I början av november är det fyrtio år sen jag kom till London för första och sista gången. Visserligen blev det lite hattande fram och tillbaka de första åren, för på den tiden fick man ju spela turistvisumschack med Home Office, sex månader åt gången. Dessutom tjänade jag av nio månader på Volvo Torslandaverken 1974-75, havande med min debutroman, som föddes fem år senare. Men det var i London, från den stunden för fyra decennier sedan, jag hade mina grejer, det var det som var det viktiga: böcker, vinterkängor, LP-skivor, gitarr, och min själ.

Den tiden på året – slutet oktober, början november – är fortfarande min favorittid därför att det är när London är som mest “London”. Och det är ju liksom det som är poängen, citationstecknen. Löven ligger gula och blanka på regnvåta trottoarer. Det ligger drivor kvar av höstens äppelskörd i lådorna utanför speceriaffärerna: Cox’s, Braeburns, Russets. Det luktar bränt papper i luften av alla smällarna, ungarna ropar efter “Penny for the Guy!” utanför t-banestationerna. Och någon vecka senare är det dags för Remembrance Sunday, denna alldeles genuina (lärde jag mig till slut) allvarstid.

London är ju specialist på att leva upp till ens förväntningar, vilka de än råkar vara. Det är ett gammalt beprövat trick den använder sig av när vi oprövade kommer och tittar på den.

Det luktade också annorlunda på den tiden, särskilt på senhösten och vintern. Det berodde mest på att folk fortfarande eldade med kol, trots att förbudet vid det laget var rätt heltäckande över både centrum och utliggande områden. Och man kunde fortfarande köpa peat i speceriaffärerna, bricketter av irländsk bränntorv, vars lukt för mig är den man känner just efter att historien slått ett vingslag. Ärtsoppesmogen fanns ju inte mer, men dimmorna var vanligare än de är nu, ibland riktiga solförmörkelser som tänder gatlyktorna och gör småfåglar galna.

Nå, det jag just skrivit härovan är den exakta anledningen att jag kastade idén överbord om att skriva en längre text för publicering. Sånt här 25-öresnostalgiskt dravel är ju ingen behjälpt av, minst av allt ryska avantgardister och svältande barn i Indien. Men inte bara därför. Historien är helt enkelt inte intressant nog. Det är faktiskt lite märkligt, men en bit av mig – den är inte särskilt stor, men det är den biten som sitter med facit i hand – en liten bit av mig ångrar att jag bosatte mig i London, eller närmare bestämt ångrar att jag stannade så länge, att det blev så permanent. Varför?

Det är liksom journalisten som finns kvar i mig som får svara: därför att det som hänt i Sverige de senaste fyrtio åren framstår som oändligt mycket mer intressant än det som hänt i Storbritannien. Om man plockar den bredaste av penslar ur Gevaliaburken för att måla en bild av England sedan 1972 så är det ju till alldeles övervägande del en historia om decline: tillbakagång och förfall, nedmontering och misär. Det är en historia vars definition är den politiska, ekonomiska och sociala katastrof som var Margaret Thatchers elva år vid makten, och om vilken det bästa man kan säga är att det i alla fall handlade om managed decline… (ha-bloody-ha)

Rent parentetiskt, om man nödvändigtvis är ute efter en rent politisk förklaring till Londonkravallerna i fjol (och en del blir ju aldrig nöjda förrän de hittat en) så finns den minst långsökta just där, i en av Thatcher instigerad och numera institutionaliserad process of disenfranchisement (sv?) av hela sektorer av det brittiska samhället, från emblematiska kolgruvearbetare till lika emblematiska ensamstående mammor. Det känns uppriktigt sagt bittert att ha behövt leva igenom de åren, och att ha sett förödelsen på nära håll (när jag var lokalpolitiskt mer aktiv). Vi förtjänade bättre.

