I väntan på att det ska slå om till grönt (livet, alltså…) tog jag den här bilden, hörnet Shoreditch High Street och Bethnal Green Road. Sockertoppen som skymtar bakom East London Line är “The Gherkin”. Ack, ja… Den som ändå vore i Falkenberg…
Mitt liv är just nu fruktansvärt konstigt. Å ena sidan väntar jag på att kinesiska myndigheter ska godkänna mitt ordval (jo, kryptiskt uttryckt, förklaring kommer nästa vecka…)
Å andra sidan har jag sedan ett par månader tillbaka blivit god vän med världens bästa ballongböjare, Roger från Billericay, Essex, som här står bredvid den ballongmotorocykel han skapade igår på Spitalfields Market…
Är den inte cannone maggiore, nåt av det bästa man sett i ballongväg…?
Jag frågade Roger i eftermiddags… -“Vad ska du göra med den i kväll? Parkera den ute på gatan?”
-“Nä, jag vet inte,” sa Roger, “Nästa gång jag är här är ju tisdag. Och den håller inte tills dess. Kanske åker omkring på den en stund, innan jag tar tåget hem…Kanske nån unge vill ha den…?”
Det blir nog inga mer kravaller, inte i London i alla fall, för det har börjat regna. Och det ska hålla i sig fram till lördag, tydligen.
Fast de 16,000 poliserna ska finnas kvar i ytterligare ett dygn, enligt en talesman i morse. Och syns gör dom, det är väl deras huvudsakliga uppgift nu, att synas. Dom susar ner för Dalston Lane då och då, tre-fyra piketer med sirenerna på.
Så oförutsägbara som helgens och måndagens händelser var, lika förutsägbara är kommentarerna i media nu i efterhand. Upploppen, och själva deras våldsamma meningslöshet, är ju gefundenes Fressen för både Daily Mail och The Guardian, den förra i all sin svettiga paranoia, den senare i all sin bekväma vånda. För mig har det redan nått den punkten att jag bara läser skribenter som jag tror kan säga mig något nytt. Och dom är inte många hittills.
Uppdatering 10:15 BST:
På tal om det där med losers: jag tror man kan i alla fall börja sammanfatta de här händelserna som Förlorarnas Revolt. Både i den meningen att det ligger något gravt patetiskt i den konsumenthysteriska meningslösheten som kom till uttryck; en “urban machismo” (Simon Jenkins) som går på tjutande politisk tomgång och drar revoltens goda namn i den ha-begärliga smutsen…
Men också i ett slags halvmarxistiskt avseende: det här är dom som förlorade på vad det nu finns kvar av det sociala kontraktet, och blivit så fjärmade från de mest grundläggande funktionerna hos ett fungerande samhälle – empati, igenkännande, samarbete – att deras liv, inte bara deras “tillvaro”, har reducerats till ting. Till platt-TV och gummiskor, telefoner och öl. Verdinglichung, med andra ord.
Ilskan som nu växer mot plundrarna hos folk i allmänhet – särskilt tydligt här i Hackney, måste jag säga – kan med andra ord bli något konstruktivt, en framåtrörelse. Man vet aldrig. (Läs gärna Simon Jenkins ovan för ett mer politiskt präglat sammanhang)
Allt lugnt i London över natten. 16,000 poliser fick sysselsätta sig med annat: spela fia, läsa dikter, virka batonger. Oroligheterna har dock fortsatt i Manchester och Liverpool.
Det nya sedan igår är väl att man ser så många sopborstar i folks nävar överallt: via Facebook och Twitter samlas man för att “ta tillbaka” sina stadsdelar, sopa rent och rensa upp. På andra håll – Enfield, Eltham och Southall, bland annat – gick man man ur huse för att slå tillbaka mot eventuella plundrargäng, fast det blev spänningar med polisen där också… (Ni kommer ihåg den gamla skämtteckningen: Demonstranten: -“But I’m an anti-communist!” – Kravallpolisen: “I don’t care what kinda communist you are!”).
