När de sista brittiska stridstrupperna lämnat Afghanistan senare i år inleds en period när landet för första gången på etthundra år inte befinner sig i krig. Hur lång den perioden kommer att bli vet förstås ingen, men militären kallar den ominöst nog a strategic pause…

The G har gjort en ytterst läsvärd timeline idag. Definitionen på krig är ganska bred, men fullt legitim. Den innefattar allt från världskrigen till anti-insurgency operations, det grundläggande kriteriet det att ett politiskt beslut tagits att sätta in stridstrupper (combat troops).

Det här är med högsta sannolikhet inte något som politikerna tänker ta upp i samband med hundraårsjubiléet av första världskrigets utbrott. Och vill man – som Guardiantexterna visar – så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden, till början av 1700-talet och den brittiska arméns organisatoriska tillkomst.

Det finns många intressanta ingångsvinklar på det här, de flesta med imperialismens förtecken. En del historiker vill ju hävda (men det är också ett omstritt påstående) att det brittiska imperiet gick back. Om man grovt beräknar alla de materiella och immateriella utlägg och inkomster man kan föra in i plus- och minuskolumnerna från, säg, 1600-talet till 1960-talet, menar man, så var imperiet en förlustbringande affär.

Det är en tanke som för en bort från en klassiskt marxistisk tolkning av imperialistisk expansion som maximering – som ett utslag av en kombination av produktionsförhållanden, lönekostnader, behov av nya marknader, osv. Imperiet får i stället något av kulturellt företag över sig. Och här finns en annan ingångsvinkel, nämligen Stuart Hall, som gick bort i förrgår, 82 år gammal.

Som många har påpekat (Terry Eagleton bland dem) var det naturligt för en colonial som Hall att som intellektuell och aktivist närma sig det radikala arvet, inte från en klassisk marxistisk utgångspunkt, utan från en antroplogisk och kulturteoretisk. Dels för att marxismen alltid haft ett milt uttryckt komplicerat förhållande till den koloniala frågan i allmänhet och till rasismen i synnerhet.

Men i motsatt mening också därför att de produktionsmässiga och klasspolitiska aspekterna framstod för Hall (och, kanske mer problematiskt, för den postmodernism som bröt igenom ungefär halvvägs genom hans arbetsliv) som fullkomligt otillräckliga för att förklara de motsättningar och dynamiker som började visa sig under den postkoloniala eran, både i Storbritannien och i de f.d. kolonierna, i allt från jazzmusik till bostadspolitik, från feminism till opera.

(Eagleton gör en bra genomgång av allt detta i sin nästan tjugo år gamla LRB-recension (se länken ovan). Relaterad är också min gamla DN-recension av Bernard Porters ‘The Absent-Minded Imperialists’ från 2005).

(Suzanne Moore skriver också bra om Stuart Hall…)

Det är två dygns tubstrejk just nu. Jag skulle vara i Soho 14:30, gav mig själv två timmars marginal, och kom dit plus/minus en minut.

Tricket är att gå mot centrum så långt man kan och hoppa på bussarna där, eftersom de styrs om och bara tar folk in en bit på vägen, för att sedan vända om mot ytterområdena igen.

Man blir en slags accidental tourist. Det kom en 390 mot Archway, och Archway är närmare hemma än Euston Square, så jag hoppade på. En stund senare spanade några av oss in en nästan tom 73:a bakom. Men den fastnade vid The Angel, så jag gick resten av vägen hem.

Bob Crow, ledare för RMT som utlyste strejken, är nästan en “only a prawn in their game”-parodi på en fackföreningsman på vänsterkanten, men det är ingen tvekan om att han grejat det bra för sina medlemmar både vad gäller arbetsförhållanden och löner: vissa tågförare tjänar mer än piloter…

(Vilket för övrigt är något som särskilt retar Daily Mail: de resonerar väl att om man flyger högt ska man ha motsvarande hög lön, medan de som arbetar under jord ska i princip ha negativ lön, dvs själva betala för nöjet att köra tuben…)

Hur som haver, jag säger som alltid: varför inte göra som i Paris när de strejkar? Låt tågen gå som vanligt, men öppna spärrarna och låt alla åka gratis. Hit the bosses where it hurts + don’t piss people off… Ett recept för framgång, syns det mig.

För många år sedan skrev Ragnar Strömberg och jag ett uppslag i någon av kvällstidningarna om Göteborgs dåvarande nio spårvägslinjer och de olika klassresor de representerade, som mest iögonenfallande 5:an (“den rö’e”) från Biskopsgården via “paradstan” ut till Örgryte (och tillbaka igen, om man inte aktade sig…).

(För övrigt, på tal om kvällstidningar då och nu… vi fick alltså ett helt uppslag till den idén… skulle det hänt idag? I think not.)

