Jag ska begränsa mig till enbart två påståenden i Johan Norbergs artikel om Margaret Thatcher i dagens Expressen:

Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.

Politiskt och statistiskt oxbabb. Thatcher vann aldrig en klar majoritet av rösterna i ett riksval, kom inte ens i närheten (de tre procentandelarna var 43.9, 42.4, 42.2). Hennes valseger 1979, till exempel, hade – som Blairs 1997 – mycket mer att göra med ett politiskt utmattat regeringsparti och ett skruvat valsystem.

Inget riksdagsval därefter har visat att de tre stora partiernas “trohet” mot thatcherismen – hur man nu definierar det – gjort dem några särskilda röstmässiga tjänster, särskilt inte de konservativa förlorarna i senaste valet.

Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning.

Det var väl därför “poll tax” blev den orubbliga succé vi idag kan bevittna… Ohistoriskt oxbabb. Och den numera mycket rika litteraturen om Thatchers tid vid makten borde givit Norberg helt andra insikter om detta, särskilt vad gäller den ekonomiska politiken.

Tillväxten, som bara ett exempel. Thatchers “mirakulösa” åttiotal kunde uppvisa exakt samma tillväxtnivå (2.4%) som rådde under det “sjuka” 1970-talet. Och den kunde inte på långa vägar mäta sig med nivåerna på det så föraktade korporatistiska sextiotalet.

Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher just ändrade färdriktning och “slutade vara Thatcher”, dvs. när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.

“The lady was most certainly for turning,” det är vad historieskrivningen nu vet att berätta. Synd att Norberg inte hann få med det.

En del biobesökare i nyliga kulturhuvudstaden Liverpool krävde pengarna tillbaka – och fick det! – när de insåg att inte bara är Oscarsnominerade ‘The Artist’ en stumfilm, utan att den visas i reducerat format, i hommage till just denna filmepok…

De kanske menade att det reducerade biljettpriset också borde ses som en hommage till samma epok…

Arton år efter att de mördade Stephen Lawrence har nu två av dem, David Norris (mitten bak med blå skjorta) och Gary Dobson (längst bak t.h.), fällts och fått 14 och 15 år vardera. Bilden är tagen i juni 1998, när de fem kom ut från the Macpherson Inquiry och äggen började flyga…

De andra tre – Luke Knight och bröderna Neil och Jamie Acourt – kommer förmodligen fortsätta att gå fria. Den huvudsakliga anledningen är bittert ironisk: Norris och Dobson har farit med så många lögner, i arton år, både i och utanför rättssalarna, att ingen längre kan tro på något de säger. Men till pressens heder – för en gångs skull, och inkluderat Daily Mail – så kommer tidningarna inte att släppa dem ur sikte: they will live in infamy…

Det låter som en klyscha, men är det inte. Det rasistiska mordet på Stephen Lawrence förändrade det här landet, både bokstavligt och bildligt. Det var den direkta anledningen till att man avskaffade “double jeopardy”, dvs. att ingen kan ställas inför rätta två gånger för samma brott; och det gav upphov till Macphersonutredningen, som en gång för alla etablerade att Londons Metropolitan Police är “institutionellt rasistisk”.

Om det sista fördes naturligtvis en intensiv debatt, inte minst vad frasen egentligen innebär? Men det var till slut inte så svårt att definiera. En organisation är “institutionellt rasistisk” när icke-rasister i organisationen inte vågar riskera sin karriär genom att tala ut, “när goda människor tiger”. Utan tvekan har också the Met förändrats sedan dess. En ny generation har tagit vid, och medvetenheten har skärpts, även om snedrekryteringen i fråga om etnisk bakgrund inte hjälper något vidare.

Men det här är en dag att fira, utan tvekan. Rättvisa skipad är ett vackert föremål.

Horace Scumbag the Balliol prat was seen
Holding court, wearing a tie of putrid puce-green:
‘There’s nothing I don’t know that’s worth the mention,
For the Balliol man is God’s favourite invention…

Det känns på något sätt alldeles riktigt att eulogisera Christopher Hitchens (1949-2011) med en slev klumpfotat grötrim… The Hitch var ju en ‘Balliol man’ långt, långt in i märgen; det går inte riktigt att förstå honom, särskilt inte det motsägelsefulla hos honom, om man inte har hans alma mater framför ögonen.