Vad gäller plundrarnas sociala profil råder fortfarande stor förvirring. Åldersspektrat verkar t.ex. vara större än jag antog i början, med en stor andel män i 20-30-årsåldern, och äldre. Men unga kvinnor medverkade också i hög grad, särskilt här i Hackney under upploppet på Pembury Estate. Klart är dock fortfarande att det inte finns någon utpräglad rasprofil, vare sig svart eller vit eller mitt-emellan. Och även om ingen vill säga det rakt ut, ännu, så handlar det väl i hög grad om losers lika mycket som looters…
Uppdatering 22:15 BST:
Senaste rapporten från Manchester. BBC-reportern: “Det har gått så långt att ungarna frågar oss journalister var plundrandet händer nånstans så att dom kan följa med oss, och dom har stora säckar med sig.”
Uppdatering 20:30 BST:
Det här kommer ju att bli den ikoniska bilden från augustikravallerna… Den är från Croydon igår kväll, och finns i två versioner: en när hon just hoppat, och denna, när hon är mitt i hoppet, ner till polisernas famn. [Fotografen heter Amy Weston]
London, under tiden, är förhållandevis tyst så här långt. Det brinner däremot i centrala Manchester. Om man vill följa händelserna är BBC och Guardian alltid bra.
Den iranska regeringen har uppmanat brittiska myndigheter att “visa återhållsamhet” och “öppna dialog” med de som “protesterar”, och att kalla in “internationella fredsmäklare” att hjälpa till…
När diktaturer drabbas av sinne för humor är det alltid bäst att ducka.
Uppdatering 19:00 BST:
Även på den juridiska sidan drar man in de stora kanonerna. De första grupperna looters har passerat genom Highbury Magistrates Court idag. Den vanligaste stämpeln är “single act of burglary” vilket i en Magistrates Court ger max sex månader, men domarna var inte nöjda med den straffsatsen: samtliga fall hänfördes till nästa instans uppåt, Crown Court, där max är två år. Dessutom anlitar man s.k. “joint enterprise”-åtal, alltså en slags kollektiv skuldanklagelse där den 14-årige påhejaren i periferin, som bara vill ha ett par trainers från JD Sports, är lika skyldig som killen som slog ut fönstret och satte affären i brand. Detta kommer att bli kontroversiellt, och har redan liknats vid de gamla “Sus laws“, osaliga i åminnelse.
PS: Här är en bild på den där drätvärstingen från bilparken jag har gafflat om: den heter en Jankel Multi Role Armoured Vehicle. Jag tror vi alla sover tryggare i våra sängar, med dessa på gatorna.
Uppdatering 17:40 BST:
En mycket läsvärd bloggpost av James Meek i LRB om just Broadway Market, om avstånden mellan sociala strata (London är allt annat än en smältdegel) i ljuset av kravallerna.
Var på Broadway Market för en halvtimma sedan, för övrigt. Den sista speceriaffären skulle just stänga. På Cat & Fiddle spikade man upp chipboard för fönstren, bad de sista gästerna dricka upp och gå hem.
Uppdatering 14:15 BST:
Nu rullar man ut de stora kanonerna. Idag och ikväll är det 16,000 poliser i stan, i stället för gårdagens 6,000 (passerade för en stund sen tre fullsatta polispiketer från Wales…). Inrikesministern har gett tillstånd att använda plastprojektiler och vattenkanoner [fel av mig]. Man har helt enkelt beslutat att “göra en Belfast”. Nuff said, liksom.
Ryktena går. Det ska bli mer i Hackney igen, sägs det. Men killen i elektrikeraffären tvivlade på det, med den minnesvärda frasen. “You don’t loot a place like Hackney twice… there isn’t enough stuff…!” West End hade han hört nåt om, däremot: “Det twittras om Oxford Circus…”.
Enver i speceriaffären runt hörnet rådde mig att ställa bilen i garaget. Men den får ju inte plats där nu, med alla mina grejer redan instuvade.
