Pressylta är fr.o.m. nu “https” och krypterat och säkert och allt sånt. Inga fler röda tringlar med “Not secure” bredvid, förhoppningsvis. Det innebär att ni alla nu kan ge mig era kreditkortnummer, så klarar jag hyran nästa månad. Just kidding. Stort tack till IT-avdelningen, som tryckte på en knapp – men rätt knapp!

Mycket “krypterat” på sistone, förresten…

+ Oops, lite problem med kommentarer, tydligen. Under fixning.

++ Nu fixat!

Jag testade just Words nya diktamenfunktion med två av mina favoritpoem, en på English (UK) och en på svenska (jag låter er gissa/googla vem som skrivit dem). Bara fyra fel, kursiverade. Inte så pjåkigt.

“My life closed twice before it’s close it yet remains to see if immortality unveil a third event to me so huge so hopeless to conceive as these that twice bafel parting is all we know of heaven and all we need of hell”

(“Bafel”…?!)

“Din kärlek för mörker min stjärna månen går upp i mitt liv min hand är ej hemma i din din hand är låsta min hand är längtan”

(OK, “lusta” och “låsta”, där finns ju nån slags freudiansk koppling, men ändå…)

Gick på ett intressant föredrag/symposium om undersökande journalistik i kväll, arrangerat av The Bureau of Investigative Journalism (TBIJ) på brittiska filialen av norska Frit Ord i Clerkenwell. Medlemmar av TBIJ presenterade några fall de jobbat med senaste åren, och framför allt hur de följde upp dem (impact assessment har blivit en viktig del av grävande journalistik). Huvudtalet hölls av den utmärkta Dorothy Byrne, något kontroversiell chef för Channel 4:s news and current affairs.

Jag fick en ganska lång pratstund med Byrne efteråt. Hon hade påpekat i sitt tal hur viktigt det är att bredda rekryteringen inom journalistiken generellt, men särskilt den grävande. Det vill säga, att inte bara förlita sig på alla dessa PPE/Oxford-utbildade vita män, som redan är en del av det etablissemang, den rådande ordningen på så många nivåer, som man vill undersöka. Och vem kan inte hålla med om det? TBIJ är ett levande, effektivt bevis på att breddning, och fördjupning, är vägen att gå.

Men, undrade jag, vad händer då med en annan del av den undersökande journalistiken, nämligen kontakternas, bekant- och släktskapets avslöjande journalistik? En PPE/Oxford-kille sitter på försvarsdepartementet och får syn på en stor mutaffär och hans samvete bjuder honom att kontakta sin gamla vän från PPE/Oxford-tiden som råkar vara journalist på, pfuitt, säg Sunday Times. Skandalen rullas så småningom upp, de ansvariga får stå till svars. Journalistiken, FOI och pressfriheten fungerar. The truth will out.

Både Dorothy Byrne och andra jag pratade med skakade otåligt på huvudet åt det scenariot. Så fungerar det inte längre. Den tiden är, annat än i undantagsfall, förbi. (“Folk är för rädda att förlora sina jobb” som någon sa). “Det är unga människor och deras kontaktnät som gäller idag”, sa både Byrne och de andra. Det finns en helt annan dynamik nu för tiden. Till och med semantiskt. Ordet leak betyder inte längre att vår visselblåsande hjälte avslöjar sanningen om mutorna för sin gamla journalistvän. Det betyder bara att Dominic Cummings sprider lögner som sina motståndare och att BBC rapporterar dem helt kritiklöst.

Unga människor. Internet. Kopplingar. Länkar. Fake news, real news. Jag menar, tänk på det. Varken Daniel Ellsberg eller Edward Snowden handlade ju om undersökande journalistik. Det blev serverat på en tallrik tillhandahållen av folk som visste var filerna fanns, och vad de hade att berätta. Precis som med Panama Papers, precis som med Luanda Leaks. Att sedan analysen av allt råmaterialet faller på journalisterna är en annan sak. Det är detta att det gått från person till nätverk – grovt uttryckt – som jag tycker är både oroväckande och lovande.

Livsregel n:r 1. Fippla aldrig med saker under huven utan att en mekaniker står bredvid och kan rycka in. Kör gärna bilen, veva ner rutorna, vinka till förbipasserande, tuta på cyklister, vrid up volymen till elva, gör vad fan du vill – men ALDRIG under huven utan att expertis finns i omedelbar närhet!

Och det här är inte första gången, heller, som jag gått förlorad i en snårskog av nya lösenord som krockar med gamla användarnamn som inte funkar med vad Google sparat som inte vet vad mitt nya lösenord är. Yes, it fucking is rocket science! Låt detta bli en läxa för oss alla.

Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of…

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.

Nu har det hänt igen. Jag ville köpa en bok, Herman Melvilles valda noveller, som finns i en Penguinupplaga från så sent som 2016. Försökte tre bokhandlar här omkring (i ösregnet) för man vill ju göra sitt för de fysiska bokhandlarna medan de ännu finns kvar. Förgäves, ingen hade den. Suckar, åker hem, hänger av mig den dyblöta rocken och beställer den på Amazon. Får den i morgon, och något billigare än hos Waterstone’s nere vid Islington Green.

Saken är, man vill ju egentligen inte gynna Amazon, av alla de notoriska skäl jag inte behöver repetera. Det är lite annorlunda med jämförbara skurkföretag. Jag har alltid vägrat ha Sky för jag vill inte ge pengar till Rupert Murdoch. Uber brukade vara lite grand som Amazon, att man ibland blev “tvungen” att använda dem. Men det har jag nästan helt slutat med: jo, Uber är ofta (men absolut inte alltid) billigare än black cabs, det är bara att de kör såna ofantliga omvägar så det tar evigheter att komma fram, mycket pga den klantiga GPS de använder, Waze.

