Maxwell Roberts är mannen som gör alternativa versioner av den klassiska undergrundkartan för London. Det här är hans senaste. Den har fördelen inte bara av att “citera” stor-Londons citronformade utbredning, utan att den också lyckas få med alla förortsstationerna och den nya övergrunden, samt Thameslink och den ännu inte öppnade Crossrail. “Den är inte så mycket mer användarvänlig än andra versioner,” säger Roberts, “Men det var kul att göra den…”
George Monbiots krönika idag är en utmärkt, om än av nöden ofullständig, klassanalys av dagens Storbritannien och dess elit. Den ger också en betydande del av svaret på frågan hur det kommer sig att britterna hatar barn. Det handlar, som så ofta, om internatskolorna:
…the role of such schools was clear: they broke boys’ attachment to their families and re-attached them to the institutions – the colonial service, the government, the armed forces – through which the British ruling class projected its power. Every year they released into the world a cadre of kamikazes, young men fanatically devoted to their caste and culture.
Det finns inga Spitfires begravda i Burmas djungler. Inte 124 stycken, inte 34 stycken, inte en enda styck Spitfire. Och det är ju lite synd.
Det var en sån där historia man så gärna ville tro på. Hundratjugofyra Spitfires ska ha grävts ner i slutet av kriget på order av Lord Mountbatten, så att de inte skulle hamna i händerna på den burmesiska befrielserörelsen, med vilken britterna förstås hade en del contretemps under de följande åren. Men det verkar som om man dragit nit på alla tre av de möjliga platserna.
Vad man ska dra för lärdom av detta ska jag dock låta vara osagt.
Nästa år fyller tuben 150 år. Det var alltså 1863 som det första tåget tutade iväg från Paddington till Farringdon, på Metropolitan Line.
Jag är ingen större vän av tuben. Bilden illustrerar dess mest tilltalande aspekt för mig.
Det är inte bara den varma, flottiga blåsten därnere (jag tycker alltid man känner sig skiten när man kommer upp i dagsljuset igen) utan också att för varandra okända människor inte är gjorda för att stå så tätt ihop. Särskilt inte när en del av dem är belgiska tågluffare med stora ryggsäckar.
Nu bor jag lyckligtvis i en del av staden, Hackney, som inte har en enda tunnelbanestation. Varför det förhåller sig så diskuterar de lärde ofta, utan att nå fram till något definitivt svar. Däremot har vi ett suveränt bussnätverk. Bussen är bäst.
Men det är också helvetesvisionerna. Jag tror det var kraschen vid Moorgate 1975, med 43 döda, som avgjorde saken för mig.
Under de fasansfulla dagarna efter 7/7 var det ju åttahundra resor värre att läsa vad som hände i Piccadilly Line-tåget under Russell Square än vad som hände på buss 30 inte långt därifrån, och inte bara för att offren var så många fler till antalet.
Vi borde helt enkelt inte befinna oss så långt under jorden, enligt min mening.
Klockan är sådär tjugo i elva i förmiddags. Jag står vid busshållplatsen på Dalston Lane och väntar på en 30:a eller en 56:a att ta mig hem efter ett kort besök hos sonen. En kvinna i lägre medelåldern med barnvagn kommer och ställer sig bredvid mig, hon ler snabbt mot mig med sina många, många utstående tänder. Jag ler, försiktigt, tillbaka.
Hon böjer sig ner mot bäbisen i barnvagnen. Det hänger en massa leksaker från huvudskyddet, en halvdrucken saftflaska med napp sitter i ett litet ställ, på filten ligger en röd haklapp med en humla på. Kvinnan stoppar om bäbisen noga och länge, och säger till slut, “That’s better, innit…? Yeeees…”. Och så reser hon på sig igen.
Eftersom jag inte sett bäbisen ännu, eftersom kvinnan stått i vägen, och eftersom jag blivit nyfiken, tar jag ett steg framåt och tittar ner i barnvagnen. Bäbisen är en docka.
