Det utspelade sig en minidiskussion om engelska hemlöshetssiffror igår borta hos Rasmus. Samtidigt pågår en debatt häröver om regeringens nya och “crazy” Help to Buy-policy, som är främst avsedd att få fart på fastighetsmarknaden. Policyn har kritiserats av de flesta som har något att säga om saken, kanske skarpast av Simon Jenkins i The G idag.

Det leder tankarna inte bara till hur galet det är med den brittiska fixeringen vid owner-occupancy: 70% av britter “äger” sina hem, mot c:a 40% i t.ex. Tyskland. (Jag sätter ordet i citat därför att ägandet i själva verket ju är en chimär: man hyr i verkligheten sina hem av bankerna och hypotekskassorna, tills den 86-åriga födelsedag när man betalat av amorteringen och kan överlåta kåken på sina barn). (Som sedan säljer den och köper upp lägenheter i gentrifieringskarusellen här i östra London…).

Men det påminner också om hur den här fixeringen uppstod på 1930-talet, och hur den kom att fungera som en slags politisk och social muta för den stadgade (eller för all del, “skötsamma”) arbetarklassen. Det var en i högsta grad medveten kampanj där regering, byggindustrin och låneinstituten samverkade för att få arbetarklassen att köpa in sig i den egendomskapitalistiska drömmen.

Framför allt i det att man lyckades bryta ner det djupa motståndet mot att överhuvudtaget belasta sig med lån. Amortering (mortgage) har trots allt ordet “död” inbyggt i sig, det uppfattades allmänt som en “kvarnsten runt halsen”. Men med en kombination av effektiv annonsering, broschyrer och kampanjer (“husletandet” blev ett fritidsnöje) och en samordning av industrins kontanttillgångar i form av en builders’ pool, som fick ner handpenningen så lågt som 5% och en förlängd återbetalningsperiod från 15 till 30 år, fick man hundratusentals familjer att nappa på erbjudandena. Det räckte faktiskt med en normal arbetarlön på £4 i veckan för att bli godtagen för bostadslånen.

Det var bland annat så som East End under 1920- och 30-talen tömdes på sin traditionella (“vita”) arbetarklass, som då migrerade åt nord och nordöst, och de nya förorterna i t.ex. Essex. Där fanns de nya “mock Tudor”-radhusen med grusgångar, burspråk och namn som “Mon Repos”, dvs den dussinarkitektur som så innerligt föraktades av trettiotalets intellektuella och samtidigt så innerligt blev del av den engelska folksjälen.

En konsekvens av detta blev för övrigt att den engelska (och det är till stor del ett engelskt fenomen, snarare än brittiskt) arbetarklassen blev mycket mindre rörlig, inte bara än vad som tidigare var fallet (före första världskriget var det mycket vanligt att en engelsk arbetarfamilj flyttade en gång om året under sitt aktiva liv) utan också jämfört med sina huvudsakligen hyresbetalande europeiska motsvarigheter. Vilket i sin tur förde med sig en explosiv ökning av pendlande och bilägande, och så vidare.

Man kan förstås också spekulera om hur allt detta påverkade den stadgade arbetarklassens politiska instinkter över tid. Att det utgjorde en av grundstenarna för Margaret Thatchers stöd bland stora sektioner av arbetarklassen under 1980-talet råder det i alla fall ingen tvekan om. Hon mjölkade ju de här instinkterna maximalt, inte minst när hon introducerade “right to buy”-lagen, dvs. när man plötsligt kunde köpa ut sina kommunalägda hus och lägenheter till under marknadspriserna.

“Du bör inte gifta eller förlova dig i Strasbourg,” anmodade Lady Diana Cooper, apropå inget särskilt, sin tonårige son John Julius i ett av hennes många brev till honom, detta i slutet av fyrtiotalet.

Hon fortsatte: “Och låt dig inte själv bli utvald, i synnerhet inte på gatan eller på barer. De kommer bara att förorena och bedraga dig och alldeles säkert ge dig sjukdomar av alla de slag… Spara dig själv och din kärlek för något eller någon som är nästan exakt lik mig, med ett gladare lynne.”

Hundra år tidigare gifte sig upptäcktsresanden Sir Richard Burton med Isabel Arundell. Deras förhållande sågs inte med blida ögon av hennes katolska och välbärgade familj, men äktenskapet accepterades till slut.

På bröllopsnatten kom Sir Richard in i brudkammaren och fann sin hustru i sängen, kloroformerad och död för världen. På hennes kudde låg en liten lapp, på vilken det stod: “Mamma säger att du får göra precis vad du vill.”

Samma Isabel – och det är egentligen detta som är the punchline – var den som efter makens död brände upp all hans ovärderliga forskning kring österländskt kärleksliv och sexualvanor.

