “omprenumerera” (förändringen gäller emellertid inte kategorifeederna). Ursäkta besväret. Vi får sopa in det under rubriken Framsteg, antar jag.

Jag ska lämna åt andra att analysera och förutspå angående TPB-domen. De flesta verkar dock inte ha varit helt oförberedda på fällandet. Då är det väl också värt att notera att rätten dömde så milt man rimligtvis kunde, extremt milt, nästan: minimalt fängelsestraff, skadeståndet en tiondel av summan man begärt, men framför allt i det att man inte stängde ner servrarna och domänen. En fällande dom, visst, men också en definitiv markering mot kärandesidan, syns det mig.

Jag håller på att städa och uppdatera i min länklista, och behöver veta mer om ett par av era set-ups, särskilt Bengt O. och Jelena/Bodil. Men nu ska jag bli korsfäst så jag kontaktar er efter återuppståndelsen nästa vecka för samspråk. All hail rock’n’roll.

Your friend Jesus.

Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.

Alltså, jag menar, till och med jag – och ni känner mig: Amateur Hour personifierad – tycker det är rätt outrageous att Pirate Bay introducerar VPN-teknologi som om det vore ett fildelardemokratiskt genombrott. Som pedofili- och cardingteknologi har den ju funnits ända sedan jag sprang omkring i kortbyxor och bytte filmstjärnor med Sixten Jernberg strax efter kriget.

Det är helt otroligt att TPB kommer undan med sånt propagandafluff, utan att Jan Guillou ingriper. På sistone har ekonomijournalistiken (på tal om Guillou…) råkat ut för en sedan länge inväntad grundkritik, men nu är det väl snart dags för nät- och teknikjournalisterna att också drabbas av ett par minuters välmotiverad granskning? Jag menar, som litteraturkritiker hade man ju inte kommit undan med hälften av detta lass av oxbabb, med eller utan smör.

Kommer från Andrew Brown, i slutet på ett långt och nördigt inlägg om att byta motherboards och annat helvetiskt:

“It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

…doppa servern i choklad… Vi låg alltså nere från nånstans igår kväll tills i morse. Att vara utlåst från ens eget lilla hörn av blaha:ets universum, hmmm, det känns alltid väldigt öde ö-igt…