En Balliol man sägs besitta en “effortless superiority”, men det är en ledighet som ofta kombineras med starkt politiskt engagemang (bland tidigare alumni finns t.ex. Adam Smith och Richard Dawkins…) Och just i själva engagemanget hos en Balliol man ser man gärna en arketypisk blandning av stridslystenhet och nonchalans (Hitchens kunde ju vara notoriskt vårdslös med fakta), och en vilja att briljera som ibland gränsar till poserande.

Men allvaret i engagemanget går aldrig att ta miste på, och är nästan alltid livslångt. Det är inte ofta klyschan stämmer så väl överens med verkligheten, men det är en röst man kommer att sakna.

Bengt O har all rätt att peka finger åt UK efter dagens och kvällens händelser. Där Suez var slutet på början, är det här början på slutet för Storbritannien.

David Cameron hade – i alla fall inrikespolitiskt – hittills skapat sig ett renommé som en oväntat skicklig politisk spelare. Och så begår han en sådan här dunderblunder: ett veto utan att att ha en julklapp att ta med sig hem; ett fullkomligt resultatlöst grandstanding…

Den eurofobiska falangen av torypartiet har nu blodvittring, och kommer att kräva omförhandlingar av samtliga traktat, ända tillbaka till Rom, allt medan City of London dör av kontant syrebrist och Frankfurt tar över som gycklarmarknad.

Det var därför särskilt tillfredsställande att läsa, i den nyutkomna LRB, Neal Aschersons recension (betal, men värt det) av Norman Davies’ prisade “Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe” i vars framtida upplagor Storbritannien otivelaktigt kommer att få sitt eget kapitel.

Som det nu är, påpekar Ascherson, handlar boken om UK i precis lika hög grad som ‘Persiska brev’ handlar om Frankrike och ‘Le città invisibili’ handlar om Venedig.

Storbritannien kommer att finnas kvar i folkminnet ungefär som Carpato-Ukraina finns kvar i folkminnet: det vill säga, inte.

Vill bara citera Ascherson/Davies om det napoleonska herraväldet över Europa, för det här är ett ämne jag skulle gett som seminarieuppgift på en historisk fakultet i Helvetet:

In only 12 years, this bunch of Corsican siblings deleted millennia of history, invented gaudy principalities from Warsaw to Madrid, crowned themselves as kings and dukes and generally played the continent like a nation-building computer game (‘Civilisation 6’?). If it hadn’t been for the oceans of blood they spilled, Europe would never have been able to take itself seriously again.

Är det inte så det brukar heta…? Ignore it and it will go away.

Britterna är, enligt Office of National Statistics, förvånansvärt lyckliga, trots… tja, trots allt. Vad gäller “life satisfaction” noterade man hela 7.4 poäng av 10 möjliga. I fråga om huruvida det man “höll på med i livet” var “givande” (worthwhile) låg snittet på 7.6…

(Ursäkta en något brechtiansk poäng här, men den där sista frågan skulle väl också en tiggare på svältgränsen svara ja på…?)

Högst snitt av allt fick britternas tillfredsställelse med sina “personliga relationer” och sitt “mentala välmående”, som båda hamnade på 8.3… Det där sista är särskilt förvånande för oss som bor i Hackney.

… särskilt när den levereras i små fint inslagna paket. Charlotte Church är en populär sångerska med talang för det lättare segmentet av den klassiska repertoaren, vars privatliv ofta fått henne att tumla in bland tabloidrubrikerna. Hon vittnade igår inför Levesonutredningen om pressetik, och berättade hur Rupert Murdoch bad henne sjunga på hans bröllop med Wendi Deng i New York 1999. Gaget skulle bli £100,000, plus ett löfte om att Murdochpressen skulle “lämna henne ifred” (Murdochsidan förnekar detta).