Det här kommer att bli veckans historia – och det redan på söndag kväll…
Mark Kennedy heter en polis vars uppgift det var att infiltrera den aktivistiska miljörörelsen, hans avslöjande kom för ett par år sedan. Han kallade sig Mark Stone – eller “Flash”, som i “flash your badge” – och rapporterade alltså regelbundet till Scotland Yards National Public Order Intelligence Unit (vilket inte alls låter albansk-stalinistiskt, o nej…)
Problemet var att “Flash” var lite för bra på sitt jobb. Han gillade miljörättskämparna, och blev förälskad i flera stycken av dem, men särskilt i Edel, som också blev hans hustru. Efter avsöjandet sparkades han, och hans liv rasade ihop, Edel begärde skilsmässa… Det är med andra ord en tragisk historia, desto mer så som den har komedin inbyggd i sitt DNA.
Mark Kennedy tänker nämligen nu stämma polisväsendet “for failing to stop him falling in love”… Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag hoppas att han vinner.
(PS: Titelmusik)
Om TS Eliot och Lady Ottoline Morrell får sammanfatta den engelska litteraturens förnämsta uppgift (se Modernistiska lämningar) så får upptäcktsresanden Sir Richard Burton och hans unga hustru sammanfatta en av den engelska sexualitetens mest förtvivlade bördor.
På bröllopsnatten kom Burton in i sängkammaren och fann sin hustru nerbäddad i himmelssängen, kloroformerad och sanslös. På en liten lapp på kudden bredvid henne stod det: “Mamma säger att du får göra precis vad du vill.”
Det är något djupt oroväckande med den moderna engelska sexualkulturen (jag säger avsiktligt “engelsk”, inte “brittisk”). Man blir just nu både bortskämd och bortskrämd med haktappande exempel.
Det anglikanska kyrkomötet har just beslutat, med en minimal majoritet, att inte tillåta kvinnliga biskopar. Drottningen skulle med andra ord inte kunna bli biskop i den kyrka vars överhuvud hon är. Låt oss emellertid lämna det där med religion och kvinnor åt sidan för tillfället. Andrew Brown skrev väldigt roligt igår om anglikanernas långa och plågsamma skilsmässa från den samhällsmoraliska verkligheten.
Och så då hela Jimmy Savileträsket, och den institutionaliserade, mellan-fingrarna-seende acceptansen av hans beteende. Det kanske mest chockerande är, som sagt, att producenterna för Children in Need var så måna om att inte låta honom komma ens i närheten av programmet… Men där tog också deras avståndstagande, kanske t.o.m. deras avsky, slut.
Näst i raden, Benjamin Britten, som tydligen tyckte om att ha blekfisiga korgossar i sängen, där han kysste dem, fast om något mer hände vet ingen. Men – vafan – “The line between inappropriate and illegal behaviour can be a grey one“, skriver Martin Kettle, en slags moralapologetikens vilsne Boswell.
Jag säger så klart inte att det finns problemfria sexualkulturer, det vore ju i praktiken en contradiction-in-terms. Men jag säger att det finns sexualkulturer som inte bär omkring på bördor av samma otymplighet och samma tyngd, särskilt vad gäller barn (se också min gamla post om “Barnfobi: en brittisk neuros” från i fjol)
En minigissningstävlan, inga priser, bara vänlig omtanke som belöning: vad är det här för slags maskin? Den enda ledtråd jag ska ge är att den väger ett metaforiskt ton, vilket uppskattningsvis är lika med 40-50 kg.
Denna maskin transporterade jag i alla fall i kväll i min skåpbil, från Wood Green i norr till Brixton i söder, och därifrån vidare till Balham, som är ännu längre söderut, ja det ligger praktiskt taget med lilltån i Atlanten (närmare bestämt till Balhams magnifika Art Deco-tempel Du Cane Court).
Det är inte minst en topografiskt typisk Londonresa, och förklarar delvis varför södra London känns så totalt främmande (precis som västra gör). Det har med höjd att göra. London norr om Themsen och norr om West End domineras av tre höjder, västerifrån räknat Hampstead Hill, Highgate Hill och Hornsey Hill.
Den första segar man sig upp för från Camden Lock Market, via Haverstock Hill, Rosslyn Hill, Hampstead High Street och upp till toppen av Hampstead Heath. Den andra klättrar man från Archwayrondellen upp för den branta Highgate Hill (där Dick Whittington stannade till när han hörde kyrkklockorna ringa honom tillbaka). Den tredje jobbar man sig uppför mot Muswell Hill, alternativt Ally Pally, Alexandra Palace (där jag spelade min allra sista hockeymatch någonsin, år 1995) (det får bli en annan gång…).
