Fintan O’Toole i Irish Times än en gång the go-to guy vad gäller klarhet och koncishet i en fråga som är allt annat än.

City of Londons framtid inför samma fråga tycks inte fullt så hotfull som en del fruktat, enligt Howard Davies i The G. (Se Londonboken sid 214ff) Fast graden av förtröstan man bör känna över det beror väl mest på vad ens investeringsportfölj innehåller. Min innehåller en ostmacka och en Festis.

Svenska kvällstidningar: Varför är det alltid krockar på E4:an?

Om nu en mardrömscirkus kan kallas vardag. William Davies skriver utmärkt idag om konservativa partiets förlorade heder och tar bl.a. upp två teman som finner ekon i mitt eget tänkeri: dels att man får spåra det hela tillbaka till Thatcher och “big bang” 1986, och dels högerpressens avgörande roll.

Lästips nr 2 är Stephen Sedley i nästa nummer av LRB om den juridiskt-historiska bakgrunden till Supreme Courts utslag för en vecka sedan, vilket är precis det jag ville veta i min relativa okunnighet.

Tories’ pågående partikongress ska jag inte säga så mycket om. Under normala förhållanden skulle man gapflabbat åt de flesta av deras utspel – det var de konservativa som grundade NHS (google the fucker!); vi ska bygga hus i tre dimensioner (äntligen! tvådimensionella hus är för jävliga att bo i); det var hemliga utländska agenter som låg bakom Benn Act (Insp. Clouseau?) – men det här slutade ju vara roligt för rätt längesen.

Den politiska och konstitutionella krisen må ha trappats upp sedan i tisdags, men gårdagskvällens parlamentsdebatt med Boris Johnson blev ett lågvattensmärke. Man kan knappast tro att det skulle gå att bli chockerad längre, men Johnson – the braying Fauntleroy – lyckades. Labours Paula Sherriff bad honom stillsamt och hövligt att minnas den mördade Jo Cox och skruva ner på retoriken typ “förrädare”, “folkfiender” och “kapitulation”. Johnson svarade att vad hon sagt var “humbug”. Inte bara det: “Det bästa sättet att minnas Jo Cox är att genomföra Brexit!”

Inte skuggan av en ursäkt för att ha vilselett majestätet och agerat “unlawfully”. Inte skuggan av eftertanke, reflektion, sans. Inte skuggan av allt det som konservativa partiet en gång stod för. Många kommentarer idag börjar med orden “Inte ens Thatcher…”. Och det är sant. Det här känns, som jag skrev igår kväll, som det definitiva slutet på något, jag vet inte riktigt vad. Kanske just “sans”? En annan fras som förekommer ofta i kommentarerna idag är “dangerous situation”, i högsta grad bokstavligt menad. Våra folkvalda med livvakter? Det verkar gå åt det hållet.

+ Man arrested, etc…

+ “Johnson responds to question about the murder of Jo Cox: “The best way to ensure that every Parliamentarian is properly safe and we dial down the current anxiety in this country is to get Brexit done”. In other words, if MPs want to avoid getting murdered things better go his way”. h/t @Martha_Gill

Sitter upptagen med en massa korrekturläsning, men återkommer kanske vad det lider. Under tiden kan man som vanligt titta på vad som händer i Underhuset hos parliamentlive.tv.

+ In emellan har jag försökt förstå mig på de rent juridiska och konstitutionella aspekterna av SC:s beslut igår. Det jag tror jag fattat hittills är att detta är vad en del kallar, med darrande röster, “new law”. Alltså något “nytt” i de domstolsbeslut och konventioner som styr den oskrivna författningen, och det är att den högsta juridiska instansen har satt en “ny” gräns för regeringens “prerogative powers” (vari “prorogation of parliament” ingår, men där finns mycket annat också, som att förklara krig, till exempel).

Detta ser en del (guess who?) som en politisering av SC:s kapacitet att genomföra processen “judicial review”, som detta var, och att den brittiska högsta domstolen därmed på ett oroande vis börjat likna den amerikanska motsvarigheten. Där tar ju politiskt tillsatta domare ofta högst politiska beslut. Men många andra säger att så inte alls är fallet, att det här snarare återetablerat rågången mellan “the separation of powers”, dvs mellan parlamentet, exekutiven/regeringen och lagen. Det är, som någon sa, inte lagen som blivit politisk, det är politiken som blivit unlawful.