Man skulle nog kunna göra något liknande med tuben och bussarna i London, men problemet är att så mycket av kommunikationerna handlar om klassresor enbart i den bemärkelsen att de är boskapstransporter från ytterstan till innerstan, och tillbaka på kvällen, som ekrarna på ett cykelhjul.

Det är fortfarande förhållandevis få bussturer (och ännu färre tublinjer) som drar sin väg “vågrätt” inom ett och samma segment av staden, och då rör det sig oftast om de små singeldäckarna. En av dessa är 236:an från Hackney Wick till Finsbury Park, som jag själv anlitar då och då.

Det är en konstig buss. Jag tänker ofta på den som das Narrenschiff för passagerarna, unga som gamla, verkar till övervägande del, tja, inte må bra, helt enkelt. Folk med kryckor och käppar och rullatorer, dom stånkar och stönar och ojar sig. Alltid är det någon som pratar högljutt, dvs. utan att ha hörsnäckor i öronen. Det är alltid någon som stirrar på en.

Jag funderade på om det kanske ligger något stort sjukhus utefter 236:ans väg, som skulle kunna förklara saken. Men det tror jag inte det gör. Det är bara en av livets många resor mellan A och ett ibland förfärligt avlägset B.

Sista spiken i kistan på gruvfackets f.d. ledare, pajasmarxisten Arthur Scargills rykte är avslöjandet att han år 1993 försökte köpa ut sin lyxlägenhet i Barbicans Shakespeare Tower – med hjälp av Margaret Thatchers katastrofala right-to-buy-policy… Läs storyn här i Indy.

Hur Scargill överhuvudtaget hamnade i denna lyxvåning skrev jag om strax efter Thatchers död förra våren. För ännu mera bakgrund så skrev jag om kolgruvetrejken på 25-årsdagen av dess inledning, samt om ett kuriöst efterspel i ‘Gorbatcher och de deliciösa ironierna‘.

Gruvfackets nuvarande ledare Chris Kitchen säger till BBC: “Unfortunately the perception I had of Arthur the great trade unionist, socialist, just is nothing like the reality as to the man that I know now and that I’ve been at loggerheads with for most of my term of office.”

2014 kan bli året när Storbritannien upphör att existera. Så här skrev Simon Jenkins i en läsvärd artikel häromdagen…

We tend to forget that the confederacy to which most of us owe loyalty – the United Kingdom – was invented only in 1801 and lasted until 1922. The so-called UK survives only by the thread of Northern Ireland. As for Great Britain, it was a joint monarchy declared by James I in 1604, generously embracing Ireland and France. It became a single state under one parliament only in 1707 (without Ireland, then still a colony). If the Scots do vote for independence in this year’s referendum there will doubtless be some new treaty to replace the act of union, but Great Britain will be no more.

I frågan om skotsk självständighet håller jag mig neutral: det är inte mitt bord. Men efter att ha spenderat en vecka i ett land där politiken så ofta handlar om att putsa, justera, ibland t.o.m. ifrågasätta, men ändock alltid hålla fast vid Det Givna – Sverige är vad Sverige är vad Sverige är – så är det upplivande och tankestimulerande att befinna sig i ett valår där nationens själva integritet och identitet ligger i vågskålen.

Inte för att det verkar troligt att skottarna kommer att välja full självständighet i höst, för det vore ett radikalt brott med röstandetraditionen i de här frågorna. Mest sannolikt blir resultatet som vanligt en majoritet för vad som kallas “devo max”, dvs att Skottland blir “autonomt under kronan”, ungefär som Baskien. Det innebär framför allt större kontroll över skatteintäkterna (särskilt Nordsjöoljan), och utökade befogenheter i utrikes- och försvarsfrågor. Men det är, som Jenkins påpekar, allvarligt nog för unionens framtid.

Inte minst slående i sammanhanget är “den engelska obefintligheten”. Inte bara i den allmäna bristen på intresse för unionsfrågan, utan i frånvaron av en motsvarande/balanserande engelsk nationalism, eller ens nationalismdebatt. Det talas ibland om England som “London+”, en skranglig och skev konstruktion byggd på immaterialrätt och luftpengar, servicekultur och ghettoisering. England utanför storstaden har gradvis upphört att vara en verklighet: industrier och bruksorter ligger sedan 1980-talet i spillror, jordbruket har sedan länge slutat betala för sig självt. Och i dessa ödeland finner vi urbanistas lisor för våra härjade själar, i långvandringar och husvagnsläger och ‘The Wordsworth Experience’.

Värt att tillägga, för att återgå till dagspolitiken, är ju att de ivrigaste förespråkarna för att hålla Skottland kvar i unionen är Labourpartiet, och det av ren självbevarelsedrift. Skulle man förlora alla sina skotska MP’s (idag 41 st., eller 16% av totala antalet) så kommer Labour aldrig mer att sitta i ensam regeringsställning. Med Tony Blair och Gordon Brown osaliga i åminne är det kanske inte något man i förstone fäller tårar för. Men med majoritetsval kan det betyda en lång period av konservativ hegemoni.