Norra London definieras, inte minst socialt, av dessa höjdskillnader. Toppen av Hampstead och Highgate Hills bebos båda av entrenched kulturbourgeoisie, i fasansfullt dyra hus med stora trädgårdar, ställen där man bara ägnar sig åt politisk aktion när deras privilegier hotas av plebbiga företeelser som McDonalds eller kommunala skolor. Toppen av Hornsey Hill är ungefär likadant, socialt sett, fast utan de kulturella (dvs. vanligtvis gammalmedia: papperstidningar, radio, teater) anspråken.
Backarna tar alltså slut och man kör igenom de flodslätter som West End och – i kvällens fall – East End och City är byggda på. Man märker så klart inte skillnaden så mycket eftersom byggnaderna är så höga, dvs. den visuella illusionen av höjd och djup finns kvar, om än mer som a trick of perspective, vilket når sin punchline när man kör över Tower Bridge, detta komiskt maktgalna monstrum som i mina ögon alltid lyckas se lite pinsam ut, ungefär som nån som kommer till en fest uppklädd till strippa när maskeraden blivit inställd.
Därifrån en lätt backe ner för flodbanken mot Elephant & Castle – och sen är det hela vägen… platt. Och det fortsätter att vara platt i miltals, ända till man kommer till de första guppen i uppförsbackarna mot South Downs, kalkstenslängorna som Vera Lynn sjöng så vackert om. Höjd och djup blir här något helt annat, självfallet. Precis som i Wood Green är det bostadshus (detached/semi-detached, amorterat) som dominerar. Skillnaden är att norra London har mycket mer av viktorianska tre- och fyravåningshus; söder om floden dominerar edwardianska tvåvåningshus. Himlen kommer mycket närmare, allt känns mycket mindre.
Det är med andra ord en lättnad att tre timmar senare komma hem till de nedre slänterna, äta en bit lax med lime&chillisås, och begrunda backarnas betydelse i ens tillvaro. För ni kommer väl ihåg vad Catharina Grünbaum skrev i DN all those years ago? “En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”
Människor som försvinner är ett fascinerande ämne, på flera olika sätt. Dels äger det brutal, livsförändrande verklighet, det är ett genuint och plågsamt socialt problem: den brittiska polisen får in i snitt 900 anmälningar om försvinnanden om dagen, varav majoriteten är barn och c:a 40% vuxna.
Men dels har ämnet också en metaforisk, närmast skönlitterär aspekt i hur det via individer beslyser samhället i stort; det berättar en historia om en och om alla (se t.ex. Andrew O’Hagans fina bok The Missing från 1995).
Problemet är att historierna egentligen aldrig blivit berättade. Det har, tills nu, inte funnits någon systematisk forskning kring motiven bakom varför människor väljer försvinna.
Ett nytt projekt har nu startats, Geographies of Missing People, som ska föra ihop framför allt akademiker och polisväsen/sociala institutioner, där den mesta erfarenheten ligger. Man ska helt enkelt spåra upp de försvunna och be dem berätta. Ett projekt att följa.
The Guardian skriver bra bakgrund här.
Vi spenderade eftermiddag och kväll på Paralympics, och blev imponerade. Det var välorganiserat, utan att kännas nordkoreanskt (utom i det att vägen från t-banan till olympiska parken kantas av tonåringar med megafoner som skriker åt en hur “excited” vi alla är… )
Och jag visste ju att Olympic Park var stort, för jag har kört omvägar runt det i flera år nu, men det är först när man väl är där som man fattar dimensionerna. Det kändes lite grand som Borås, storleksmässigt.
Typiskt Storbritannien: dom överlägset längsta köerna såg man utanför McDonaldstemplet och köptemplet “2012 Megastore”. Vad Napoleon glömde bort var att “a nation of shopkeepers” kräver en nation av shoppare…
Men, som sagt, min slentriancynism gav rätt snart vika. Det var kul att vara där. Folk hade uppenbart skoj: där var stora familjer, kompisgäng, unga par… Vädret uppförde sig, det fanns mycket att göra och titta på, tågen gick i tid…
Bilden ovan föreställer för övrigt The Coca-Cola Beatbox, jag tog den från dassen alldeles bredvid, med mobilen… Bilden nedan är på stadion med Anish Kapoor’s helter-skelter bredvid…