Jag tror inte min bild av Sveriges utveckling under samma år är så särskilt rosenfärgad, inte med Palmemordet och dess chockerande eftermäle, inte med de apatiska barnen och Thomas Quick, och så vidare, och så vidare. Men om man får använda en lika bred pensel så framstår det ändå som en historia om… ja, om framsteg, om en serie återupptäckter och nyupptäckter, till och med om en slags hoppfullhet. Jag kan höra ett flertal sarkastiska skratt i bakgrunden medan jag skriver detta, men jag väljer för tillfället att ignorera dem. Sverige har blivit ett imponerande ställe.

Faktum är, jag tror det i mycket har att göra med att Sverige är ett land i näranog perfekt fysisk storlek. Det är för stort för att  vara snörpmynt och småstadsaktigt bourgeois som Danmark och Holland, men inte stort nog för att gå miste om idén om genuin, kreativ lösningsinriktad kollektivitet i både teorin och praktiken, som är fallet i Storbritannien. Ett annat ord för “lösningsinriktad” är ju pragmatisk, och den svenska pragmatismen har förstås sina mörka sidor (se ovan) och de förtjänar att undersökas.

Men ändå… Jag skrev om detta rätt nyligen: pragmatismen – dvs. den politiska elitens beslut om vad som tjänar nationen bäst – kan å ena sidan producera en upplyst lagstiftning om homosexualitet och å andra sidan kastrera dom som inte passar in i bilden. Och för att inte göra detta alltför långrandigt, det är till slut “bilden” – dvs. självbilden – som är kruxet vad gäller Sverige. Det handlar om hur bilden förändrades på 70-talet när vi kunde se vårt land “utifrån” och individualisera det i Björn Borg (vars baslinjespel var svenskhetens väsen: tålmodigt, vältränat, slightly boring, till slut segrande), liksom med Abba och Ingemar Stenmark. Hur bilden förmörkades med Palmemordet på 80-talet. Hur den manipulerades med symbiosen nöjes-TV/kvällspress på 90-talet. Et cetera.

Och inte minst: hur man genomgått fasansfulla konvulsioner under samtliga fyra decennier i det halvstatliga psykodrama som är historien om “Sverigebilden”. Bortsett från Israel finns det inget annat land i världen som är lika nojigt om hur det ser ut för utomstående, och det är en pinsamhet vi borde gjort oss av med för mycket, mycket länge sedan.

Men ändå… Det sitter en ung man på ett fik i Göteborg och grejar franska servrar åt den egyptiska våren. Någon organiserar en Zombie Walk på en söndag – fritidszombies! – det är bara så jävla väl genomtänkt… Vi pröjsar under 30 år hela ANC:s exilorganisation i Luanda så att apartheid till slut kan besegras. Det sitter folk i Kiruna som kan allt om rymden ovanför dem. Vi har hade människor som Lars-Göran Nilsson, som bara ville göra nytta och utnämnde sig själv till Vaclav Havels chaufför under sammetsrevolutionen. Vi har deckarförfattare som skriver som höräfsor och säljer multum, men vi har också demokratiska diktare som Tomas Tranströmer som ständigt bjuder en att hålla med honom om att så och så förhåller det sig.

Och här och var, allt oftare, allt mer självklart, har vi börjat skita i vad omvärlden tycker om oss. Vi har väl i och för sig lika långt kvar till den drogliberala arbetarrepubliken som alla andra, men i väntan på den tycker jag Sverige utgör ett ganska förmånligt erbjudande för en rastlös själ.

Det är den här bilden man krockar med så fort man hamnar på en ingångssida till någon av BBC:s OS-sändningar på nätet. Det påminner så klart om allt från biblisk ikonografi till sovjetisk propaganda, i den meningen att allt ska med! Den fysiska omöjligheten är en integrerad del av budskapet (BT Tower har hamnat på Trafalgar Square, bara det…). Ingen vet att de tre bussarna på Westminster Bridge alla har samma nummer. The Shard pekar mot fel himmel. Det påminner ju också om porr: man kan egentligen inte se allting av detta på en och samma gång, men vi låtsas.

