Det här med Open Source Intelligence är en av de intressantaste sakerna som hänt inom, jag skulle sagt journalistiken, men det är ju oftast inte journalister som jobbar med OSINT utan folk från en mängd områden som arkitektur, forensics, geografi, osv. Det är på sätt och vis en sann medborgarjournalistik. Den här bloggposten på NYRB är en föredömlig historik och genomgång av fenomenet, inte minst hur det ibland krockat med konventionellt undersökande journalistik, som i fallet Seymour Hersh och Syrien.

Själv läser jag regelbundet websiten Bellingcat, en av de första och viktigaste onlinegrupperna som sysslar med OSINT. Många har också spekulerat om man inte skulle kunna göra ett OSINT-projekt av det som hände på Sveavägen/Tunnelgatan 28 februari 1986. Läser man, som jag gör, Gunnar Walls blogg (se länklistan) så är det lätt att förlora sig i alla de variabler som styr vilka vittnen som var var, såg vad, agerade hur, särskilt kanske vad gäller diskussionerna kring Skandiamannens eventuella roll.

Jag vet att en del har funderat på om man skulle kunna anlita en grupp knuten till Goldsmith’s College här i London, Forensic Architecture, som redan genomfört ett flertal imponerande projekt. Vem som skulle stå för omkostnader och liknande återstår kanske att reda ut, men varför inte Palmegruppen själv? Hur som helst tror jag en exakt grafisk-digital reproduktion av händelseförloppen, inkluderat samtliga variabler, skulle lägga väldigt mycket i dagen.

Bytte just svart bläckpatron i min printer och som alltid undrade jag om det kommer en vacker dag när vi kan göra oss av med dessa åbäkiga, plastkrångliga, djupt analoga pjäser som står där och surrar uppgivet nere på golvet under skrivbordet, till förmån för något mycket behändigare och digitalare. Jag menar, med the internet of things och 5G och alltihop: när ska det bli lättare att skriva ut grejer? Som man ju fortfarande måste göra då och då, kvitton till skattmasen, bland annat.

+ Förresten undrar jag om de inte bara är till för att sälja bläckpatroner… Den jag köpte i morse kostade drygt sexton pundare. Var det inte förr i världen att de “brände in” texten på nåt sätt? Kanske en väg att gå (tillbaka)?

In other news… Med tanke på föregående diskussion påminde mig någon just att jag faktiskt själv redan skrivit min autofiktion, Gunnar Pettersson (arbetstitel) (pdf). Fast det kanske inte räknas som fiktion eftersom vartenda ord är sant.

Tack till Håkan för the heads-up. Ord&Bild har en serie kallad ‘Digitalt jubileumsbibliotek’ varav n:r 3 är redigerad av Mattias Hagberg och innehåller en essä jag skrev 1991 1990, ‘Slumpens långa arm’, om konspirationsteorier. Jag höll på med sådant i den vevan, bl.a. också en engelsk version i form av en radiodokumentär för BBC Radio 3, ‘Cock-up or Conspiracy’ (pdf)

När jag ögnade igenom essän just nu tänkte jag att den naturligtvis skulle sett helt annorlunda ut idag. En hel dimension – internet – fattas ju. Men ändå tycker jag mycket av resonemanget fortfarande gäller. Här är frågan: är det en grad- eller väsensskillnad? Har internet förändrat konspirationsteoriernas själva natur eller har det bara förstorat och fördjupat vad där redan fanns? Svar inlämnas senast fredag e.m.

De andra essäerna i urvalet ser också mycket läsvärda ut.

Först ett stort tack till alla de som fyllde i enkäten, tjugofem stycken allt som allt. Det är en rätt hygglig siffra, tycker jag, faktiskt lite mer än jag hade väntat mig. Men statistiskt är den naturligtvis alltför liten, dels för att man ska kunna dra några långtgående slutsatser om den “genomsnittlige Pressyltaläsaren” och dels för att specifika procentsatser ska bli särskilt meningsfulla.

Däremot finns det en del “kortgående” slutsatser man kan dra om just detta urval läsare.

(more…)

Bara för att meddela att jag stänger ner läsarundersökningen i morgon bitti, onsdag. Sista chansen, alltså! Klicka här, om du inte redan gjort det. Resultatet kommer antingen senare samma dag eller torsdag.

Jag har bestämt mig för att göra en läsarundersökning. Frågorna behandlar mest sådant som inte redan framgår av statistiken (var läsarna finns geografiskt, hur de anländer till bloggen, osv) utan handlar om lite mer personliga aspekter.

Det är ett inte särskilt långt frågeformulär, tar allra högst tio minuter att fylla i, så jag vill förstås be så många som möjligt av er att ta den tiden i anspråk. Jag vore mycket tacksam!

Hur går det till “rent tekniskt” (som vi äldre brukar säga)? Det är här det börjar bli lite tjusigt, faktiskt. Allt sker via Google, helt anonymt för er (dvs jag får inte reda på avsändare). Detta har jag min IT-avdelning att tacka för (aka min son Joe).

