Ett par saker slår en under läsningen av de senaste avslöjandena om GCHQ och NSA. Peter Beaumont skriver i dagens Observer:

“Up to the late 1980s, in excess of 90% of all international voice-and-data traffic, including diplomatic cables, was being carried by satellite and microwave networks. That began to change rapidly in 1988 when AT&T finished laying the first undersea fibre-optic fibre cable from New Jersey to the UK.”

För den som minns Zimmermanntelegrammet från ganska nyligen, så känns det ju inte så lite retro det här med att tjuvkoppla transatlantiska kablar… Dessutom kommer ju chiffrering med i spelet här också, eftersom en av de ännu obesvarade kärnfrågorna verkar röra https och huruvida avlyssnarna på något sätt lyckats komma över våra “private keys”, ungefär som tyskarna hade den svenska koden…

Det andra är hur lagstiftningen ser ut, i det här landet närmare bestämt den s.k. RIPA. Det sker ju hela tiden här ett ganska kufiskt spel mellan orsak och verkan. Avlyssnarlobbyn säger sig vilja ha en så vag och flexibel ordalydelse i lagarna som möjligt av orsaken att det är det enda sättet man rimligtvis kan hålla takt med den skenande tekniska utvecklingen. Verkan blir då att man har en lagstiftning till hands som bara är en sil, där allt i princip är tillåtet, så till den milda grad att t.o.m. MI5 börjar dra öronen åt sig och muttra saker om “civil rights” och “dra gränser där man gått för långt”…

Om detta med Verizon och PRISM och cybertargeting upprör din medborgarrättsliga själ så är du förmodligen en ganska förnuftig person. Om du är förvånad är du en idiot.

Som veteranerna bland er känner till så gör jag ibland voice-overs, på både svenska och engelska, för reklamfilmer, corporate videos, instruktionsfilmer, vad det nu kan vara. Det är en hygglig timpeng, så kallad BSF (“basic standard fee”): i princip pengar till en bra flaska vin och en påse ostbågar.

Men de större summorna kommer när inspelningen går i utsändning (“broadcast”), för då gäller att man får antingen s.k. “usage” eller en “buy-out”: de förra gäller tidsbegränsad användning (ett par månader, vanligtvis) och den senare icke tidsbegränsad (underligt nog, kan man tycka, ger “usage” avsevärt mer i betalning).

I det här hänseendet har Youtube, och internet i vidare mening, länge varit en stötesten. Jag gjorde t.ex. några reklamfilmer för Swedbank häromåret, men de var bara avsedda för “internt” bruk (vilket i och för sig kan betyda allt möjligt) och gav därför inget extra betalt utöver BSF.

Men nu har både voice-over-“artisterna” och deras agenter börjat kräva att Youtube ska gälla som utsändning, och producenterna har börjat ge med sig, om än ännu i begränsad skala.

Jag är nu ingen expert på den juridiska definitionen av “utsändning” (var finns Rasmus Fleischer när man behöver honom?) men någonstans måste det väl ha med en form av (lyssnarens) delaktighet/medverkan att göra. Den principiella skillnaden mellan att slå på MTV (finns det fortfarande, förresten?) och att klicka upp Youtube har ju länge varit att i det förra fallet förhåller man sig från det ögonblicket passiv i relation till programutbudet, medan man i det senare fallet aktivt väljer att klicka på de filmer/låtar man vill se och höra.

Om det förhållandet nu har något med ersättningen att göra så blir det ju desto mer intressant nu när Youtube blir mer och mer tevekanal, inte minst i det att man langar fram de där algoritmiska spellistorna åt en som förutsäger (ganska skickligt också) de inslag man sannolikt vill titta och höra på, baserat på vad man valt tidigare.

De här principiella frågorna kring “utsändning” kräver lite mer efterforskning, tror jag, men om någon har synpunkter så tar jag gärna  emot dem.

Jag har haft problem med kommentarerna de senaste dagarna. Dom har inte synts när man klickar på “Click here to read…”. Detta ska nu vara fixat. Om ni fortfarande har problem, var vänlig och rensa din cache (“clear the cache”, ett slags enema för internetskt förstoppade) och pröva igen. Om det ändå inte funkar, maila mig och berätta vilken browser i vilken version du använder, så skrider vi till undsättning, i en upplyst Porsche, personlig service, ävensåom det är mitt i natten och förfärligt mörkt. I promise.

