Jag har nu avslutat mitt Twitteräventyr. Det var inte så intressant som jag trodde det skulle vara, varken för mig som twittrare, eller vad gäller det informativa värdet från dom man följde. Vill jag veta vad folk tycker är roligt att se på teve… så tror jag jag hellre ser på teve. Ah well, there you go…
Det har alltså kommit därhän att jag börjat twittra. Det var en ren överlevnadsfråga, tydligen, för “den som inte twittrar, existerar inte”, som flera påpekat för mig. Och existera vill man ju gärna, en fin och varm sommar som denna, trots hösnuvan.
Nej, om inte annat så är det ju ett nytt sätt att existera, inte alls så tillrättalagt och redigerat och “publicerat” som en blogg.
Detta innebär nu inte, skyndar jag mig att tillfoga, att jag överger Pressylta. Jag vet att det hänt med andra bloggare som gått tweetvägen, men jag ser ingen anledning att släppa 140+ teckenmentaliteten. Ibland måste man ju få tänka till i vardagsrummet också, inte bara i garderoben.
Jag kommer huvudsakligen att twittra på engelska, och huvudsakligen om brittiska spörsmål. Så fort tekniskt rimligt ska jag lägga in en sån där “Follow me”-tjosan till höger nånstans. Kom gärna och hälsa på.
Jag har en ny mobil. Den heter Shirley Lindblom. Nej, förlåt, den heter HTC One Plus, och är ett slags mellanting mellan mobiltelefon och padda. Den lagar i och för sig inte kaffe åt mig på morgnarna, men gör i princip allt annat.
Den har inte minst en kamera som förbjuder en att ta dåliga bilder. Jag är alltså ingen fotograf. Jag är, om något, Nicke Lilltrolls “frotrograf”… (åldersintyg krävs för att fatta den referensen).
Men så är det ju drottningens födelsedag idag, med flygvapnets rituella “fly-past” över Broadway Market på väg in mot balkonggänget på Buckingham Palace (republikanen i mig vill alltid se bombluckorna öppna…)
Och först var dessa choppers… Jag riktade mobilen uppåt, satte pekfingret mot symbolen (what else is new…?) och fick igenom bredvidvarande, ganska fiffiga mygg-helikopter-bild… who’d’ve thunk it…?
Nästa tekniska framsteg bestod i att helt enkelt återuppliva mitt förflutna.
Mycket av vad jag skrev kring 2000-2003 fanns bevarat, inte bara på något så anakronistiskt som zip discs, utan i Word 5.1 format… Jag var inte ens smart nog att spara dem i RTF eller nåt… Och inte bara det – bevarat i Mac! (Jag kör nu PC, på teknikavdelningens inrådan)
Här är då lärdomen jag drog, efter många om och väldigt, väldigt många men. Ladda ner (gratis) Microsoft Word Starter, vilket är en basic ordbehandlare (och spreadsheet). Stäng av alla filter/blockerare i Options “Trust Zone”, dubbelklicka på filen – och dom dyker upp lika snygga och anständiga som när de först såg dagens ljus…
Detta innebär att ni inom snar framtid kommer att få läsa en hel del gamla, opublicerade texter, bl.a. om grungemode, poliser, Feltrinelli, surströmming, klasshat, samt benediktinska munkar.
You lucky people…
Är det nån som kan upplysa mig om varför jag just nu får en massa spam i kommentarerna från Facebook, ibland med vidhängande epost-adresser med “pl”-domän…? Tycker det är jävla otyg, för WordPress’ annars så pålitliga spamfilter släpper ju igenom dem…
Jag borde kanske förklara att den annonserade posten “20,000 ballonger under havet”… ja, den drunkade, liksom. Det var den första post jag försökt lägga upp med WordPress-appen på mobilen, och bilden (ett undervattensmotiv signerat ballong-Roger, mycket tjusigt) blev för det första alldeles för stor (upptäckte jag) bortsett från det att bilden i sig (upptäckte jag) var av bedrövligt dålig kvalitet. Jag beklagar denna kraschlandning i den tekniska raviolin.
