Enligt både statistiken och min digra bloggerfarenhet finns det få saker som engagerar mina läsare mer än (1) mat, (2) populärmusik, och (3) fest…

“En matnostalgikers bekännelser” från oktober 2009 åstadkom kanske inte den största kommentarsmängden, men bidragen var å andra sidan mycket djupt kända. “Musikaliska mardrömmar (4)” från februari 2010 – om Die Westfälische Nachtigallen sjungande ‘Seemann, lass das Träumen…” – fick likadant känslorna att tsunamisera sig mot förnuftets och den gods smakens vågbrytare… Och så fort man viskar ordet “partaj” … ja, här kommer gänget rusande med 140 unika hits på Statcounter…

Gud, vad ni är ytliga…

Det är i stort sett bara jag och Bengt O som håller diskussionen på ett någorlunda seriöst plan numera.

Några diskussionspunkter följer. Alla tankar och uppslag välkomna.

* Tid och datum: Jag skulle föredra en fredag, snarare än lördag, och tycker ett par veckor behövs för planering. Vad sägs om fredag 8 april 2011 från klockan 20:00 GMT (en timma senare i Sverige) ända fram tills gryningen… Ingen fest får ju sluta med annat än att vi ser solen gå upp över, tja, vart vi nu hamnat vid det laget… Örebro… Göteborg… Zagreb… Wien… Vellinge…

*The A-list is the only list: Jag insåg snart att jag möjligtvis trampade några på tårna genom att inte nämna dem i den där lilla tänkta interiören jag inkluderade i förra posten. Inte minst att jag gärna vill se Lennart bustin’ some serious moves på dansgolvet… Självklart är det så att alla som läser Pressylta någorlunda regelbundet, vare sig man brukar kommentera eller ej, är välkomna. Full anonymitet tycker jag vi ska undvika; ett förnamn räcker om man inte gett sig tillkänna förut. (Men jag är öppen för förslag om detta). Vad gäller gatecrashers och security så har jag redan anlitat min vän Tony the Juice, som tar med sig några av sina, ähm, business associates och sköter inträdet.

* The space: Min tanke är alltså att använda kommentarsfältet. Enkelt, smärtfritt. Fast idealiskt – och kanske i framtiden, om detta blir återkommande – borde man kanske utnyttja sånt där som IRC eller andra chattfunktioner där man dels har ett gemensamt space – allrummet, liksom – och dels möjligeheten att smyga iväg på tu (eller tre, för den delen) mans hand för… privatsamtal.

* The music: Idealet, återigen, vore väl att jag, eller någon musikaliskt mer vidsynt (=yngre), sätter ihop en playlist på Spotify, som alla knäpper på på samma gång! Jag vet inte. Har alla Spotify, för det första? Går det att greja med YouTube? Gärna mer input här.

* Övrigt: Att festen kommer att bli “bevarad” i textarkiviskt hänseende är ju klart. Men hur gör vi med foton, denna högväsentliga del av allt riktigt festande? Det måste ju finnas bildbesvis på allt det pinsamma som händer under partajet… Kanske alla måste ta ett foto på sig själv (och eventuella medfestande) och skicka till mig att publicera ett urval av dagen efter?

Som sagt, allt tankegods emottages med taxamhet.

Så här är planen. Jag skulle vilja anordna en fest på Pressylta. Ett partaj, en lördagkväll kanske. Vi bestämmer ett datum, och en tidpunkt. Vi tar lite snygga kläder på oss, tar med en flarra australiensiskt cabernet, jag fixar musiken via youTube, vi träffas i kommentarsfältet… Vad säger ni?

Jag kan se det nu… Bengt O bjuder upp Bodil till dans, medan Karin och Thomas Nydahl har ett intensivt samtal om bokförläggare, Thomas E och jag pratar göteborgsk korv, medan Henrik och Lars H och jag (på en kant) startar en doo-wopkör i köket, allt medan Fredrik … och Malou … och Rasmus … som med alla bra fester: det här kan sluta hur som helst! Det kommer Joan Baez på youTube och alla tjejerna blir sentimentala, särskilt Gabrielle. Det kommer Santana på youTube och alla killarna tror dom kan dansa, särskilt jag.

Kan det här fixas? En virtuell fest? Kanske nån gång i påsk?

PS Det var ingen direkt namecheck ovan, många står onämnda men är förstås självskrivna.

Det visar sig att jag inte kan kommentera på min egen blogg från mobilen…

Skulle svarat på Bodils kommentar om Joan Baez, men rubriken gjorde att Content Lock smälldes på! Ord med fyra bokstäver är barnförbjudna! “Barn” till exempel…

Sheeesh…

UPPDATERING: Det lite konstiga är att samma sak inte hände på en iPhone med samma mobilleverantör (T Mobile). Hur som helst, jag kan inte komma på nån annan anledning till att det hände än att “four-letter word” är ett “four-letter word” i T Mobiles varningssystem för eventuella inkommande oanständigheter. Särskilt om det står i närheten av ordet “love”. Snacka om metakorkat!