Allt är inte riktigt som det verkar när man plötsligt får en tillströmning av nya läsare, om jag nu fattat statistiken rätt (Statcounter, snarare än Google Analytics).

När olika människor började twittra och facebooka om Thatcherartikeln igår steg naturligtvis besökssiffrorna på Pressylta exponentiellt. Normalt kan jag räkna med mellan 80 och 100 unika träffar per dygn; igår blev slutsiffran drygt 1500 och idag ser den ut att sluta kring 2000.

Att den las upp på SVT:s debattblogg tycks däremot inte haft någon särskild statistisk effekt, mycket kanske beroende på att länken i bylinen inte funkar som den ska (och är för svår att fixa, enligt uppgift). Men i alla fall, vad kul att så många har läst texten, tänker man ju då…

Not so fast, Fluffy Boy…! För då tittar man också på statkategorin ‘Visit Length’. Det gröna fältet representerar besök som varar mindre än 5 sekunder; de övriga står för olika graderingar upp till det gula, som i princip representerar de vilsna själar som aldrig lämnar Pressylta utan sover över på balkongen (you know who you are…).

Det gröna fältet ligger alltså normalt på c:a 50%, men med Thatcherartikeln har det skjutit upp till 80%… Det verkar alltså som om majoriteten av de som klickat hit inte bryr sig om att läsa texten – eller hur ska man annars tolka det?

Det är i och för sig inget märkvärdigt, det har ju de flesta av kommentatorerna på SVT-bloggen inte heller gjort. Men det är klart, man bekymrar sig ju lite grand för Pressyltas mission civilisatrice när så många inte orkar förbi första stycket. Jag skyller på Thatcher.

Till sist också tack till alla som länkat och sagt vänliga ord!

Britterna värjer sig mot den snabbt evolverande EU-lagstiftningen om “rätten att bli bortglömd” online, ett försök att “återbalansera” förhållandet mellan individen och internet, framför allt riktat mot Facebook.

Det första man undrar är väl om det här till slut inte handlar om att försöka bomma igen stalldörren när hästen redan skenat iväg, som det heter. Har inte glömskan redan spelat ut sin roll i de här sammanhangen…? Kanske inte.

Det andra är varför kontrasten är så skarp gentemot den brittiska lagstiftningen gällande gammalmedia, som böcker, papperspress och annat, där privatlivets helgd blivit successivt stärkt de senaste åren – ofta på bekostnad av yttrandefriheten – genom en rad domslut grundade i ECHR (varav McKennitt v. Ash utgjorde ett av de första  – se kategorilistan till höger).

Del 2 av det här inlägget, lite senare: Jag undrar om inte glömskan online är en slags cybernetisk klasslag. Bortsett från min snart 90-åriga mor, som nyligen fixat epost, och är jättebra på det, så finns det ju en hel/delvis (åldrande) generation som inte alls är sökbara på internet. De är sannerligen bortglömda. (Hej, morsan!)

Men det finns också människor som aktivt valt att vara bortglömda, trots att de borde figurera stort. Jag har ett exempel.

Det finns (nej, fanns, han är död nu) en människa som jag av en ren tillfällighet råkar känna till, beroende på att han är far till en av mina äldsta vänner. Han arbetade under mestadelen av sitt yrkesliv för CIA-SAD, och var som sådan bland annat Félix Rodríguez line manager i tillfångatagandet och dödandet av Che Guevera 1967. Bland mycket, mycket, mycket annat.

Men – snacka om ogooglebar – han finns i princip inte på internet. Jo, det kan hända att något väldigt skickligt proffs kan hitta mer om honom än jag kan, som medelmåttigt internetvan journalist.

Men jag har bara hittat tre omnämnanden: (endast!) ett omnämnande på namebase.org, ett på Wikipedia (som gift med sin skådespelande hustru), samt ett av många namn i en lista på konferensdeltagare i Boston år 1976 (i ett helt obesläktat ämne).

Wallenbergprincipen finns även på internets….!

“Secrets kept secret are sterile, like mules”… John Young på Cryptome bidrar med en serie intressanta reflektioner över statshemligheternas irrelevans och död: “Secrets Don’t Matter“.