Ur Alan Bennetts nyårskrönika:

17 April. Shots of the cabinet and the ex-cabinet at Lady Thatcher’s funeral in St Paul’s just emphasise how consistently cowardly most of them were, the only time they dared to stand up to her when eventually they kicked her out. What also galls is the notion that Tory MPs throw in almost as an afterthought, namely that her lack of a sense of humour was just a minor failing, of no more significance than being colourblind, say, or mildly short-sighted. In fact to have no sense of humour is to be a seriously flawed human being. It’s not a minor shortcoming; it shuts you off from humanity. Mrs Thatcher was a mirthless bully and should have been buried, as once upon a time monarchs used to be, in the depths of the night.

Det här är lite svårt att skriva om (svårt som i komplicerat) därför att jag skriver som patscher, som det heter i schack, som amatör… Det har idag visats, i ett antal släppta dokument, att britterna hade en systematisk policy att bränna 90% av dokumenten som hade med imperiet att göra.

Dessa brasor flammade som mest intensivt under 50- och 60-talen, när imperiet höll på att avvecklas. Och den benhårda kategoriseringen av dokumenten hade inget annat ursprung än att dölja rasismen och våldet. Och rasismen och våldet en gång till. Och rasismen och våldet en gång till.

Det är ensastående läsning. Kategorin “DG” (som i “Deputy Governor”) fick sparas men bara läsas av britter av “europeisk härkomst”… I vad som då var Northern Rhodesia beordrades man att bränna “all papers which are likely to be interpreted, either reasonably or by malice, as indicating racial prejudice or religious bias on the part of Her Majesty’s government”.

(Och då ska man tillägga att utrikesministeriet fortfarande hemlighåller tusentals imperiedokument, och de bryter antagligen mot lagen i detta)

Det är här det blir lite komplicerat, för det gäller historiskt perspektiv. Jag har alltid haft den uppfattningen – och jag är helt villig att bli motbevisad om detta – att nazisterna i krigets slutskede i det stora hela inte brände (tillräckligt med) dokument för att dölja sina brott. Det var ju bl.a. därför Raul Hilberg kunde spåra avgångs- och ankomsttider för vartenda ett av tågen, och så vidare.

Britternas brasor tändes i princip ett decennium-plus senare. Hade de lärt sig den tyska läxan…?

Allt det här kompliceras ytterligare av att vi vet att miljontals dokument också brann i andra världskrigets slutskede, ingen tvekan om det. Men vad som kan vara värt att beakta är det här med skuld och arkiv.

Det har ofta sagts (som mest melodramatiskt i Goldhagen om dödsmarscherna) att de som deltog i utplåningen av judar ända in i det sista ansåg att de agerade rätt och rättvist, så varför då bränna papper? Vi har inget att dölja. Alltså det som efter kriget utmynnade i en mycket vanlig föreställning att visst var det brutalt att agera så mot judarna, men… they started it…!  Nazismen, menade man, var reaktion, inte aktion.

Det finns inga grader i helvetet. Det är på de allra flesta vis meningslöst att jämföra brutaliteter. Det blir till slut sorgen som bara överväldigar en.

Idag fyller prins Kalle pensionär, så jag tänkte fira genom att dela med mig av en gammal DN-recension från 2000…

Piers Brendon/Philip Whitehead: “The Windsors: A Dynasty Revealed 1917-2000”
Pimlico Press 2000

“En illusion som fungerar”: så beskrev en gång premiärminister Stanley Baldwin den brittiska monarkin. Det var då det. Idag ler vi lite vemodigt åt hur gångna tiders eliter rättfärdigade inte bara monarkins existens, utan allt det hokuspokus som, ofta krampaktigt, höll den vid liv: inget “dagsljus” fick penetrera dess dunkla salar, mysteriet måste förbli ogenomträngligt, magin oantastad.
 
Desto mer tragikomiskt blev det förstås när dagsljuset sedan träffade alla dessa missanpassade, emotionellt undernärda individer som Herran smort till majestäter. Piers Brendons och Philip Whiteheads bok om Windsordynastin, liksom deras
Channel 4-serie i samma ämne, är en utmärkt sammanfattning av de senaste årens forskning kring denna underliga familj och deras tid på tronen.

På många sätt följer historien naturligtvis en parallell med den svenska monarkin under samma tid. Vid 1917-18 packade man resväskorna både på Stockholms Slott och Buckingham Palace. Och där vi hade en Hjalmar Branting att skickligt manövrera
in republikkraven på ett sidospår, hade England sin “åskledare” i David Lloyd George “vars radikalism garanterade att revolutionen kunde avstyras”, som Brendon/Whitehead skriver.
 