Av Madeleine Levy i AB och Johan Wirfält i Expressen förstår jag nu (och det är ju så dags!) att jag såsom boende i Hackney kommer att bli totalt utblottad respektive förgiftad till döds på grund av OS 2012. Men förhoppningsvis kommer Danny Boyles öppningsceremoni ikväll också att ingjuta i mig en sällan skådad grad av falsk medvetenhet, som då får bli min sista tröst innan isotoperna bränt ihjäl mig och jag trillar ner i fattiggraven.

Det märkliga med England, och med London i synnerhet, är att man redan vet allt detta och ändå – på det hela taget – ser fram emot OS. Huruvida den här motsägelsefullheten utgör civilsamhällelig svagsinthet och passivism, eller en slags pervers styrka, kan man förstås diskutera (Jonathan Freedland berör frågan i sin förstasidesartikel idag). Jag har varit omgiven av anti-OS-aktivister i ett halvår nu – de har sitt högkvarter på Chatsworth Road – och har sett alla siffrorna, hört alla argumenten. Och ändå…

Och ändå, när det kommer till den radioaktiva kritan, föredrar jag ambivalensen framför miserabilismen, dvs. att kunna gnälla och hylla på samma gång, detta mest londonska av ljud, en blandning av suck och vrål, av no and yes, av noise…

De boende i Fred Wiggs Tower i Leytonstone i östra London hade ansökt till Högsta domstolen om att få stämma försvarsdepartmentet för hot mot deras säkerhet, mot privatlivets helgd, mot demokratiska principer, och mot allt annat som är bra och trevligt, eftersom man tvingats ha luftvärnsmissiler placerade på sitt tak under OS.

“Dra åt helvete…” sa Högsta domstolen till dem just nu. “Det är väl inget farligt med kanoner… Vi säger till om det smäller. Tjosan!”

I England har juni blivit november. I Ukraina har vädret blivit Spanien.

Hittills, i fotbollen, är väl historien att toppspelarna har svårt att funka i landslagskorpen: Ronaldo blek, van Persie stillastående, Zlatan frustrerad, och sedan då tragedin Fernando Torres. Undantaget Sjevtjenko…

Men vad som är kul är att engelska kommentatorer sitter och gnäggar belåtet om att varken England eller Frankrike “har något att frukta” från varken Ukraina eller Sverige.

Detta alltså från ett England som slått Sverige en endaste gång sedan 1968.

Fotbollen är nog det enda som Larry Elliott och Dan Atkinson glömde att nämna i den nya boken om hur UK håller på att bli ett “av-utvecklingsland”… ett läsvärt utdrag fanns att läsa i lördagsbilagan av The G.

Så här skrev jag på analog-Pressylta för sju år sedan (16 september 2005):

Igår kväll gick första avsnittet av ’49Up’, den sjunde i serien där Michael Apted sedan 1964 följt ett drygt dussintal människor sedan 7 års ålder och filmat dom vart 7:e år.(Jag tror dom har visats i Sverige också). Totalt gripande samhällshistoria, det är Balzac och det är Dickens och det är Galsworthy och det är… allt.

Vad hände med Tony,den lille rolige East End-killen som inget hellre ville bli än jockey, och som sedan blev taxichaffis? Han har, naturligtvis, villa i Spanien. Spelar golf. En av de stora sociala rörelserna som programmen beskriver är hur det gamla East End har flyttat till Essex. Och naturligtvis säger Tony saker som “Jag är inte alls rasist eller nåt, men East End nuförtiden… Man vill ju leva med sitt eget folk, va?”.

Och så Jackie, hon som vid 21 satt och kedjerökte och var fruktansvärt, plågsamt olycklig över den väg medelklasslivet verkade ha stakat ut åt henne. Och idag: där sitter hon mitt i medelklassmeten, med barn som det går bra för och hästar i stallet och maken och två bilar och… Och man ser på henne att hon inte slutat vara olycklig. Hon säger att det här nog blir det sista programmet hon medverkar i och man vet precis varför: hon orkar inte se tillbaka på vad livet kunde blivit en gång till, om sju år, eller någonsin.