Det här året lever vi igenom fyra datum med bara ettor: 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 samt 11/11/11.

Ta de två sista siffrorna i ditt födelseår och addera den ålder du uppnår i år och resultatet blir 111 – för alla!

I juli år år får vi 5 fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Oktober har 5 lördagar, 5 söndagar och 5 måndagar. Detta händer bara vart 823:e år.

Fråga: “Är detta lite spooky, eller vaddå?”

Svar: NEJ, DET ÄR INTE SPOOKY ALLS…! Det är bara spooky om man tycker matematik är spooky! You blatant, spasticated div…!!!

Det här är en SMS-grej som pågår just nu, meningen är att man ska vidarebefordra den här skiten till åtta nya mottagare, så vinner man en hemskt massa pengar under året. Det kallas ‘Moneybags’. Jag litar på att mina läsare – intelligenta, mogna, lätt berusade – motstår frestelsen och raderar allt som har med tramset att göra.

(Å andra sidan – javisst 17! – har jag ju nu vidarebefordrat meddelandet till, ja, minst åtta, så… who knows? Bank details on request.)

Ett av livets många, förmodligen olösbara mysterier – “vem i hela friden är Khaddafis stylist? och varför har han/hon ännu inte blivit skjuten?” till exempel – är hur i hela friden man kommenterar borta hos Bengt O…? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

Jag skulle nämligen gärna vilja veta om det är sant att den nu avgångne Guttenberg har kallats “von Copy zu Paste”, och hur det i så fall skulle låtit på tyska? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

PS: Ett annat mysterium, relaterat till Khaddafi. Sångerskan Nelly Furtado ska skänka bort (till okänd välgörenhet) det gage hon tjänade på att uppträda för Khaddafi-klanen i Italien år 2007. Vilket ju är… bra.

Men jag har alltid undrat vilket spanskt verb som “furtado” är baserat på – furtar…? Det vill säga, relaterat till furtivo/a, som i una mirada furtiva, en förstulen blick… Nån som vet?

Enligt en liten notis i The G idag har Julian Assange ansökt om att registrera sitt namn som varumärke. Ansökan inlämnades på Alla Hjärtans Dag via hans advokatfirma Finers Stephen Innocent. Om den beviljas kommer Assange att äga varumärket för följande syften: “news reporter services”, “journalism”, “publication of texts other than publicity texts” samt “education services”.

Man undrar ju lite grand vilka varumärkesinkräktande scenarier Assange hade tänkt sig skulle uppkomma? Att nån lanserar ett datorspel “Assange: The Final Showdown – Leak One”…?

En enveten förkylning (“förkylningen vet bara en sak, influensan tusen saker”, som Rilke sa, tror jag) har däckat mig ett par dar. Under tiden har jag låtit skägget växa, till stöd för Belgiens politiska stabilitet. I’ll do anything for attention…

Jag har lagt till Marlenas blogg “…wir sind die Seinen” till rullen nedan/till höger. Det var väl Bodil som först riktade min uppmärksamhet mot den för nåt år sen, så jag började läsa sporadiskt, men nu regelbundet. Mest för att det är en sant intriguing story, det närmaste jag sett någon komma bloggen-som-roman, och den är sagolikt bra skriven.

Men också för att jag vill få min skoltyska att växa upp och bli, tja, rikskansler, kanske… vem vet? Mitt tysk-svenska skollexikon är hur som helst my newest bestest friend (hur man nu skulle sagt det på tyska, nån som vet?)

Snart kommer det också mer om Laura Riding – för jag hittade hennes “Collected Poems”! Den stod bakom en liten tavla i bokhyllan, how sweet is that…?

Jag hade faktiskt börjat undra varför det blivit så tyst i The Guardian om WikiLeaks, när Indpendent vet att berätta (via Vanity Fair)…

The Guardian’s David Leigh told the magazine [Vanity Fair]: “We were starting from: ‘Here’s a document. How much of it shall we print?’ Whereas Julian’s ideology was: ‘I shall dump everything out and then you have to try and persuade me to cross a few things out.’ We were coming at it from opposite poles.”

Som journalistik fattar jag fortfarande inte om Atlantic Monthly’s uppslag är fullkomligt genialt eller fullkomligt poänglöst. Å ena sidan skänker det ju en viss smålunkande, lätt snuvig vardaglighet åt dramatiken. Å andra sidan skänker det ju också en utpräglad so-what-het åt det hela. I dunno. Det finns alltid nån snuvig tonåring nånstans.