Jag fick alltså ett brev från Brombergs förlag, som ville ge mig pengar. Jag fick strax efteråt en länk per epost till stålgitarrgeniet David Bromberg – ihop med felageniet Vassar Clements – när dom  spelar ‘Panhandle’, definitionen på depression och fattigdom.

A coincidence? I think not.

Det här är som synes en 3-kategoriare: Indy rapporterar idag att Stockholm är världens digitala huvudstad, tack vare Spotify och Joost och Piratbukten och allt vad det heter. Detta oavsett Stureplan, alltså. Mäktigt.

Om man letar efter ett kortfattat argument mot FRA och databassamhället så har den briljante Ben Goldacre sammanfattat det i sin legendariska  ‘Bad Science’-kolumn idag i The G. Och det är precis samma som jag alltid tänkte hela vägen genom högstadiet: matten funkar inte. The numbers are wrong. Someone roll another joint.

Slates tekskribent Farhad Manjoo skriver nostalgiväckande om vad i hela friden man gjorde på internet år 1996. Jag hade då varit på “nätet” – som vi brukade kalla det – i två år, efter att ha provat med en BBS först. Vad jag minns var det ju mycket strul med knastriga modem, ett helvete att få svenska umlauts i epost och att få Eudora att simulera POP3, och framför allt att det var mycket text… text text text… Inte mig emot, förstås, det var ju mitt gebiet, liksom. En av mina favoritsajter på webben var UKansas History Resource, en enorm massa akademiska historielänkar. Porr fanns mest på Usenet.

“Webben”, för övrigt… Webben var ju då bara en av många beståndsdelar av internetäventyret: det handlade väl minst lika mycket om newsgroups, framför allt, och att ladda ner onödiga hjälpprogram med FTP, och lite Telnet här och var. Lite senare kom epostlistorna (Fredrik Laurins MEDIA-listan i saligt åminne…). I samband med att jag vågade mig ut på nätet 1994 (” men tänk om nån försöker ringa mig, man får nog inte bli för långvarig…”) hade jag läst en stor jävla Guide to the Internet (med gult omslag) där World Wide Web utgjorde det sista och rätt korta kapitlet, typ “det kan nog bli något i framtiden”.

PostScriptum: Och jag måste säga, nu när jag tänker på det, att newsgroups var vida överlägsna allt det här 2.0-fliddret. Flaming eller inte flaming, man fick omedelbara reaktioner, det var – om man hittade rätt – kunnigt och roligt, det ledde (ofta) nånstans, faktiskt, tematiskt, i stället för att det man säger dränks i ressentiment, som för mig är bloggvärldens maskinolja.

Jag är inte nån av Mobergs “ordsnokar” som letar efter fula ord i allt och allting, det lovar jag. Men det finns tillfällen när man, med Dickens ord (via Warburton, troligen), “studsar”.

Jag läste Filterartikeln om Carl Lundström, nytryckt i Svenskan. Där hittar man ett beslagtaget mail från Fredrik “Sorry, mate, I’m only the drummer the techie” Neij. Han mailar Daniel Oded i Israel om pengafrågor och det står så här:

“Korrespondensen fortsätter med att Neij undrar om det är ‘så smart att skjuta in pengarna på ett svenskt konto? Skattmasen har stora ögon och lång krokig näsa…”. […]

Så kommenterar artikelförfattaren i nästa stycke:

“Bortsett från den antisemitiska karaktäristiken på skattmasen, som med tanke på att Daniel Oded är israel förmodligen är oavsiktlig, menar polisen osv osv osv…”.

Well, hang on one darned minute here…!

Att använda frasen “lång krokig näsa” metaforiskt; att använda den i skrift (när tanken måste färdas några millimeter längre än i talspråket), att använda den i ett sammanhang som har med pengar och skatter att göra – ja, ursäkta mig, men då har “oavsiktligt” inget med saken att göra: då vet man precis vad man gör.

Jag tror iofs att det här inte är åtalbart allvarligt, ur rasistsynpunkt. Jag tror vår vän Fredrik “Jaaa!” Neij aldrig kommer att vinna nobelpriset för överdriven intellektualism, let me put it that way. Men därefter måste man förstås beakta Filterförfattarens dräpande motargument: han sa ju att han sa detta i ett mail till en jude i Israel!