Och en hel del av de ursprungliga medverkande har också hoppat av under årens lopp. I nästa avsnitt får vi reda på vad som hänt med Andrew (hette han väl?), han som dom vid 35-filmningen hittade uppe i högländerna, vilsen och hemlös, och som Apted försiktigt frågade: “Do you fear for your sanity…?”, och det tog en evighet innan han tittade upp och sa ja.

I kväll är det dags för “56 Up“… Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…

Det är ingen direkt inspirerande lista att välja från, i borgmästarvalet 3 maj.

Jag är bortrest mesta den dagen ändå. Skulle i och för sig kunna rösta tidigt på morgonen, om jag ville. Men det vill jag nog inte. “Bortrest” får bli min ursäkt.

Låt oss då räkna av de (o)möjliga.

Aldrig i livet att jag skulle rösta konservativt, för det första. Så Boris är ute.

Jag har helt tappat förtroendet för Ken Livingstone. Det är alldeles för mycket Tammany Hall över honom. Dessutom underliga attityder till judar, och fraternisering med skumma typer som Sheikh Yusuf al-Qaradawi (läs bl.a. Jonathan Freedland nyligen)

Jenny Jones för De Gröna har väl en del klokt att säga, men är ju samtidigt nästan definitionen på en bortslängd röst.

Brian Paddick för Lib-Dems? Gay och liberal, säger även han ofta kloka ting. Men aldrig i livet att jag skulle rösta på en snut. Inte ens en före detta snut.

Den “oberoende” kandidaten Siobhan Benita har jag nämnt förut. Inte särskilt imponerande: något slags mitten-blairigt-trist.

Och resten verkar ju bara vara konstiga i huvudet. Vilket i och för inte diskvalificerar dem som politiker, snarare tvärtom. Men att rösta för någon av dem skulle ju i så fall kännas mer som att ta del av en terapisession än att göra sin demokratiska plikt.

Nej, det blir Broadstairs och en vaniljglass på stranden för min del. Sist i plurret är en fegis.

Jag har under de senaste veckornas gång läst och hört en hel del positivt om vänsterns kandidat i det franska presidentvalet, Jean-Luc Mélenchon: idag ytterligare en artikel, av en fransk akademiker vid UCL. Bara detta att ha trasat sönder Marine Le Pens argument i en paneldebatt förtjänar väl någon slags medalj. Jag fortsätter hålla ögonen öppna, och hör gärna vad de mer insatta i fransk politik har att säga.

Det franska valet då i bjärt kontrast, och inte bara i politisk dignitet, med det kommande borgmästarvalet i London, där det i princip står mellan Tweedledee och Tweedledum, a.k.a. Boris Johnson och Ken Livingstone. Som någon skrev igår, London förtjänar bättre. Om det fanns en kandidat vid namn “None of the above” så skulle hon vinna en jordskredsseger, men det är väl tveksamt om den i artikeln omnämnda Siobhan Benita platsar i den rollen.

Händer något mer intressant i det här sammanhanget så står er korrespondent redo.

De tre främsta prosaisterna under det brittiska nittonhundratalet var Ford Madox Ford, Henry Green och Wyndham Lewis. Samtliga “européer”, alltså, snarare än brittiska… Vad som gör Lewis så fixerbar är hans räckvidd. Jag ska inte bry mig om att gå in på hans bildkonst eller hans romaner just nu: här är en html-länk till en artikel jag skrev i DN för några år sen som närmare berör dessa.

Bara hans samhällskritik från 1920-, 30- och 40-talen är så många år före sin tid att vi i en del fall ännu inte nått fram till dem: “Time and Western Man” (med helt up-to-date analyser av bl.a. reklam och komedi), “The Caliph’s Design” (om arkitektur, kunde ha skrivits i morgon), “America and the Cosmic Man” (den eviga frågan, vad är Amerika?) och den vidunderliga “The Art of Being Ruled“, en grundkurs i modernistisk statsvetenskap…

För de som är intresserade av komplicerade författar- och konstnärskap kan jag inte föreslå något bättre än ett studium av The Enemy. Bara det att han hatade Bloomsbury är ju rekommendation nog (i en satirisk nyckelroman, ‘The Apes of God’, kallade han Virginia Woolf för “Rhoda Hyman”). Nej, det här är alltså ingen trevlig bekantskap: vill man ha trevligt ska man fortsätta läsa Evelyn Waugh, och liknande. Lewis är kantig och vass, ofta svårtydd, omöjlig att ta blicken ifrån.

