Nu när jag plockat upp hakan från trottoaren, efter att ha läst färdigt Zarembas artikelserie om svenska skolan, så kommer jag på mig själv med att skatta mig lycklig att det här inte angår mig på ett direkt och omedelbart vis, att jag inte “har en hund i den här fajten” som det heter. Men för er som har barn i skolåldern… sheeesh…
Jag har i alla fall ett par-tre reflektioner. Den första gäller själva “trivselideologin” vad gäller inlärning. I andra, motsvarande länder förekommer naturligtvis samma saker här och var, fortfarande. Men den extrema slagsida det fått i Sverige gör att man – i alla fall i Zarembas framställning – mycket tydligare slås av hur förfärligt gammalmodig den här trivselpedagogiken verkar. Här över var detta saker man experimenterade med 1970- och 80-talen, och då ofta i privatskolemiljö, som på Summerhill och Bedales. I den allmänna skolan var det mycket mindre vanligt, av en mängd olika skäl. Men resonemangen om den motståndslösa inlärningen, och så vidare, är ju så mycket “throwback” att det snarast liknar en dålig parodi.
Det andra gäller föräldrar, och eleverna själva. Eftersom det uppenbart länge har funnits en medvetenhet om problemen och en hunger efter strukturerad inlärning, åtminstone bland de direkt berörda, t.ex. föräldrarna – jag kanske har fått fel bild, men varför har inget bredare uppror ägt rum, annat än några lysande undantag här och var? Varför har det varit så (förhållandevis) tyst bland skolans “konsumenter”? Vad har hänt i skolstyrelsena de senaste tjugo åren? Eller finns det inte skolstyrelser, med elev- och föräldrarepresentanter som sen länge borde ställt sig upp och sagt “nu får det vara nog” (or words to that effect)?
Den tredje reflektionen gäller kommunaliseringen. I en jämförelse med UK är det lite grand en paradox att kommunaliseringen ses som ett av grundproblemen. (Att sedan skolan styrs genom kommunernas kulturförvaltning är en annan – och mycket bisarr – femma; vad i hela friden har skolan med kultur att göra…?!).
Här över ser de flesta på den progressiva sidan helst att kontrollen över skolan i alla avseenden tas tillbaka från den centrala statsapparaten (där den har funnits sedan Thatchers dagar) och ges tillbaka till, inte kommunerna direkt, utan till återupprättade och strömlinjeformade och oberoende LEA’s, Local Education Authorities. Före Thatcher styrdes t.ex. Londons innerstadsskolor av ILEA (Inner London Education Authority) och gudarna ska veta att det inte var problemfritt, men på långa vägar att föredra framför det hårt centraliserade, control-freakade, target-extremistiska ministerstyre vi har nu.
Den paradoxen finns kanske också lite grand i vad Zaremba skriver. Receptet – för att förenkla det hela en hel del – verkar vara att lägga besluten om skola, inlärning, läroplaner och så vidare så nära “produktionsögonblicket” som möjligt, dvs. i det allt avgörande mötet mellan lärare och elev. Då faller det väl sig naturligt att en lokal (snarare än central) administrativ enhet, om det nu borde vara “kommunen” eller ej, samordnar och genomför de besluten? I dunno. You tell me.
