Tack till Niklas för the heads-up om Undersåkers Charkuterifabrik i Jämtland. Det ser inte dumt ut alls, måste jag säga, inte minst Karlssons blodpudding. Deras produkter finns tydligen att köpa i Stockholm också, nån som prövat?

Och det ser ju artisanal ut så det förslår. Helskägg på killen och allt. I min begränsade erfarenhet av craft charcouteries brukar de ibland skruva upp rökeriet till elva, så att sältan blir ännu sältare. De gillar rökt aningen för mycket, det krävs en varsam hand. Hoppas det funkar här.

På tal om vilket. Jag känner att det börjar bli dags för en charkuterisk inventering i London igen. Det var rätt längesedan sist, mycket nytt har kommit till. Vill bl.a. spåra upp den bästa Reuben sandwich som står att hitta, den har alltid varit en favorit.

Återkommer om detta vad det lider.

Uppmuntrad av kommentarerna till den föregående posten tänkte jag tillfoga ett av mina senaste charktips. Det kanske rent av kan bli en Chark-Helg här på Pressylta (allt för att slippa Brexit, alltså)…

Här ovan syns en av mina favoritmackor sedan en tid tillbaka. Den tillverkas så här. (1) Ta (helst) en av Ikeas runda rågknäcke, men det går nog bra med andra varianter också. (2) Bred på ett tunt lager aioli, så att inte vitlöken överväldigar. (3) Hacka upp en skiva bresaola och klipp i ungefär lika mycket gräslök, och ös på.

Bresaola intar en lika framstående plats i mitt charkuniversum som skinka från Parma eller spansk jabugo. Men den blir lite bortglömd ibland: det är slående hur ofta den ligger längst ute i kanten på charkdiskarna, som om den får vara med på undantag, liksom. Det är kombinationen cured beef och kryddsmakerna man tillsätter (enbär, bland annat) som gör den unik. Går förstås också att äta med en tomat och några flagor parmesan.

Vi avbryter sändningen för ett viktigt meddelande.

Jag åkte till ambassaden i morse för att hämta ut mitt nya pass. När det var klart promenerade jag runt hörnet och slank in på Totally Swedish, som säljer svensk mat. I korgen hamnade 2 x isterband (“Småländska”, om inte de bästa så fullt acceptabla), ett paket Wasa Husman knäcke (ett experiment; inget går upp mot Ikeas rågknäcke, häröver), en bit Grevé (det var länge sen för min del, den är ju god!), samt – efter en del ummande och aahande – en “Onsalakorv”.

Ett misstag, får jag nog säga. Herregud, vad salt den är! Det står 3g salt per 100g korv, det är väl i högsta laget? Dessutom är den ju rökt, vilket knappast sänker sältan heller. Jag har inte ätit Onsalakorven på år och dag, och nu fattar jag varför. Att jag köpte den berodde alltså på en kombination av dåligt smakminne och lite Sverigenostalgi: vi hade sommarstuga i Onsala. För er som inte härstammar från västkusten – poor fuckers – är Onsalakorven känd över resten av landet också? Är det en “rikskorv”?

För övrigt, på mitt nya passfoto ser jag skitsur ut, för det var jag när de tog bilden för en vecka sedan. Jag var bland de första i kön den morgonen och fick en nummerlapp med “000” på. OK, förstare kan man ju inte bli, tänkte jag. Så fan heller. De började med “001”…! När de kommit till “004” vände jag upp och ner på stället och krävde rättvisa, jämlikhet och syskonskap för oss nollor. Job done.

Det är just sån här snorkighet och dåligt vitsande och dålig smak som ligger bakom så mycket av den tragedi som nu utspelar sig här över. Korvhotellet i Rittersbach! Det är ju dit jag flyttar när allt går åt helvete! Äntligen en fristad. Äntligen ett hem.

Det där med att skicka matpaket till mig från nästa vår är alltså – bara för att understryka – inget skämt. Nye Brexitministern Dominic Raab bekräftar att regeringen nu börjat hamstra mat inför (den alltför möjliga) möjligheten att det blir en no deal Brexit. Han talar om “adequate food supplies”, vilket utan tvekan låter som ransonering. Inte bara det, hälsoministern Matt Hancock uppger att sjukhusen nu också börjat lägga viktiga mediciner på lager.

Vi har alltså lämnat skämtet långt bakom oss. Och det är på sätt och vis bortom ideologier nu, det har börjat handla om överlevnad, om att motverka panikstämningar, om att Keep calm and carry on. Overkligt.

Hur som helst, undvik alltså färskvaror, men gärna charkprodukter som sagt, och pastapaket, burkar med tomater, soppa, vissa grönsaker. En påse dillchips är alltid välkommen också. Tack på förhand.

Min kvartersbutik togs över för ett par år sedan av en driftig och rolig turk, Hassan, som går in för ett lite annorlunda sortiment än vanligt i sådana fall. Mycket återvunnet, organiskt, non-bio, osv. Men också kvalitetsvaror vad gäller maten. Här hittade jag för övrigt, efter många års sökande, min ultimata harissa, gjord av Harry Brand. Men sedan några veckor tillbaka har de också tagit in ett ganska stort urval italienska charkvaror av märket Diforti, en firma som grundades på Sicilien 1875 men nu verkar ha det mesta av sin försäljning i UK, både i butiker och online. Tack vare Diforti har jag blivit nyförälskad i mortadella, den är splendido på alla sätt, lagom kryddig och pepprig. Och nu ser jag på deras charksida (klicka på Cured meats till vänster) att de har en tryffel-mortadella också. Non posso aspettare!

+ Detta alltså medan jag borde varit på Trumpprotesten i stan just nu. Men jag tror faktiskt jag hellre bloggar om chark, ärligt talat. Desillusionerad kanske.

Ett bidrag till postsurrealismen. Nu alltså inhandlat Thüringer Bratwurst (av märket Thüringer Landstolz) samt en burk mald curry. Essen ist angerichtet. Men framför har jag också lagt in den nya fempundssedeln, gjord av plast och med en genomskinlig bit till vänster. Churchill på baksidan. Pengar går nu att tvätta utan att anlita storbankerna. Men, för jösse namn, pengar får inte vara genomskinliga. En metaforisk felspark. Monopolpengar i en Monopolekonomi.

(Rubriken © Red Top)

Det här är möjligtvis för de något till åren komna – eller kanske mer luttrade – bland läsarna. Jag hade ett lite märkligt samtal med Pete the Kid idag, det handlade om potatisprodukter i ens barndom. Framför allt om chips and crisps.

Sidoruta/definition: Chips är inte detsamma som pommes frites. Chips är mycket tjockare, man äter dem oftast med (you guessed it) fish. De flottyrsteks i södra England i olja, i norra England i ister (lard) (de bästa!). Tjockheten ger en krispig yta och ett mjällt innanmäte, perfekt för den vinäger man sprinklar på med saltet. Crisps är vad vi kallar chips, serveras i påsar.

Chips and crisps var så klart en självklar del av en engelsk efterkrigsgenerations barndom. Det var de absolut inte min barndom (född ’51 alltså). Jag minns inte att jag åt pommes frites förrän på sena sextiotalet, med de första (bedrövliga) hamburgerbarerna. Likdant med chips i påsar, de kom väl vid ungefär samma tid, eller har jag fel? Den enda street food vi hade var korv/bröd/mos/Pucko. Eller?

Jag kategoriserar detta som “chark” eftersom jag fick med en korv där på slutet.