Bilderna (rätt taskiga, sorry) tagna för en stund sen, kring Clarence Road och Clapton Square i Hackney.
Det är fullt med dagen-efter-turister, som jag. Många affärer är fortfarande tillbommade, och bensinstationen på Mare Street har belamrats med stängsel och taggtråd. På Broadway Market går dock cafelattelivet sin gilla gång, såg jag när jag körde förbi på väg till garaget.
Jag tror min “analys” från igår fortfarande håller, i den meningen att det är svårt att få nån djupare innebörd att fastna på de här händelserna. En av Londons viktigaste, månghundraåriga dynamiker är konflikten mellan kaos och ordning, och den har än en gång blossat upp i en sommarvarm, åsktung innerstad.
Det har inget med rasfrågor att göra, till exempel: det här är regnbågskravaller, svarta och vita och mixed-race tonåringar i en salig blandning, med inslag av inresta anarkister (som nästan utan undantag är något äldre vita med medelklassbakgrund).
Hatet mot polisen är den gemensamma nämnaren, också det en månghundraårig tradition i den här stan. Under den slitna fanan samlar sig de olika gängen mot den gemensamma fienden, häromkring främst dom som bor på Pembury Estate (ett “stenkast” från bilderna ovan…) och dom som bor kring London Fields, granne med våra Guardianläsande vänner på Broadway Market…
“London: kontrasternas stad”, som sagt…
Uppdatering 22:30 BST:
Er man med “PRESS”-lappen i hattbandet kan rapportera att alla snutarna just nu drar västerut på Dalston Lane, som om något ginge för sig på Balls Pond Road, eller i chicaste Islington… Saker och ting har tydligen kickat loss i Birmingham också. Serves ’em right.
Som någon som uppskattar anarki (men sällan anarkister) så måste jag säga att augustihändelserna hittills är en besvikelse. Det är sommarlov och semestertider, vi har inget bättre för oss. Jo, det finns en politisk vinkel, visst gör det. Den är lite långsökt, men den finns: det vill säga att de penninglösa gör uppror i ledigheten, medan bankerna får triljarder av nytryckta pengar som uppskattning för a job well done.
Finns det verkligen nån som undrar varför folk – tonåringar, till och med – är förbannade? Om så bara i största allmänhet, ofokuserat, kontraproduktivt förbannade?
Uppdatering 21:45 BST:
Jag hann in på Tesco Express innan de stängde (tidigt) men glömde mobilen hemma, så jag kunde inte ta en bild på en Brueghelhimmel med tre helikoptrar över Stoke Newington – och en jävla regnbåge…! Den hade vunnit Pressbild 2011, om jag inte varit så senil och mobillös…
Uppdatering 19:30 BST:
Och nu sprider sig oroligheterna till Lewisham, Deptford, Wood Green, Stoke Newington, Peckham… Men fortfarande som fullt kontrollerbara oroshärdar, inte särskilt mycket mer: en kåk brinner i Deptford, två bilar i Lewisham… Man ska inte förringa sånt här, men det känns t.o.m. efter tre dagar som sommarunderhållning för de penninglösa, med några medelklassanarkister som påhejare…
Dock, som någon just påminde mig: om tre veckor är det Notting Hill-karnevalen… Det kan också bli skoj.
Uppdatering 17:30 BST:
BBC:s livesändning från Hackney är totalt famlande i mörkret vad gäller geografin och sammanhangen, medan Guardians liveblogg (se nedan) är oerhört detaljerad – eftersom varenda jävla Guardianjournalist bor i Hackney!
Kravallandet i sig är dock inget särskilt att hänga i granen, några rude boys som kastar plankor och skräptunnor. Och eftersom varenda affär är tillbommad blir det ingen fart på extremshoppandet heller…
Fyra helikoptrar surrar i luften, minst två av dem press och media…
Uppdatering 16:50 BST:
Hela eftermiddagen har ryktet gått att det är våran tur i kväll… Det här var Hackney Central för en stund sen, just nu rapporterar The G att de första stenkastningarna har börjat… Varenda affär tillbommad på Mare Street och Amhurst Road… Mer senare.
