Första frågan: heter predictive text så på svenska? Låt oss hur som helst kalla det PT. Det finns ett uppenbart och grundläggande fel i kodningen med PT på svenska (och kanske andra språk, det vet jag inte) och det verkar ha med umlauts att göra, konstigt nog. Alltid – utan undantag – när jag skriver “sa” så ändrar PT till “så”. Likadant blir “ända” alltid till “ändå”. PT verkar föredra å framför a, trots att “sa/så” antagligen är ungefär lika frekventa i svenskan, och säkert samma med “ända/ändå”. Varför kan PT inte lita på att jag menade vad jag skrev? Jag undrar om det har att göra med att min mjukvara är engelskspråkig i roten och att svenskan bara är en setting, snarare än default. Har ni med svensk mjukvara samma problem? Det vore intressant att veta.

Jag var tvungen att uppdatera mobilkontrakten idag. Först ändra från business plan till vanlig consumer plan. Sedan hitta en billigare lösning. Mustafa och jag höll på i nära två timmar. Det är ju för fan som att köpa hus, fast sittande med fastighetsmäklaren, banken och advokaten i en och samma person… Fast det är ju också som att köpa hus! Man köper sin nya boning i Cybern, sin mobila lägenhet. Jag fick till slut ordnat två kontrakt med 4Gb data, obegränsade minuter och SMS på ettårskontrakt för £21 per mobil och månad. Det finns säkert billigare vägar att gå, men vi behöver i alla fall inte bråka med numren eller servicen, och det är hälften så billigt som förut. Gå aldrig på bluffen med business contracts…! Det är dagens råd.

Enastående bra långläsning ur nästa nummer av LRB. Andrew O’Hagan skriver om mysteriet kring den mytomspunne Satoshi Nakamoto, bitcoins (huvudsakliga) upphovsman. Bjuder på både dramatik och psykologisk komplexitet, teman där O’Hagan är mer än hemmastadd efter sin tidigare text om samröret med Julian Assange och hans underbara debutbok ‘The Missing‘ från 1995.

Häröver betyder förkortningen JCB nästan alltid JC Bamford Excavators Ltd, ett grävskopsföretag som donerar stora pengar till de konservativa. De producerar tunga prylar.

Det gör också en annan JCB, Jens Christian Brandt, fast inte så mycket (vad jag vet) i tungt maskineri som i ofelbart intressant journalistik.

JCB har nu börjat blogga igen, Gott sei dank, och det åligger samtliga mina tjugosex läsare att studera hans poster med all den uppmärksamhet som krävs i en samtid som håller på att koka sönder i en kladdig geggamoja av ickenyheter om ickepersoner som inte har något att säga.

Länk i länklistan. Hör sen.

Jag skriver detta på min nya MacBook Air. Det känns lite grand som att komma tillbaka till fadershuset igen. Min första dator var visserligen en Atari, men så fort man “växt upp” blev det förstås Mac. Jag minns fortfarande hur spännande det var när System 7 kom ut. Men så för nåt 5-6 år sen gick jag över till PC. Det var väl OK, men kändes lite grand som exil. Nu tillbaka i Macmiljön: enkelt och smärtfritt, även om det är lite nytt att inmundiga.

Första intrycket av MacBook Air är utmärkt. För det första fysiskt behändig. För det andra, bra tangentbord, vilket så klart är nåt av det viktigaste i mitt dagliga värv. En 13-tums skärm ger en en bekväm A4+ storlek på texten, vilket är idealiskt för mig. Garage Band verkar vara en mycket enklare ljudapp än Audacity, ser fram emot att pröva den. Är det nån som känner till ett bra och gratis bildmanipuleringsprogram för Mac, typ GIMP för PC (verkar inte finnas på AppStore)? (PS: Upptäckte just att GIMP finns för Mac!)

En av mina läsare kan av någon anledning inte kommentera på min blogg. Har någon annan upplevt detta? Förstår inte vad det kan bero på. Har kollat vad jag kan: har inte av misstag blockerat någon, det finns inga kommentarer i “Pending”-facket, inte ett spår någonstans. Om någon har en förklaring vore jag tacksam (använder alltså WordPress).

Senare: Vad som närmare bestämt händer är att läsaren ifråga skriver kommentaren i rutan och klickar på “Submit” – varpå rutan omedelbart töms på text! Om han försöker skriva om samma kommentar kommer meddelandet “Duplicate comment detected; it looks as though you’ve already said that!” Vad i hela friden är det som pågår? Han kan också utan några problem skriva kommentarer på andra bloggar.

Jag har gett mig in i twitteriet igen, under ovanstående namn. Men det är uppriktigt sagt inte mycket lönt med att följa mig eftersom jag inte kommer att tweeta särskilt mycket alls. Jag ska mer vara en lurker, eller vad det heter, för det är trots allt ett bra nyhetsmedium. Och jag är ju nyhetsnarkoman. Jag är också ganska sparsam med vilka jag följer, annars fruktar jag att man drunknar i sitt flöde, och det har jag inte tid med. (Jag gör det antagligen därför helt fel…)

Looking like you’ve been dragged through a hedge backwards… är ett väldigt bra uttryck. Jag har just upgraderat (sv?) mobilerna och min kostym är fläckig, sitter inte rätt alls, den är repad och trasig, det har fastnat massa blad bakom öronen, jag har en smak av klorofyll i munnen. Man ser… fel ut.