Jag berättar egentligen detta bara som androm till varnagel, eller vad det heter… (Androm till varnagel..??)

Hur som haver, jag försöker rigga upp ett litet bärbart tangentbord till min smartphone, så att jag slipper ta laptopen med mig till bibban, och utan att behöva tap-tap-skriva på mobilskärmen. Så jag amazonade ett litet tjusigt tangentbord för Bluetooth, och parade upp den hur lätt som helst. Men inget hände när jag skrev på den.

Efter många förhandlingsrundor med Pressyltas tekniska avdelning visar det sig att blåtandade tangentbord inte funkar med Android (v. 4.1.1) utan man langar in en app (kallad BlueInput, curse it…) in emellan. Denna app visar sig vara så jävla omständlig, långsam och buggig att det knappast verkade värt besväret.

Så jag stängde av appen och bestämde mig för att ge bort tangentbordet till en vän som bara retar sig på sin iPads tangentbord (med iPhones och iPads funkar Bluetooth utan problem eller mellanappar).

Men den jävla appen vägrade ge sig och blockerade till slut tillträdet till hela mobilen, så att vi fick dra ur massa kontakter för att få den tillbaka till factory settings igen. Dussintals appar försvunna, liksom foton, anteckningar, blaha blaha. Inte hela världen, kanske. Men inte vad jag behövde just nu.

Vad jag behöver just nu är snarast en kopp kaffe och en bulle. Härnäst ska jag pröva på en usb-tangentbord i stället. Det ska vara mindre komplicerat, och billigare.

Twitter är som att trängas in i ett hörn av uppmärksamhetskåta tonåringar som inte kan sluta tjattra. Blogg är som att vässa läppstiftet för att skriva något riktigt betydelsefullt på en tegelvägg.

Jag har funderat lite mer på varför Twitter inte kändes helt riktigt, efter drygt två månaders tweetande (om än inte mer än ett par gånger om dagen i snitt). Det handlade om ett par saker.

Det första är att en av de huvudsakliga anledningarna man twittrar – eller snarare en av de riktiga fördelarna med det – är att kunna hålla sig ajour med tidningar, sajter och outlets allmänt som man vanligtvis besöker allt-som-oftast via vanligt websurfande: i mitt fall exempelvis MediaGuardian, The Onion, LRB-bloggen, osv. Deras riktade tweets sparar ju tid, om inte annat.

Men jag fann att traditionalisten i mig än en gång besegrade socialmediavarelsen. Jag föredrar fortfarande rasslandet av cybernetiskt papper när man viker upp dagens edition av MediaGuardian och NYRB, etc, via vanligt websurfande, snarare än att få varenda rubrik tweetad med tillhörande länk. Jag vill inte få mina nyheter på meny, jag vill serveras ett (grafiskt) smörgåsbord.

Det andra är mer tekniskt/språkligt. När man underkastar sig, frivilligt eller ofrivilligt, ett korthugget språkbruk, i rent kvantitativ mening – vare sig det är 140 tecken på Twitter eller hemingwaysk prosa – så tenderar språkbruket förr eller senare att bli… “aggressivt” är inte riktigt rätta ordet, kanske snarare självsäkert och monokromt, brådskt och otåligt…

Detta förstås av naturliga anledningar. Det korthuggna språkbruket har bråttom, och Twitter har bråttom, och det har därför en touche av den dödsdömdes sista ord över sig. Det finns väldigt mycket attityd på Twitter: mycket posturing, posing, showoffing… både av bra och dålig kvalitet (bland de bra gillade jag särskilt @diski och @suzanne_moore, för övrigt)

Just denna korthuggna självsäkerhet i kombination med det siffrigt oerhört prestigeladdade spelet om antalet followers man har (hur mycket man än försöker förneka att det är spel) gjorde till slut Twitter till en onlineversion av allt det värsta och mest mardrömslika jag vet om Bokmässan, ärligt talat.

En sak jag gillade var dock att skriva mer konsekvent på engelska. Jag funderar på att starta en separat engelskspråkig blogg, men vilka former och uttryck den ska ta är jag fortfarande inte riktigt klar över. Watch this space. Or that space.