Jag vet inte om jag under åren lyckats konvertera någon stackars läsare till cricketen, men den nya Ashes-serien har börjat över förväntan bra. Den första matchen, på Trent Bridge, började i torsdags och har nått ett vidrigt spännande läge: Australien behöver 311 i sin andra innings för att vinna, och har hunnit till 174-6, matchen avgörs i morgon. Följ den bl.a. i The G här. Min gamla introduktion till cricket här (pdf).

Alla tidningarna kör den här historien idag, men jag tycker Independent sammanfattar den med en lakonisk elegans som motiverar kandidaturen. Dessutom bär den ett eko av en av Firesign Theaters främsta oevres… (if that’s the word I want…)

Varje år vid den här tiden brukar jag komma med en bildletarutmaning av typen ‘Where’s Wally?’…

Det är nämligen Glastonburyfestivalen nu i helgen, här är en av tusentals länkar med bilder. Utmaningen består i att bland alla publikfoton som publiceras från Glasto ’13 hitta ett mörkhyat ansikte (scenartister gäller inte).

Tro mig, vad gäller blekansikten så är det här Bayreuthfestivalen upphöjt till 27.

“Hideously white,” var Greg Dykes beskrivning på BBC:s demografiska profil, alldeles efter att han tillträtt som DG år 2000.

Brittiska försvarsministeriet säger att det inte finns några utomjordingar.  De publicerar alla dokument och säger, “Sorry, guys…”  Till och med dom som satt upp affischen på väggen får nog rulla ihop den och åka hem. Trots att åttio procent av alla UFO-rapporter kommer från yrkespiloter (källa: glömd) så är det skitprat. Case closed.

Men ni och jag vet förstås att de har tittat i fel ända av kikaren. Utomjordingarna har funnits här hela tiden. De finns bland oss som neandethalarna fanns bland homo sapiens, det är bara det att vi är de senare och utomjordingarna de förra. Utomjordingarna är dom som aldrig fattade vitsen med en utvecklad hyperthalamus. Fattade aldrig vitsen med Elvis. Korv. Artillerikrig.

Ni kan nog lista dem lika väl som  jag: Svante Andreasson, Annifrid Wagner, Jörgen Hultin, Karl-Henrik Antonsson, Stefan Huur, Kerstin Halvarson, och sist men inte minst Annie Lööf. Som bara några av de mest framträdande.

Charles Saatchi och Nigella Lawson befolkar rubrikerna igen… Varom, specifikt, inget annat ska sägas än att det verkar finnas en ofrånkomlig eländighet och desperation i just deras typ av berömmelse, dvs. där mängden pengar alltid väger tyngre än mängden talang…

De två kom gående ner för Broadway Market en dag förra sommaren. Det var ett spektakel jag sent ska glömma. För det första är ju ingen av dem direkt liten till växten, så de två ihop såg ut som inget mindre än ett fullbestyckat slagskepp som kom forsande: människor vek undan framför dem, och i kölvattnet på dem följde en hel flottilj av PA’s, laptopbärare, paraply- och klädansvariga, PR-folk och cigarettändare.

Men det var deras uppsyn och miner som var märkligast av allt. Det såg ut som om de var blinda. De hade de där tomma, stilla, döda ögonen. Men på samma gång var de intensivt visuellt uppmärksamma, inte på världen omkring dem, långt mindre varorna på marknadsstånden eller i affärerna – utan på vilka blickar som riktades mot dem. De kunde liksom bara existera i andras ögon… Och när Nigellas blick i bråkdelen av en sekund mötte min, så liksom nickade hon lätt, till erkännande av sin egen befintlighet (fast knappast min).

Så är det ju i och för sig ofta med kända personer när man ser dem i verkligen – de söker efter ens blick för att bli bekräftade – men det här var ett särskilt pampigt exempel på det.

Att vara arg på vädret är som att vara arg för att möss är så små och elefanter är så stora, eller att Öis är så kass. Men nu när vi inte haft någon vår och inte heller ser ut att få någon sommar så ska den senare årstiden tydligen döpas om till sprautumn, den korta och vingliga repbron som länkar vinter till vinter…

Källa: The Guardian

The eyes, the mouth, the shirt… The Passion…!!!

Ämnet är värt att återvända till bara för detta: Andrew O’Hagans lysande text om Thatcher i NYRB:

She couldn’t hold the nation together, indeed she drove it apart, and that is because she didn’t really believe in the nation except as a sentimental or martial entity. That’s the strangest legacy of all about Maggie: if you listen to those who loved her and thought she was manifestly right, you find, after a while, that you are with people who don’t know their own country and don’t like it either. They think they like it because they don’t like Europe, but in fact, they abjure both. They like their own lives, of course, and their own kind, but they imagine the rest of Britain is mainly an unspeakable place of aliens and scroungers. This feeling borrows heavily from Thatcher and her notion that there is no such thing as society. We heard it recently from George Osborne, the chancellor of the exchequer, when he spoke about people who are dependent on housing benefits, and you can find the same stuff every day in those apocalyptic screeds against the poor that adorn the Daily Mail.

…en nation av skyltfönsterdesignare är de sannerligen inte… Det här är Cooke’s pie & mash shop på Broadway Market: fem maltvinägerflaskor, fyra gamla fotografier (ett har vält), två burkar Coca-cola och två 7Up, allt placerat uppepå pappersservietter av outgrundlig ålder.

Det är ett fönster jag gärna återvänder till då och då. Märkligt är nämligen att det inte är ironiskt menat, trots att det ligger mitt i det ironiskas högkvarter, a.k.a. Hipster Heaven, London E8.

Cooke’s skyltfönster är alltså bara dåligt, inte bra-dåligt. Varje gång jag ser det känner jag mig därför lite förtröstansfull och optimistisk, som om något abstrakt plötsligt tagit skepnad och kan vidröras. Det slutgiltiga beviset.