Den som vill veta mer, på mer kontintuerlig basis, om en av den anglosaxiska modernismens förgrundfigurer kan inte göra bättre än att spendera 32 fattiga euros (c:a 280 spänn) på att gå med i Wyndham Lewis Society. För detta erhåller man inte bara äran att kunna räkna sig till ett av de mest excentiska samfund jag själv någonsin tillhört (och det vill, med min bakgrund, inte säga lite…). Man får då också rätt att närvara och rösta vid årsmötet, som vanligtvis hålls på Courtauld Insititute i London, samt rabatter på många evenemang, som exempelvis detta.

Dessutom dimper i brevlådan ner det årliga nyhetsbladet Lewisletter, samt runt novembertid den imponerande Journal of Wyndham Lewis Studies, vars senaste nummer bland mycket annat innehöll Owen Hatherleys fascinerande resonemang kring “frånvaron av ett brittiskt avantgarde”, och Jamie Woods högintressanta ‘A Long Chuckling Scream’: Wyndham Lewis, Fiction, and the First World War…

Enklaste sättet är nog att betala med PayPal via den här länken. Wyndham Lewis Society kommer inom kort att ha sin egen hemsida. Den som har frågor eller andra kommentarer kan alltid maila mig.

Debatten om den postuma benådningen av Alan Turing (se gårdagens länk) är principiellt intressant. Justitieministern Lord McNally gav som skäl bakom beslutet att inte gå med på benådningen det vanliga, och högst förutsägbara, “kontextuella” argumentet: domen mot Turing 1952 var med andra ord korrekt med dåtidens juridiska mått mätt.

Och, brukar det här argumentet fortsätta, precis som man inte kan döma någon retroaktivt så bör man enligt samma naturrättsliga princip inte kunna benåda dem retroaktivt heller.

Problemet är ju bara att man kan döma någon retroaktivt. Det var precis det som hände i Nürnbergrättegångarna efter kriget, dvs. “brott mot mänskligheten” existerade inte som folkrättslig princip när brotten under nazitiden begicks, och domarna mot nazistkoryféerna stred därför egentligen mot naturrätten.

Men man skulle kunna hävda att just åsidosättandet av tabut mot retroaktiviteten i det fallet skapade ett prejudikat, i så måtto att något sådant bara kan ske i fråga om brott som har med intolerans att göra, vare sig det gäller ras, eller sexualitet, eller något annat.

A: Motargumentet blir då att Förintelsen var a unique event, som följaktligen krävde unique law… En individ som dömts, helt korrekt enligt samtida lagstiftning, för ett sexualrelaterat brott kan inte ens börja mäta sig med ett kollektiv av individer som dömts för den systematiska utrotningen av ett helt folk.

B: Motargumentet mot det motargumentet blir då att lagen kanske känner till gradskillnader som dessa, men naturrätten gör det inte.

A: Jo, men domstolar dömer inte enligt naturrätt, de dömer enligt gällande lag….

B: Och under gällande lag ligger ett antal naturrättsliga antaganden som man inte kan avvika från. Annat än undantagsvis… Och varför ska undantagen då bara gälla brott av en viss dignitet…? Folkmord, men inte vad nu än den patetiska brottsrubriken var i Turings fall… “sexuellt ofredande”, jag vet inte… Vad har storlek på brottet med saken att göra?

A: Allt. Det är därför det finns “mord” och det finns “dråp”… och så vidare…

B: Jo, men det där handlar om intentioner… nog så viktigt, men har ingenting med naturrättsliga principer att göra…

(Forts. följer)