Jag är överhuvudtaget inte bra på kamera. Tar usla bilder. Det är som med schack: jag vet hur det funkar, men det vill sig bara inte…
Min länklista har blivit något kortare, men desto mer naggande god… Jag har, med tungt hjärta, lagt Johan Lif och Jens Christian Brandt åt sidan, på grund av långvarig inaktivitet… Båda har väl alldeles för mycket att göra, och bra är det, men så fort bloggiga livstecken röjs återvänder de så klart till vad jag gärna vill tänka på som Elitfamiljen… bloggvärldens skuggregering… The Few.
In kommer långt om länge Gabis Annex… “På tiden!” som kungen brukar säga. Jag vill också rikta uppmärksamheten mot Erik Stattins nydesignade MyMarkup… Väldigt mycket min kopp av te just nu…
Snabbt Londontips, som avslutning: den som befinner sig i stan närmaste tiden bör styra kosan till Barbican och utställningen “OMA/Progress” om Rem Kolhaas och Office for Metropolitan Architecture… Massor av tänkvärt stoff, bland mycket annat om hur muséerna blir större och större till storleken, börjar bli “mini-städer”…
Den senaste timman (sådär mellan 11 och 12 GMT) ser det ut som om halva Åland laddat ner bilden på skiftnyckeln från min post om ‘De fem bästa sakerna med Sverige’ från nationaldagen.
Inte mig emot, men – varför?
Dom kanske inte har skiftnycklar på Åland. Eller kanske maken till bild på en skiftnyckel aldrig förut setts på Åland: den är ju lite “grafisk” och snygg, nästan konstnärlig.
Eller dom kanske har skiftnycklar, och bilden inte är någon nyhet, det är bara det att man plötsligt fick en längtan efter skiftnycklar just nu, idag, på måndag förmiddag, och att denna längtan tog sig en lyckosam men i grunden mysteriös omväg via Hackney…
Hur det nu är, så är jag glad att ha kunnat vara till hjälp.
Wikileaks ebayauktionerar en middag med Julian Assange och Slavoj Zizek för att skramla in pengar åt verksamheten. Senaste budet ligger på 3,000 pundare.
Minitävling på gång, tror jag. Bästa förslaget till meny vinner en middag med Kalle Stropp och Grodan Boll. Jag börjar med “lammkött”.
Det gläder mig att meddela att Johan Lif återuppstått med sin förnämligt intressanta Planet of My Dreams (se uppdaterad bloggrulle), en förhoppningsvis decennielång genomgång av hans omfattande LP-samling. Inte bara är Johan ytterligt musikkunnig – vi är praktiskt taget alltid överens i dessa frågor! Nu senast om Wild Man Fischer, Frank Zappas in-house schizo… Nytt på Planeten är också att albumomslagen nu avbildas i finurligt uttänkta mise-en-scènes… (eller mises-en-scène...?)
Det gläder mig däremot inte alls att meddela att någon drätskallad flippjävel bröt sig in i min bil i natt. Krossad ruta: 74 pundare på min excess (självrisk?). Eftersom han/dom inte hittade något av värde (dom missade min Percy Sledge-CD…! Ha!) så bröt dom av en av vindrutetorkarna som ett litet tack… Tjugotre pundare plus moms. Plus strul.
Det är det man nästan irriterar sig på mest: att den jävla idioten tagit sig friheten att lägga om hela min dag, som jag tänkt ägna åt det ena, det andra och sedemera det tredje. I stället sitter jag nu och väntar på Steve från Nationwide Windscreens, medan den påtejpade plastpåsen över rutan fliddrar i den ljumma juniblåsten.
Ska detta föreställa rättvist…? Jag bara frågar.
Husets modem har gett upp andan, så allt internätande sker på min mobil i ett par dagar framåt.
För första gången har jag börjat titta in i skrymslen och vrår där jag tidigare aldrig satt mitt pekfinger. Jag har hela natthimlen ett par klick härifrån. En ung dam som heter Tanya vill bjuda mig på erotik, men jag är lite tveksam. Jag vet EXAKT var jag är nånstans, lati- och longitudinellt.
Det är androidmobil, och jag måste säga att koordineringen med ens Googlekonto är ganska maffigt. Jag önskar bara jag inte hade så tjocka fingrar. Framtidens människor kommer att evolvera touchscreenfingrar.