Här i krocken mellan frivillig och ofrivillig shopping ligger säkert någon sofistikerad kapitalistisk dynamik jag ännu inte fattat. Det har väl med något så simpelt som lagerhållning att göra. Och svältlöner. Fuck Amazon! (I alla fall efter de levererat i morgon).

Förresten, jag var ute efter den boken för jag vill långt om länge läsa Melvilles så omtalade novell ‘Bartleby the Scrivener’. I övrigt har jag bara läst ‘Moby-Dick’, men den fann jag ganska slitsam att ta sig igenom.

Carole Cadwalladr skriver en utmärkt sammanfattning av Cambridge Analytica-affären i Observer idag, med utgångspunkt i den nya Netflixdokumentären, ‘The Great Hack’, som ska sändas nästa vecka. Den kan säkert vara sevärd, inte minst för att Arron Banks – finansiären bakom Leave.EU – hotar stämma producenterna.

Nu är det ju så, som Cadwalladr och andra ständigt påpekar, att vi bara lyft på locket och fått en första insyn i vad det är som pågår med industrialiseringen av Facebookdata, nya AI-tekniker, hackade epostkonton, skumma finansiärer, och allt det andra. Men om jag förstått saken rätt – och det är en reservation med råge – så består de huvudsakliga anklagelserna av att dessa manipulatörer av folkviljan bombarderat väljarna med annonser.

Visst, dessa annonser må vara lögnaktiga, fejkade osv – men den grundläggande interaktionen mellan de som manipulerar och de som blir manipulerade är att de senare tittar på annonser som de förra producerat, och då blir påverkade att rösta på det ena eller andra sättet. Och jo, jag vet att lögnaktiga annonser är olagliga, att t.ex. UK har gränser för hur mycket pengar man kan spendera i valkampanjer, etc, så här finns klart tillfällen för lagen att träda in.

Men det vemodiga faktum kvarstår, som jag förstått det, att mycket av manipulatörernas framgångar har att göra med att så många människor tror på vad de ser och hör i annonser. Inte precis mind control, kanske. I alla dessa föredömliga journalistiska bedrifter som avslöjar skumrasket verkar det alltid finnas en outtalad klagan – som kanske borde uttalas ibland – över att folk är så korkade att de går på skiten. Eller man kanske bara blir sådan om man varit på Facebook för länge?

När jag nu ögnade igenom de där två gamla texterna om namn och namnlagar (se gårdagens post) så slog det mig att jag omedvetet satte fingret på något som blivit allt viktigare i dagens diskussioner om internet och the tech giants makt.

Frågan jag försökte besvara var varför lagen/staten gör sig sådant besvär att kontrollera och styra något så synbarligt ovidkommande och oskyldigt som vad vi heter. Särskilt vad gäller den dåvarande svenska lagen: varför uppmuntrades man t.ex. att sluta dölja sig i de anonyma Andersson-, Pettersson- och Johanssonskogarna och ta nytt namn? Jo, logiken bakom dessa lagar är att våra namn helst ska vara lika unika som våra personnummer, fingeravtryck och genetiska signatur. I MT skrev jag så här:

“Tvärtemot alla dystopiska klyschor om att staten i sin storebrorsroll kräver en homogen, anonym, uniform och framför allt identitetslös befolkningsmassa verkar statens kontroll över medborgarna i stället vila på extrem heterogenitet, på separering och differentiering – och identifiering. I Sverige, som i nästan alla andra länder, är det olagligt att vara namnlös”.

Detta är ju i själva verket logiken bakom vad vi nu för tiden kallar övervakningskapitalismen. De svenska lagstiftarna på den tiden skrev uttryckligen och ofta om risken med att “tappa bort” enskilda individer ur registren, något som direkt relaterar till vår gamla välfärdsmyt om Den Försvunne Medborgaren, en slags Rumpelstiltskin-figur som lever ute i de stora skogarna utan vare sig personnummer eller egennamn, som livnär sig på mat som inte kontrollerats av livsmedelsverket, osv. Jag kallade honom, som Odysseus, Ingen.

Långt inunder all den data som nu samlas ihop om våra köpvanor, musiksmak och sexuella preferenser finns en djup och allvarlig skräck för anonymiteten: “…a fear of the darkness that envelops the nameless many, of the unpredictable movements of the urban crowd, of the stubborn inscrutable populace who won’t pay attention to the public agenda, who return society’s vigilance with the intimidating indifference of Nobody in general. The People – the unknown, the unknowable – have become the forest-dwellers.” (Detta ur radioföredraget).

Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli
har nog svenska kulturens längsta namn.
Att skriva eller säga det kräver att man är tålig
så man inte snubblar innan man kommer fram.

Och man undrar ju, för det står inte skrivet,
vem Ringskog, vem Ferrada och vem Noli var?
Att de kände varandra, alla tre, får man ta för givet,
men på det är det nog bara Caroline som har svar.

(Sorry, nothing personal, för jag har inte mycket hum om vem Caroline Ringskog Ferrada-Noli är, har bara sett namnet skymta förbi när jag seglar igenom svenska kultursidor då och då. Detta bara som en övning i hur man får in radbrytningar i samma paragraf – eller block, som det nu heter – i den nya, helvetiskt komplicerade versionen av WordPress. Experimentet lyckades, men jag vet fortfarande inte riktigt hur eller varför. Om ni inte passar er kan det komma fler verser, tills jag fått ordning på det.)