Efter många om och men, sju besvär och åtta bedrövelser, så har äntligen den nya förtalslagen, the Defamation Bill, röstats igenom parlamentet. Läs Libel Reform Campaigns pressmeddelande, inkluderat en länk till en “första analys”, vilken kan vara värd att läsa eftersom reformivrarna inte fick igenom alla sina förslag. Men ändå. Yttrandefriheten har tagit ett klart steg framåt.
Margaret Thatcher arrives in Hell, where she runs into Jimmy Savile.
-What are you here for, Margaret…?
-Shafting the miners.
-Same as me, then…
9.55 GMT Jag tänkte skriva ner några spridda tankar under dagens gång. Den första är att jag konstigt nog känner mig en aning vemodig. Det är en ganska jämngrå dag, lite småkylig, en antydan om regn, som när april lika gärna kan vara oktober… Teven står på inne i sovrummet, jag hör David Dimblebys röst tala enbart i ceremoniella påståenden; det är en röst man knappast kan kalla annat än “statsbärande”.
Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.
Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.
Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.
10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…
10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.
11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…
12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.
Under Thatcheråren var visserligen Derek Hatton ett mycket större irritationsmoment för Labourpartiet än han var för den konservativa regeringen (‘Twas ever thus…: se Youtubeklippet med Kinnocks klassiska denuncio på partikongressen 1985).
Men Hattons karriär har kanske just därför en djupt inristad thatcheristisk karaktär, byggd på inte mycket mer än blankpolerat självförtroende och outtröttlig svada. Från brandman och trotskyistisk agitator i Militant Tendency, tillika andreordförande i Liverpool City Council – till “mediapersonlighet”, modell, fastighetsmäklare på Cypern (krasch!) och idag, av allt att döma, after-dinner speaker.
Faktum är, jag är villig att satsa en nystruken tjuga på att Derek Hatton redan stipulerat att man ska spela thatcherismens nationalsång ‘My Way’ på hans begravning.
PS: Youtubeklippet är av bedrövlig kvalitet, tyvärr, men kolla Scargills min… Det här är alltså hösten efter det stora nederlaget den våren.
Nej, som sagt, jag kan ändå inte riktigt släppa det här förrän onsdagen passerat och vi har uppnått ett slags closure… Tills dess en liten serie på två delar – “Where are they now?”, liksom…
Vad gäller Arthur Scargill, idag 72 år gammal, så blir svaret på den frågan “Shakespeare Tower, Barbican, London EC1”. Ända sedan 1982 har det borttynande NUM (till början i hemlighet) betalat för Scargills lyxlägenhet i centrala staden, liksom hans hem i Barnsley och hans revisorsomkostnader.
För ett par år sedan började nuvarande NUM-ordföranden, Chris Kitchen, undra varför kassan ständigt var så tom. Det visade sig, trots tidigare blånekanden, att pengarna gick till att hålla Arthur Scargill kvar i sådana materiella omständigheter som han kommit att vänja sig vid, som det så vackert heter.
Det blev till rättssak i fjol, som Scargill till slut förlorade strax före jul (The G:s sammanfattning här; en plågad men underhållande artikel i kommunistpartiets tidning här). Scargill ser det hela som – you guessed it – en sammansvärjning av dunkla anti-Scargillkrafter.
Protestmanifestationer har ägt rum hela dagen runt om i Storbritannien: mot Trident i Glasgow och Taxpayers Against Poverty i Tottenham, bland annat. Anti-Thatcher-samlingen på Trafalgar Square har just tagit sin början (The G:s livefeed).
Jag funderade (i hela två sekunder) på om jag skulle gå på begravingen på onsdag och sälla mig till dem som tänker vända ryggen åt kortegen när den rullar förbi.
Men nej. Jag får väl vända ryggen åt teven i stället. Enough is enough. Det känns inte rätt att ödsla mer energi på det här, i alla fall inte för mig personligen. Och det är väl ett slags bakvänt tribut till Thatchers nuvarande plats i historien att jag ens registrerar detta, så att säga, “personligen”.