Den brittiska härskande klassen (vilket som bekant inte är synonymt med “den brittiska överklassen”) måtte vara den emotionellt och sexuellt mest kuvade, hårt åtsnörda, förkrympta och mumifierade samhällsklass som historien någonsin krystat fram.

Och vi känner till i alla fall en del av förklaringen, det vill säga (bl.a. via Monbiot) det systematiska barnarov som sker i internatskolornas regi: de fullödiga relationer som särskilt pojkar på ett tidigt stadium tvingas ingå med institutioner, snarare än människor.

Det är därför vår regering ser ut som den gör när de skrattar åt de fattiga.

“Do what thy manhood bids thee do, from none but self expect applause,” som Sir Richard skrev i The Kasîdah Of Hâjî Abdû El-Yezdî (1870).

En lika gammal som nödvändig historielektion av Nick Bauman i Slate, den rör de laddade orden “Chamberlain”, “Munich” och “appeasement”. Läxan är att man ska bedöma mänskligt handlande, och resultaten därav, utifrån samtida faktiska förhållanden, inte framtida efterklokhet, även om den framtiden bara låg ett och ett halv år senare, vid krigsutbrottet.

Slutsatsen blir att “Chamberlain’s story is of a man who fought for peace as long as possible, and went to war only when it was the last available option. It’s not such a bad epitaph”. Framför allt, som Bauman påpekar, undergräver det den amerikanska krigsfalangens ovana att gång efter annan ladda de där orden och fyra iväg dem mot den allmäna opinionen. Läsvärt.

Jag står på Brushfield Street, bredbent, fattig, ursinnig, mitt i alltsammans. Med ena handen och ena örat försöker jag prata en parkeringsvakt till rätta. Han är sena fyrtioårslådern, har inga ansiktsuttryck, tills jag säger till honom att han kommer att dö av fruktansvärda smärtor i helvetet, så långt bort från allting som är vackert och normalt och kristet att inte ens Jesus kan höra honom skrika, så långt ner, så långt borta kommer han att befinna sig, om han nu skulle ge mig en p-bot bara för att jag råkar lasta just då, i tio minuter, varken mer eller mindre… Är du villig att ta den chansen, min vän…? Vill du riskera det?

Med andra örat och med andra handen pratar jag med Paul i New York och försöker redigera en text som bara finns på den mobil jag just då håller till mitt högra öra, med min högra hand, och som jag då alltså inte kan titta på eller redigera utan att sluta prata med Paul. Jag försöker komma ihåg texten, för jag skrev den bara två timmar tidigare… Och Paul säger, “Just det! Just det!” Och jag svarar, “Du har slutversionen om två timmar”. Hoppas jag. Och just då kommer Sally ut för att ta sig en cigg, och hon ropar till mig, “Hallo gorgeous!” Men just då passerar förbi henne en jättesnygg ung dam, som tror att Sally menade henne som “gorgeous”, och ger Sally ett jättesmil… Men Sally säger, “Sorry, girl, I meant him…”.

Med tredje örat och tredje handen log jag mot Sally. Jag hittade en vinkel, och vilade inuti den.

Well, well, well… Bombningen av Syrien blev igår kväll nerröstad i underhuset av en majoritet på 13 röster (285-272). Hela trettio av nejröstarna var tories (nio LibDems). Av vilket man dock inte ska dra slutsatsen att dessa trettio drabbats av postimperialistiska tvivel och allmän fredslängtan: det rör sig nästan uteslutande om ‘Little Englanders’ på högerkanten som tycker man ska lämna hottentotterna att sköta sitt.

Ed Miliband (och de trettio tories) belönades med många okvädningsord under kvällen (“a copperbottomed shit”, bland annat), och det var de mer än värda. Över hela det här rätt så anmärkningsvärda beslutet hänger förstås en blodröd neonskylt där det står “Irak”. Efter att Miliband fått en försäkran från Cameron att han inte tänkte använda sig the Royal Privilege för att kringgå beslutet, sa Cameron bland annat:

“…det står klart för mig att det brittiska parlamentet här givit uttryck för det brittiska folkets åsikt att inte vilja se ett brittisk militärt ingripande. Jag förstår detta och regeringen kommer att agera i enlighet därmed.”

Och den som vill höra en viss lättnad i de orden får gärna göra det. Man kan säga en hel massa om Cameron, det mesta välförtjänt, men dum är han inte.

Jag vet att läsekretsen hungrar efter cricketnyheter, så låt mig berätta att Test-serien inte kunde slutat mer dramatiskt – eller mer västgötaklimaktiskt.