Dessa är ju vad Peter Ackroyd skulle kallat typiska Londonkravaller: endast den vagaste politiska anknytning; däremot en hel massa sociala krutdurkar med historiska anor (inte minst kopplat till Broadwaterkravallerna 1985) och en ständigt bubblande konflikt mellan ordningsmakten och oordningsmakten; samt en extremt konsumentmedveten form av massplundring (PC World, JD Sports, Carphone Warehouse…) som följde på en “genuin protest”, alltså demonstrationen som hölls i torsdags. (Londonkravaller är överhuvudtaget mycket konsumentmedvetna, inkluderat antiglobaliseringskravallerna i det förgångna…)
Igår natt spred sig oroligheterna också till Enfield, Brixton och Walthamstow, fast då av mindre och sporadisk art. Jag bor alltså på Dalston Lane (tills vidare…) som är en av huvudartärerna när det gäller polisinsatser i nordöstra London. Tre-fyra gånger om dagen kör det förbi en kolonn om tolv-femton massiva antikravallmonster, som jag vid ett tidigare tillfälle beskrev så här: “…massiva, svartmålade pansarbilar med svärtade rutor och såna där tunga brandgardiner som hänger från bakre kofångaren ner i gatan, mynningsöppningar utefter båda sidor av karossen… Dom är ett slags våldsapparatens bilparks drätvärstingar, seriöst antiterrormeck, Staten och Kapitalet going out for a spin…”
Vare sig man gillar cricket eller ej… Jag utmanar vem som helst att låta bli att gapflabba åt den här historien: kvinnor hejdlöst, män plågsamt…
(Via Harry Pearson i The G)
Mustafa Can skriver en porrnovell om Fremskrittspartiets Siv Jensen. Jag själv tycker novellen är hemskt rolig, med betoning på båda två av de sista orden… Åsa Linderborg har en något avvikande åsikt, men få är väl överraskningarna nu för tiden på AB:s kultursida. (Jag menar, Andreas Malm som lobbyist för vapenindustrin…)
Hur som haver, tankeassocierar som man lätt gör i sådana här sammanhang, så vill jag gärna än en gång vidarebefordra det berömda diplomatbrevet, som någon lycklig själ hittade i Public Records Office för några år sedan. Det är daterat den 6 april 1943, mitt under brinnande krig, och är skrivet av den brittiske ambassadören i Moskva, Sir Archibald Clerk Kerr, tillställt hans gamla vän och kollega Lord Pembroke på UD i London (Obs: ska helst läsas högt på ens allra bästa cup-of-tea-engelska):
My dear Reggie,
In these dark days, man tends to look for little shafts of light that spill from Heaven. My days are probably darker than yours and I need, my God I do, all the light I can get. But I am a decent fellow and I do not want to be mean and selfish about what little brightness is shed upon me from time to time. So I propose to share with you a tiny flash that has illuminated my sombre life and tell you that God has given me a new Turkish colleague whose card tells me that he is called Mustapha Kunt. We all feel like that, Reggie, now and then, especially when spring is upon us, but few of us would care to put it on our cards. It takes a Turk to do that.
Yours ever
Archie
En man som jobbar i området sedan några veckor tillbaka brukar parkera sin bil på boendeparkeringen utanför mitt hus. Men han gör det utan tillstånd, och mer eller mindre varje dag sitter det en p-bot på rutan. Ett par-tre gånger har jag sett honom komma gående efter dagens slut, han klickar upp låset, river p-boten från rutan, slänger den i rännstenen, sätter sig i bilen och kör hem. Många av lapparna har blåst bort vid det här laget, men fyra-fem stycken ligger kvar och skvalpar i regnpölarna.