I samband med förhandlingarna om hennes uppträdande bad Rupert Murdoch att hon skulle framföra “Pie Jesu”… Church, så tretton år gammal hon var vid tillfället, undrade om det inte var lite opassande att sjunga en begravningspsalm på ett bröllop…? Men Murdoch ska ha svarat att han inte brydde sig om vad för slags ceremoni sången var avsedd för: “Han gillade den, helt enkelt…”.

Det här är inte bara utsökt nedlåtande om den okultiverade råbusen som vet-vad-han-gillar, det har också kolonialhistoriska ekon: i synnerhet australiensaren som kommer till the mother country och köper upp allt han kan lägga vantarna på, utom bildning och värdighet, för sådant kostar ingenting.

Med anledning av kvällens begivenheter postar jag för tredje gången denna text från 2006 om fotbollslojaliteter… Återvinning är bara förnamnet.

En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 39 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

(PS: Och det här ska alltså vara det svenska laget som ligger trea i målskytten i EM-kvalet…? Stora, buffliga, 1.90-skåningar som står blickstilla i väntan på att passningar ska komma fram till dom…? Telegraferade genompass i 3 km/tim när dom bör vara ögonblickliga…? Ja, lycka till till oss, nästa sommar…)

Britterna hatar barn. Inte bara det, de hatar barndomen.

När man säger detta i någorlunda belevat sällskap så brukar reaktionen alltid bli, först att folk hajar till inför det brutalt kortfattade i själva konstaterandet, och sedan att man snabbt räddar sig in i förhoppningen att det handlar om hyperbol, retorisk överdrift, och att en sansad förklaring till påståendet säkert är på väg, vilket ögonblick som helst.

I förra veckan publicerades en stor undersökning, utförd av välgörenheten Barnardo’s i samarbete med ICM, om britternas attityder till barn och barndomen. Och den fick mycket uppmärksamhet, men inte på långa vägar tillräckligt; någon nationell självrannsakan av halt lär vi få vänta på. Undersökningen visade (och detta är bara rubriksiffrorna, mycket annat ryms i detaljerna) att:

* Fyrtiofyra procent anser att barn i Storbritannien håller på att bli feral (ett ord som patentats av Murdochpressen och Daily Mail, alltså “förvildade”, “djuriska”, “omänskliga”…) Och betänk då att man anser detta om barn i största allmänhet…

* Nästan hälften (47%) anser att problemet med unga människor (i största allmänhet) är att de är angry, violent and abusive…

* Detta kanske sorgligast av allt: 25% anser att barn som uppför sig illa eller antisocialt är “bortom all hjälp” – vid 10 års ålder…

* Nej, detta är nog sorgligast… “Barn som råkar i trubbel är i behov av hjälp – ja eller nej?” Trettioåtta procent svarade nej. Trettiosex procent ja.

Man skulle kunna säga förfärligt mycket mer, och det har jag nog gjort förut här på Pressylta, vill jag minnas. Men jag låter siffrorna stå. Read them and weep.

(2013-01-30: länken till undersökningen nu reparerad)

Bara 19% av augustiupplopporna i London var gängmedlemmar. En tredjedel av dem hade blivit avstängda från skolgång. Två tredjedelar av ungdomarna (upp till 20 år) klassificeras som “special educational needs” (vad som brukade heta “Obs-klasser” när jag gick i skolan). Och inte minst: nittio procent av de som arresterades var män.

Säger Justitieministeriets senaste analys, sammanfattad i The G här. Det här en en av de mest detaljerade bilderna av den brittiska fattigdomen idag, hur man än definierar den, vare sig materiellt eller socialpsykologiskt.  Det här är dom som pissar på sina egna dörrtrösklar och räknar framgång i skärmbreddsmått. Dom som inte går att varken undervisa eller lära sig något av. The feckless, som Daily Mail gillar att kalla dom (ordet kan faktiskt härledas till betydelsen “dom som inte har någon effekt”…)

Det är den amorfa, behuvade, nihilistiska massan som sätter sådan genompolitiserad skräck i de amorterade samhällslagren. Därav straffsatserna.