Femte och sista testen på the Oval här i London var en sjujävla ding-dong, där Australien slog till med uppemot 500 i sin första innings och deklarerade sent på torsdag. Därpå följde regn och avbrott och trist och annat, för att till slut, i kväll, landa i den situationen att England i sin andra innings behövde 227 för att vinna. De hade nått 206-5 med fyra overs kvar (dvs. 24 bollar) när kvällsmörkret vid 19:36 BST till slut besegrade dem. Domarna tog fram ljusmätarna och avslyste matchen. (Detta av rena säkerhetsskäl, för övrigt: bollen är röd och mörkret är mörkt, och det är en stenhård boll som väger nära 2 hekto…)

Matchen slutade alltså oavgjort. Men England vann en slags moralisk, konjunktivisk seger. De skulle ha vunnit, om ljuset varit ljusare, om sommarnatten varit lenare.

Jag har väntat lite med kommentarer om The G och de diverse ingripanden som hänt, för jag ville se vartåt det här pågående bar hän (ungefär som med historien om “Frank” nedan…)

Och vart det burit hän är ju rakt in i en lagerkransad bunker som heter “typiskt brittiskt”… Både kvarhållandet av David Miranda på Heathrow och “the particularly pointless act of symbolism” (Rusbridger) i att yxa sönder hårddiskar i Guardians källare, lägger i dagen tre karaktärsdrag som ligger inbakade i den brittiska staten ungefär som ordet “Gränna” ligger inbakat i polkagrisarna.

För det första det destruktiva våldet, spattigt och teatraliskt på samma gång. För det andra det helt och hållet och uteslutande symboliska värdet i aktionerna (no one does ceremony like the Brits, som bekant…). För det tredje, det ängsliga och approval-seeking lillebrorssneglandet på USA.

Och naturligtvis har Vita huset börjat markera sitt avstånd, vad gäller båda incidenterna. I fråga om Miranda fick man ett heads-up i förväg, men gav inte sitt samtycke. I fråga om hårddiskarna hänvisar man bara till konstitutionens First Amendment. Det är som vanligt de interna motsättningarna som är intressantast.

Senare (15:07 BST): Just nu rapporteras att brandlarmet går i Guardian/Observerbyggnaden! Är det den hemliga staten som försöker tutta på hela kåken nu också…?!

15:29 BST: Faran över…!

Veckans favoritsnut, Pc Shaun Jenkins, åkte fast därför att han misskött sig vad gäller en kvinna han hjälpte hem till hennes bostad i Caerphilly, Wales, 2010. Han anklagades för att ha lämnat pistolen på nattygsbordet, medan han, ähm… hjälpte henne i säng.

Men Shaun överklagade, och anförde följande om pistolens placering: “The finding that the gun was never out of Pc Jenkins’ direct and immediate control because it was in a holster, attached to his trousers, which were attached to him, albeit around his ankles, is surprising.”

Veckans underbaraste snuthistoria står förstås i Daily Telegraph.

Det här har varit något av en långkörare på Pressylta, men det ser faktiskt äntligen ut som Alan Turing ska få sin postuma benådning. Inte ett årtionde för tidigt, kan man tycka. Fast det är ännu oklart om detta enbart gäller Turing eller även de övriga 49,000 män som dömdes under antihomosexlagen, inkluderat Oscar Wilde.

Idag är det tio år sedan Dr David Kelly tog livet av sig (läs Vikram Dodds sammanfattning här). Hans död markerade en bottenkänning vad gäller det allmänna förtroendet för brittiska politiker, och det politiska systemet, som man nog aldrig kommer att hämta sig från.

Inte minst iögonenfallande var ju att regeringen Blair åsidosatte lagen, i akt och mening att undvika en inquest, och i stället förlitade sig på en public inquiry under Lord Hutton. Resultatet blev det väntade.

Jag skriver “tog livet av sig” därför att jag kommit att luta mot slutsatsen att just det är vad som hände. Men det är s.a.s. en slutsats med modifikationer. Debatten om mord/självmord har till största delen kommit att handla om rättsmedicinska detaljer, just där och då, på den skogsbeklädda kullen i Oxfordshire: framför allt hur blodådrorna påverkas av den hjärtmedicin Kelly rutinmässigt tog, liksom av de smärtstillande han tagit just före sin död.

Men det är ju snarast historien om hur han nådde dit, från Gilliganintervjun och framåt, som är det relevanta. “Dom” behövde helt enkelt inte mörda honom, eftersom “dom” redan hade förstört honom så grundligt och så totalt att de kunde lämna den sista, tragiska gesten åt offret att utföra på egen hand. Och den historien sitter ju inmejslad, skulpterad, i Kellys ansikte på fotot från parlamentsförhöret som beledsagar Dodds artikel ovan.

Titta på det ansiktet. Där finns liksom allt man behöver veta.