Dessutom visar domslutet från SC att detta är vad högsta domstolen gjort – alltså begränsat regeringens “prerogativa” makt – ända sedan Shakespeares tid. Inte ofta, visserligen, det var därför detta kallades “a one-off”. Och det ironiska är ju att de som så högljutt pläderat för de brittiska institutionernas självständighet gentemot EU nu tycks säga, “Nja, kanske inte så pass självständiga ändå…”. Till slut ska jag igen understryka att jag alltså är lekman här, jag kan ha missuppfattat något.

+ Tittar just på debatten mellan Johnson-Corbyn. Och resten. Det här känns som slutet på någonting, är jag rädd. Utan någon ny början i sikte.

“The effects on the fundamentals of democracy was extreme”, säger Supreme Court, som nu har beslutat att prorogation inte bara var justiciable, utan också unlawful. Detta pågående…

Det hela var “unlawful, void and of no effect”. Parlamentet har därmed i princip inte prorogerats. Nu upp till talmannen vad som händer härnäst. Det verkar dessutom, förvånande nog, ha varit ett enhälligt beslut av samtliga elva domare.

Här summeringen (pdf).

Kraven på Johnsons avgång kommer bli svåra att stå emot. Det kan rentav hända att parlamentet samlas igen mitt under de konservativas partikongress… Sweet.

Bercow uttalar sig här. Och Corbyn kräver förstås Johnsons omedelbara avgång. Det här går knappast att överdriva: explosivt. Den konstitutionella och politiska krisen har trappats upp ett halvdussin steg, minst.

Underhuset sammanträder i morgon från kl 11:30.

Labours partikongress har beslutat ta med avskaffandet av privatskolorna i sitt kommande valmanifest. På tiden, säger jag. Det innebär i konkreta termer att man tar bort deras skattefria status som “välgörenheter” och integrerar deras kapitaltillgångar (donationer etc) och fastigheter i den statliga/kommunala sektorn.

Det kommer förstås att bli ramaskrin från de privilegierade skikten. Så brukar det ju bli när man avskaffar orättvisor, särskilt av sådan grundläggande och avgörande art. Men det går också, som många påpekat, att göra det till en gradvis reform, t.ex. börja med att smälta samman privat och kommunalt enbart i den högsta klassen (“sixth-form”, som det kallas).

Min åsikt är dessutom att det är bra för barnen, vare sig de går privat eller kommunalt, och därmed bra för samhället i stort. När Eton allt emellanåt kungör att de ska ta in fler elever från “underprivilegierade” bakgrunder tycker jag det borde vara tvärtom, att fler “överprivilegierade” borde få komma ut i den värld som 93% av befolkningen lever, och går i skolan, i.

Huruvida detta är en röstvinnande policy för Labour återstår att se. Jag är lite tveksam. Många väljare har inte råd att skicka sina ungar privat men de har ambitionen att göra det, och det av förståeliga skäl: mindre klasser, mer resurser, större chans att gå vidare till universitet, osv. Den typen av social rörlighet, chansen att få klättra på stegen, är en viktig ideologisk knutpunkt i den politiska föreställningsvärlden i England.

(Har bara ändrat ett par småsaker i min allt mer krackelerande svenska…)

Här länken till Supreme Court och direktsändningen av prorogationfallet, som tar sin börjar idag 10:30 BST. För de som är intresserade. Jag kanske lägger till ett och annat under resans gång.

+ En av de första sakerna man ska komma ihåg, förresten, och detta har missuppfattats på sina håll, bl.a. i svensk press, är att kärandesidan inte begär att domstolen ska förklara prorogationen olaglig, dvs i strid mot lagen. Det finns nämligen ingen prorogationslag. Skillnaden är den mellan illegal och unlawful. Det förra är något som strider mot skriven lag, det senare något som strider mot, i det här fallet, en konvention (och den brittiska författningen består ju i hög grad av konventioner). Mitt åldriga lexikon översätter unlawful med “olaglig; orättmätig; olovlig, otillåten, förbjuden” och det är närmast de tre sista betydelserna som gäller här.