Jag tror förklaringen finns i en av två orsaker. Antingen är (“trummisargumentet”) Neij så jävla korkad att han inte ens sett sambandet. Eller (“slapprasistargumentet”) är Neij så jävla korkad att han tänker “Jamen, om nån fattar vad jag menar med lång-krokig-näsa så är det ju en jude som Daniel!”.

Och båda dom förklaringarna är… um , scary stuff.

Jag är fortfarande agnostiker i fildelarfrågan. Jag är imponerad av hur elegant – kanske lite för elegant – förespråkare som Rasmus lyckats övertyga mig om att copyright är något som måste problematiseras för att kunna överleva (även om resonemangen kan bli lite preciösa ibland). Men, jodå, i sakfrågan kan jag se mig själv som kopimist en vacker dag, men – som Augustinus sa om kyskheten – “inte ännu”.

Jag är inte alls lika imponerad av att (detta enligt Guardian igår) Pirate Bay stöttats ekonomiskt av nån som Carl Lundström, en man med ett, ähm, ganska brokigt politiskt förflutet. Enligt Guardian ska CL också vara en av de medåtalade i morgon: om det är sant, varför har vi inte hört nåt om det? The company you keep, som sagt: what the fuck’s occurring here…?

Men jag är också imponerad av hur skickligt – och föredömligt – Pirate Bay styrt dagordningen med järnhand i upptakten till rättegången. Problemet är att man kan vara lite överdrivet media savvy: strategiskt syns det mig aningen för smart att göra en “Spectrial” av rättegången. Teater är – som Vo Nguyen Giap lärde oss – en jävla bra taktik för ständigt kringgående rörelser, men uselt i fiende-definierade större konfrontationer. Det är konfliktundvikandet satt i system och risken finns att PB kommer att se ut som om dom kukar ur den “riktiga” debatten genom att sätta på sig en rolig hatt.

Till yttermera visso (god I love talking sexy…) pratade jag just idag med en väldigt om-sig-och-kring-sig webbaktiv i just den här branschen, vars omdömen jag tenderar att lita på, som sa att Sverige och Pirate Bay var slut kring 2004-5; som sa att the real action för fyra-fem år sen flyttade till Hong Kong, men att dom flesta “serious filesharing server clusters” nu är tillbaka i (irony of ironies…) USA; som sa att Pirate Bay “are a pain in the ass, arrogant and destructive, and I hope they win, because if they lose, the self-righteousness will be unbearable”.

But then, what do I know from nothin’…?

Det är hur bra som helst att Marcus Birro vunnit Stora Bloggpriset. Den enda gången jag inte träffat Peter och Marcus Birro var på Ragnar Strömbergs 50-årskalas år 2000, som avhölls på Stretereds Sjukhem För De Fatalt Labila på Vasagatan i Göteborg, mitt emot “7:an” (som har stans bästa pommes frites, för övrigt). De två bröderna stod där dödstysta, stirrande i golvet, intet ont sägande, intet ont anande. Jag undrade vem dom var (för jag hade inte-inte träffat dom då) och en av  sexmästarna för Ragnars 50-årskalas (det fanns ett flertal, believe me…) berättade att det handlade om The Birros. Impressive stuff.

Dom påminde lite grand om Gilbert & George, som jag stöter på varje söndagsmorgon vid halvniotiden på Spitalfields Market: “Tjäna Gilbert, tjäna George!”. Samma outgrundlighet, samma vaksamhet, samma snygga kläder.

Nog får man hålla med Simon Jenkins idag om att det här är rätt lajbans: “The Printed Blog“. Nån där borta i framtidslandet har upptäckt – papper! Tryckfärg! Och när man läst färdigt kan man putsa fönstren med dom!

Ni känner mig, jag är inte nån som skriver om sånt här vanligtvis, men nåt av det mest enastående som kommer att hända med den mänskliga erfarenheten de närmaste åren är att man inte kan försvinna. Ordet “vilse” kommer inte längre att ha någon användning. Pinter kommer – återigen – att få rätt, för var det inte han som sa: “Here is where you are. There is where you’re not.”