Han är så klart inte ensam om att behandla p-böter på det viset. Tusentals bilister lever enligt principen att utan undantag kasta bort allt som sitter fastklämt mellan vindrutan och torkarmen. Skötsam som man är, och lite lätt nojig som man är, slås i alla fall jag av en viss motvillig beundran inför denna vahettere insouciance, denna militanta sorglöshet, detta fullkomliga skiter-i… Om jag skulle gissa på just den här mannens motivering för att agera som han gör, så skulle jag tro han resonerar att boendeparkeringsfickorna för det mesta står tomma och lediga under dagen ändå, så varför ödsla pengar på kommunens skraplotter för gästparkering…?
Och var ligger egentligen risken? Så här löper i korthet den legala processen (jag vet inte om det är ungefär samma i Sverige?). Efter ett visst antal böter, eller när bötessumman nått ett visst belopp, tar den lokala myndigheten ärendet till en Small Claims Court, eventuellt en något högre instans, t.ex. County Court, om summans storlek motiverar det.
Om vi då gör det osannolika antagandet att mannen ens dyker upp till förhandlingarna, så får han sig tilldömt att betala hela beloppet plus omkostnader. Han säger sig inte ha råd, så man gör en inkomstbaserad deal där han får betala, säg, £25 i månaden, tills allt är betalt c:a 2034… Mannen ignorerar förstås också dessa betalningsorder, och saken kommer än en gång till rätta…
You get my drift… Kommunen förlorar i pengar eftersom mannen vinner i tid. När processen kommit så pass långt har han sedan länge sålt av bilen, bytt adress, bytt jobb, bytt fru och bytt barn. Ju mer processen drar ut i tid, desto svårare blir mannen att lokalisera.
Kom håg att Storbritannien inte har personnummer; National Insurance-nummer har inte tillnärmelsevis samma informatoriska omfång (och går dessutom att köpa och sälja rätt enkelt). Det närmaste man kommer adressregister är röstlängderna, som är notoriskt “avbefolkade”. Lättast skulle han gå att spåra via mobil- och kontokortsbruk, dvs. polisiärt, men för det krävs warrant från domstol, som naturligtvis inte utfärdas för p-böter.
Ärendet avskrivs alltså så småningom. Miljonsummor går ju förlorade varje år, just på grund av att systemet har inbyggt i sig denna inertia, eller snarare entropi… Det kan aldrig existera ett legalt perpetuum mobile som till slut skulle fått mannen att pay up och göra rätt för sig, därför att lag- och ordningsenergin alltid skingras, löses upp, och försvinner… Ignore it and it will go away.
Det gläder mig att meddela att Johan Lif återuppstått med sin förnämligt intressanta Planet of My Dreams (se uppdaterad bloggrulle), en förhoppningsvis decennielång genomgång av hans omfattande LP-samling. Inte bara är Johan ytterligt musikkunnig – vi är praktiskt taget alltid överens i dessa frågor! Nu senast om Wild Man Fischer, Frank Zappas in-house schizo… Nytt på Planeten är också att albumomslagen nu avbildas i finurligt uttänkta mise-en-scènes… (eller mises-en-scène...?)
Det gläder mig däremot inte alls att meddela att någon drätskallad flippjävel bröt sig in i min bil i natt. Krossad ruta: 74 pundare på min excess (självrisk?). Eftersom han/dom inte hittade något av värde (dom missade min Percy Sledge-CD…! Ha!) så bröt dom av en av vindrutetorkarna som ett litet tack… Tjugotre pundare plus moms. Plus strul.
Det är det man nästan irriterar sig på mest: att den jävla idioten tagit sig friheten att lägga om hela min dag, som jag tänkt ägna åt det ena, det andra och sedemera det tredje. I stället sitter jag nu och väntar på Steve från Nationwide Windscreens, medan den påtejpade plastpåsen över rutan fliddrar i den ljumma juniblåsten.
Ska detta föreställa rättvist…? Jag bara frågar.