+ Det går aldrig att tolka hur SC tolkar pläderingen, särskilt inte efter den första av tre dagar, mycket därför att de i sina beslut förlitar sig mer på pappersarbetet än på den muntliga framställningen. Men en del kommentatorer säger att Lord Pannick för kärandesidan gjorde bättre ifrån sig än Lord Advocate for Scotland, Lord Keen (jo, jag vet, Pannick och Keen…) som argumenterade mot det skotska utslaget. Dessutom, om det kommer ett preliminärt beslut på fredag, med detaljerna nästa vecka, så betyder det att SC varit ganska eniga i sina slutsatser.

+ Detta bara kort. Andra dagen började med Sir James Eadie för regeringen fram till lunch. I mina lekmannaögon (och i andras, ska sägas) gjorde han inget särskilt bra intryck: mycket axelryckningar, “det här är enbart politik”, osv. Han fick en del skarpa frågor från SC som han inte lyckades särskilt bra med. Eadie följdes av en skotsk QC, Aidan O’Neill, som pläderade för det skotska utslaget och hade lite show på gång. Han avslutade med ett inte särskilt lyckat gag om att “the Mother of Parliaments” inte får vilseledas av “the father of lies”, dvs Johnson. Enligt allt fler, vad jag sett, spekuleras att SC kommer att finna prorogationen justiciable och klandervärd, men att man inte utverkar några specifika orders för att tillrättalägga saken.

+ En rad interveners har idag rätt rejält mosat regeringens argument för prorogationen. Inte minst slående är ju att den sista i raden, Lord Garnier, argumenterade å John Majors vägnar. Hit har alltså Torypartiet kommit, när en f.d. konservativ PM anklagar den nuvarande för att ha handlat unlawfully och dessutom antyder, i sin skriftliga inlaga, att han inte går att lita på. Ingenting är otroligt längre i den här soppan, men detta kommer nära.

+ Och Lord Pannicks avslutande summering/plädering får högt beröm av experterna: “…the sound of nails being crisply hammered into the coffin lid of the government’s case” säger @DinahRoseQC. Utslag antingen i morgon eller tidigt nästa vecka.

+ Bra sammanfattning här. Dramatiskt så det förslår.

För de av er som följer Brexitsagan har jag nog inga särskilda nyheter att berätta. Vad gäller domstolarna har idag en nordirländsk instans gett avslag på en hemställan mot regeringen som dock inte gällde prorogation utan den irländska gränsen och GFA. Igår gav den skotska domstolen sitt utslag att prorogation var olaglig, medan High Court i London tidigare bestämde, ungefär som i Nordirland, att ärendet var non-justiciable, dvs inte för en domstol att bestämma.

I det senare fallet betyder det dock inte att den engelska domstolen gav regeringen rätt, som Johnson idag hävdade, bara att de avböjde att göra ett utlåtande. Nu går alltså hela karusellen vidare till Supreme Court, under en tre dagar lång förhandling (med början tisdag 17 september) som kommer att direktsändas i tv och där det avgörande beslutet kommer. Jag kommer att sitta klistrad.

Märkbart är också hur så många pratar om att vi nu vant oss vid fullkomligt hårresande skeenden och mekanismer. Men så har det ju hållit på ett bra tag, egentligen. Inte bara Johnsons lögner, utan ministrar som ifrågasätter domares opartisket, ministrar som har finansiella intressen i Brexit. Bara något sådant som att de högre statstjänstemännens intresseorganisation (jag vill nog inte kalla den en fackförening…) skrivit ett brev till Boris Johnson i vilket de kräver att han klargör att de inte ska beordras att bryta mot lagen under den kommande Brexitprocessen…

Och då ska vi inte ens prata om de katastrofer som förutsägs i dokumenten om Operation Yellowhammer, släppta igår. Brist på färsk mat, på mediciner, oroligheter på gatorna. Tanken att ett lands regering har till uppgift att åtminstone inte orsaka onödiga dödsfall, annat än under krigstillstånd, tycks numera lite gammalmodig, lite gullig, lite that was then, this is now. Dessvärre.

Parlamentet ska alltså “prorogeras” fr.o.m. i kväll, antagligen kring midnatt. En del ledamöter i oppositionen tänker innan dess få igenom nödlagstiftning för att få loss alla regeringens dokument om “prorogeringen” och No-Deal från 23 juli och framåt, inkluderat sådant på “WhatsApp, Telegram, Signal, Facebook, krypterade och okrypterade emails…” Total informationsfrihet i elfte timman. Good luck with that, som det heter.

+ Och den gick igenom med nio röster!

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.