Richard M, en f.d. kavalleriofficer i sextioårsåldern som jag har känt i många år, uttryckte i morse åsikten att historien kommer att vara mycket mer överens om Margaret Thatchers allmänna förträfflighet än vad som är fallet med dagens splittrade opinion. Den svala, analytiska blicken från framtiden kommer att se henne som en slags konservativ antites till Clement Attlee och det stora reformistiska arbete som Labour under hans ledning genomförde efter kriget.
Jag hade inte tid att argumentera just då, men – det tror inte jag alls. Jag tror historien mer kommer att se henne som ett slags excentriskt overspill snarare än den vattendelare hennes försvarare vill framställa henne som. Jag tror hon till slut kommer att betraktas som ett intressant undantag till regeln: en innehållsrik men ändå fotnot till den efterkrigskapitalism (fossilbränsle, dollardominans, sekretesskult) vars ände vi nu börjar kunna skönja.
PS: Tre läsare har nu frågat vad jag menade i Thatchertexten med att Arthur Scargill “gick i fällan” under kolgruvestrejken 1984-85. En grundläggande förklaring finns i posten Kolgruvestrejken 25 från 2009. Ett intressant efterspel finns att läsa i Gorbatcher och de deliciösa ironierna från ett drygt år senare.
Here come The Munsters: Jeremy Clarkson, Joan Collins, Jeffrey Archer, Andrew Lloyd Webber, FW de Klerk, Tony och Cherie Blair, Nancy Reagan… Åttiotalet går igen…
(Ni kommer ihåg Nationalteatersketchen: “Banånen? Lever han än…?!”)
Jag har svårt att tänka mig en bättre illustration av “arvet efter Thatcher” än Harry Stopes bloggpost på LRB igår, särskilt som han inte ens nämner henne vid namn.
Jag såg, och hörde, Margaret Thatcher bara en gång i levande livet, men det var ett desto mer bisarrt ögonblick. Jag råkade sitta cirka tio meter från henne under minneshögtiden för Olof Palme i Westminster Abbey den 20 mars 1986, när hon läste de vackra raderna ur Ecclesiasticus: ‘Let us now praise famous men / and our fathers in their generations…’.
Det var som att höra en slåttermaskin spela harpa.
Britterna värjer sig mot den snabbt evolverande EU-lagstiftningen om “rätten att bli bortglömd” online, ett försök att “återbalansera” förhållandet mellan individen och internet, framför allt riktat mot Facebook.
Det första man undrar är väl om det här till slut inte handlar om att försöka bomma igen stalldörren när hästen redan skenat iväg, som det heter. Har inte glömskan redan spelat ut sin roll i de här sammanhangen…? Kanske inte.
Det andra är varför kontrasten är så skarp gentemot den brittiska lagstiftningen gällande gammalmedia, som böcker, papperspress och annat, där privatlivets helgd blivit successivt stärkt de senaste åren – ofta på bekostnad av yttrandefriheten – genom en rad domslut grundade i ECHR (varav McKennitt v. Ash utgjorde ett av de första – se kategorilistan till höger).
Del 2 av det här inlägget, lite senare: Jag undrar om inte glömskan online är en slags cybernetisk klasslag. Bortsett från min snart 90-åriga mor, som nyligen fixat epost, och är jättebra på det, så finns det ju en hel/delvis (åldrande) generation som inte alls är sökbara på internet. De är sannerligen bortglömda. (Hej, morsan!)
Men det finns också människor som aktivt valt att vara bortglömda, trots att de borde figurera stort. Jag har ett exempel.
Det finns (nej, fanns, han är död nu) en människa som jag av en ren tillfällighet råkar känna till, beroende på att han är far till en av mina äldsta vänner. Han arbetade under mestadelen av sitt yrkesliv för CIA-SAD, och var som sådan bland annat Félix Rodríguez line manager i tillfångatagandet och dödandet av Che Guevera 1967. Bland mycket, mycket, mycket annat.
Men – snacka om ogooglebar – han finns i princip inte på internet. Jo, det kan hända att något väldigt skickligt proffs kan hitta mer om honom än jag kan, som medelmåttigt internetvan journalist.
Men jag har bara hittat tre omnämnanden: (endast!) ett omnämnande på namebase.org, ett på Wikipedia (som gift med sin skådespelande hustru), samt ett av många namn i en lista på konferensdeltagare i Boston år 1976 (i ett helt obesläktat ämne).
Wallenbergprincipen finns även på internets….!