Det blev en HTC One (m8) för mig. Hustrun valde en Nokia Lumia 735 (grön). Killen som grejade uppdateringen av kontraktet och allt det andra hade en timmas jobb, bara åt oss. Och så mycket papper det går åt…! Printouts som ska signeras i trippelkopior… Det liknar den där väldigt mänskliga reaktionen att man gärna vill ha en riktig pilot att flyga planet, vare sig han behövs eller ej. Utan ett jättelångt och jättetjockt paper trail kan inget riktigt kontrakt existera. Fuck online, fuck paperless…

Eller det kanske bara är England, som med kontanterna på banken?

Och så den ständigt malande frågan. Varför behöver jag allt detta…? Det finns fortfarande brevlådor. Marktelefoner. Duvor. Rykten. Gator. Behöver jag veta allt detta?

Dagens konferens – i The G:s tjusiga Kings Place vid King’s Cross – handlade alltså om journalistik i massövervakningens tid, och tog upp saker som kanske inte berör mitt eget journalistiska värv i någon särskild mån, typ källskydd och tech tools. Men det var förstås intressant, och stundtals skrämmande.

Vi fick ett videobudskap från Edward Snowden i Moskva. Av hans sätt att tala om de här sakerna verkar det som han fortfarande inte är fullt övertygad att världen har fattat vidden av hans avslöjanden, en slags otålighet och frustration vilar liksom över honom. För övrigt uppgavs det att Snowden just nu jobbar på ett journalistiskt verktyg som ska skydda uppgiftslämnares identitet.

Och källskyddet var som sagt ett huvudtema. Många talare underströk vikten av att journalister måste tool up med PGP-kryptering och Tor och allt vad det heter. Men andra påpekade att det finns problem där också. För det första krypterar PGP enbart innehållet i mail, inte metadatan, och innehållet är vad NSA och GCHQ nästan är minst intresserade av.

För det andra förutsätter det att uppgiftslämnaren också behärskar (de ganska komplicerade) Tor och PGP, och det är så klart inte alltid fallet. Tvärtom kan det vara en barriär för källan att träda fram, eftersom visselblåsare ofta agerar under stor press, både tidsmässigt och psykologiskt.

Ett tredje problem handlar om den första kontakten: hur närmar sig källan journalisten? Sker det “analogt” – på ett cocktailparty, i en park – så är ju kusten någorlunda klar. Men sker det via något av de digitala verktygen – mobil, SMS, epost, chatt – så är det i princip redan kört. Många underströk att i sekretesshänseende måste både källan och journalisten “träffa rätt” varenda gång, men avlyssnaren behöver bara träffa rätt en enda gång.

En annan anmärkningsvärd sak var att en italiensk undersökning (har tyvärr inte källhänvisning) försökt uppskatta massövervakningens generella effektivitet, och den verkar bekräfta vad som hittills bara vilat på anekdotiska bevis. Proportionen “lyckade resultat” (där övervakningen alltså lett till arresteringar, till exempel) är försvinnande liten gentemot proportionen intrång i människors privatliv. Kvaliteten på den inhämtade informationen är lika låg som kvantiteten är hög.

Därpå handlade det en hel del om den brittiska lagstiftningen, som är både drakonisk och kaotisk. Många beklagade sig över att den övriga brittiska pressen knappast alls engagerat sig i Snowdens avslöjanden eller andra aspekter av frågan (fast undantag har börjat dyka upp). Och till lunch bjöds äckliga sallader och smetiga wraps. Ingen ‘nduja så långt ögat nådde.

London under marken är nästan mer intressant än London över marken. Alla övergivna tunnlar, till exempel, och allt de används och inte används för. Jag tror jag berättat nån gång om the London Ring Main, dricksvattensystemet, ett underskattat ingenjörsmässigt under som jag en gång hade privilegiet att få besöka. Det nya super sewer system är ett annat exempel.

Nergångarna till underjorden är däremot få till antalet, och vanligtvis avspärrade. Nu har Pressyltas IT-avdelning, alltså min son Joe, producerat en oerhört trevlig app om Londons övergivna tunnelbanestationer. Hans bloggpost om projektet finns här. För den som vill besöka London och få lite annorlunda upplevelser är den perfekt.

Och samtidigt lite spooky. De flesta övergivna stationerna tycks dels finnas på den äldsta linjen (Metropolitan, den lila) och District Line (“trädgårdslinjen”, förort till förort, den gröna). Och en del stationer känns ju övergivna, trots att de fortfarande lever. Belsize Park är en av dem. Farringdon en annan.

Avslutningsvis ska jag upprepa min gamla GAIS-fråga, som kanske är lättare att svara på med Google nuförtiden, men ändå… Säg mig den enda tunnelbanestation i London vars namn inte innehåller någon av bokstäverna i ordet mackerel. Rätt svar vinner en puss, som vanligt.