Detta är länken. Klicka på den. Svara på frågorna. Klicka till slut “Submit”. Ni anar inte vilka vetenskapliga framsteg ni bidrar till.

Resultaten presenteras omsider.

Tack på förhand för hjälpen!

+ Tisdag kväll: Hittills har 14 läsare fyllt i formuläret, tack för det! Nu blir väl den här undersökningen aldrig statistiskt särskilt meningsfull, men en del intressanta saker har redan börjat träda fram i svaren. Jag tänkte låta formuläret stå öppet, kanske fram till jul, för att fånga upp eventuella stragglers som bara läser bloggen allt emellanåt. I så fall kommer en slags slutrapport i mellandagarna, om Gudrun vill och byxorna håller.

Som Fredrik påpekade så har Pressylta Redux, dvs bloggen i denna WordPressversion, existerat i strax över tio år. Jag tycker det ger mig en viss rätt att luta mig tillbaka i fåtöljen, tända min meerschaum och genom rökmolnen blicka tillbaka på dessa år.

Den tidigare (kommentarlösa) versionen bestod egentligen bara av Worddokument som jag fyllde på ovanifrån och langade upp i rymden en gång i månaden. När jag klickar fram och tillbaka där ser jag att det verkar handla mer om press & media än det gjort sedan dess. Men inget ont i det. Det andra större temat är den rättssak jag var inblandad i och som i huvudsak utspelade sig just under åren 2005-2008. De inläggen lästes för övrigt noggrant av advokater från en viss byrå här i stan, det såg jag på besöksstatistiken, och ibland var jag nog ute på lite tunn is, men klarade mig.

Nu vet jag så klart inte exakt, men listan över de mest lästa posterna under de senaste tio åren toppas alldeles säkert av Thatcherrunan från april 2013, jag tror den fick strax över 2000 unika träffar. Därefter kommer, i ingen särskild ordning, ‘Mysteriet vid Lützen‘ från november 2011, ‘Porr-frågesporten‘ från juli 2013 (den får än idag träffar titt som tätt…) och, av någon anledning, den där Expressendrapan om Adblock (juni 2015). Bland de som fick roligast respons bland läsarna var väl sommartävlingen 2009 (jag hade sådana på den tiden…) ‘Typiskt, sa Lenin‘, samt diverse ding-dongs om dels chark/mat (‘En matnostalgikers bekännelser‘ 2009, till exempel) och dels om språkfrågor, som det där med att dua/nia på tyska från 2015.

Och med det höjer jag ett glas eau-de-vie till de nästa tio åren, medan den här ön sjunker allt längre ner i oblivious decrepitude. (Glöm inte matpaketen efter Brexit, förresten).

PS: Det vore intressant att veta hur många som, mer eller mindre regelbundet, läst Pressylta sedan tiden före WordPress. De riktiga veteranerna, alltså. Jag tror i alla fall Fredrik och Håkan L hör till dem. Eller?

PPS: Och jag ser av det fåtal kommentarer som kom in första månaden att saligt hädangångne Bengt O. var bland de tidiga också.

Pressyltas årliga besökssiffror sedan 2008 från Statcounter. Grönt är Page Views, blått är Unique Visits och orange är Returning Visits, varav då den blåa är den viktiga (vad jag fattat). Det här speglar faktiskt rätt väl min livssituation under senare år. Höjdpunkterna under åren 2011 till 2013, när jag hade tid att blogga mer. Följande år 2014 blev det till slut ekonomiskt möjligt att återvända till mitt eget skrivande i mycket högre grad, mest tack vare de allt fler voiceoverjobben, vilket i sin tur innebar att jag bloggade allt mindre. (“Som man bloggar får man unika besök”, som bekant). Jag kan dock tänka mig att siffrorna kommer att stiga något (om än kanske bara tillfälligt) från mars i år, när Londonboken kommer ut. Pressylta kommer att bli mitt huvudsakliga forum för Londonrelaterat stuff: frågor, tips, synpunkter, kritik. Men vi får se.

Jag får så jävla mycket spam genom kontaktsidan här på WordPress att jag nu stängt ner den för överskådlig. Vill någon kontakta mig genom Pressylta Redux är det enklast att skriva en kort kommentar och lämna sin (fungerande!) epostadress i fältet. Alternativt via Twitter på @OffHenshallSt.

Jag fattar så klart det här med targeted advertising på nätet, men inte varför den – i alla fall i mitt fall – är så felinriktad, för det rör sig nästan uteslutande om reklam för saker jag redan “har”. London Review of Books och New Left Review prenumererar jag redan på. Volvo gör jag redan reklam för. Soho Voices har redan engagerat mig. Utställningen om ryska revolutionen på British Library har jag redan sett. Jag som trodde de här algoritmerna var så smarta. Eller gratulerar de mig bara för att ha gjort dessa kloka investeringar?