På samma vis finner man paralleller i de olika skandaler som kungahusen dragits in i. Att sådana patetiska historier som Haijbyaffären och Edward VIII:s affär med Wallis Simpson fick lov att eskalera till skandaler av sådana mått, berodde till övervägande del på en i det närmaste ofattbar arrogans och inkompetens hos de som gjorde det till sin uppgift att skydda majestäten från skandaler: hovpersonligheter, advokater, politiker. Under läsningen av denna och andra kungafamiljers historia önskar man ofta att någon högre makt måtte skydda dessa bräckliga varelser från deras beskyddare.

Bräckligare var de knappast än Edwards yngre bror och efterträdare på tronen, George VI, en stammande, blyg och överkänslig man som mycket hellre ville bli bonde än kung. Vad som räddade honom var att han råkat gifta sig med en smart och viljestark kvinna, Elizabeth Bowes-Lyon, den i år hundraåriga drottningmodern. Men inte ens denna förut så helgonlika figur har sluppit undan dagsljuset. Hennes förkärlek för gin, vadhållning och reaktionära åsikter är omvittnat av många. Vad historikerna därutöver kunnat visa är att den omhuldade bilden av George VI och hans drottning som Churchills likar i sitt motstånd mot Hitler är missvisande. Att de senare under kriget kom att ställa sig bakom Churchills politik är klart, men ända fram till mitten av 1940 stödde de båda öppet och ivrigt Chamberlain och Halifax i deras eftergiftspolitik gentemot Hitler.

“Fel människor på fel plats” är överhuvudtaget ett intryck som återkommer med praktiskt taget varje Windsorgeneration. Tronföljaren prins Charles är ännu en i raden: en något förvirrad, arbetslös medelålders man som uppenbart skulle må mycket bättre utan de dynastiska förväntningarna på honom. Det var Diana mer än någon annan som riktade ljuset mot det häpnadsväckande emotionella armod som tycks vara denna familjs tragiska arvedel; det är på gränsen till outhärdligt att läsa att Charles under sin barndom praktiskt taget aldrig blev vidrörd av sina föräldrar. Tidningarna roar sig ibland med att spekulera i vad olika medlemmar av kungafamiljen skulle finna för alternativa sysslor i ett republikanskt Storbritannien. Det är inte svårt att tänka sig att flera av familjens medlemmar själva ibland tröstat sig med sådana tankar. 

I likhet med Sverige har förstås monarkin också i Storbritannien gått från att vara en politisk maktfaktor i början av förra seklet till att bli en konstitutionell fiktion i början av detta. Och ändå – trots monarkins makt- och harmlöshet, trots dess politiska irrelevans – har republikfrågan blivit allt mer aktuell. Samma dag som drottningen höll sitt traditionella tal inför parlamentets högtidliga öppnande alldeles nyligen, inledde The Guardian en stor och uppmärksammad kampanj för införandet av republik efter drottningens bortgång. Som ett första steg avser tidningen att ställa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna mot det lagstadgade kravet att en brittisk tronföljare inte får tillhöra någon annan religion än engelska statskyrkan.

Att denna anakronism plötsligt blivit så “i tiden”, denna irrelevans så relevant, är en oerhört talande symbolpolitisk paradox. I paradoxen ligger också en förklaring varför republikdebatten i Sverige inte känns lika angelägen som den gör i Storbritannien idag. Den svenska monarkin är ett körsbär uppe på ett gediget konstitutionellt bakverk, en helt och hållet dekorativ symbol för vad man nu vill definiera det som, säg ‘historisk kontinuitet’. Det enda en nymornad svensk republik i praktiken behöver ägna sig åt är att fundera ut vem som ska agera statsöverhuvud i stället för kungen, och hur vi ska spendera apanaget.

Storbritannien, däremot, saknar en skriven konstitution; dess “grundlag” består huvudsakligen av en serie parlamentsbeslut, ‘Acts of Parliament’. Monarkin framstår därför för allt fler som ett helt otillräckligt surrogat för en modern konstitution, värdig ett land som långt om länge börjat vänja sig av med sina historiska fetischer. Det är detta som driver den allt mer otåliga republikanska debatten. För vad en nymornad brittisk republik måste ägna sig åt är ju inget mindre än att med lag sitt land bygga, att göra ‘undersåtar’ till ‘medborgare’ och, underförstått, att dra Storbritannien in i tjugoförsta århundradet.

Undersökning efter undersökning visar att monarkin upptar allt mindre plats i vad engelsmännen tycker om att kalla the public imagination, dvs. den kollektiva fantasivärld där kejsaren alltid är fullt påklädd. Det är nu ett bra tag sedan illusionen slutade fungera, särskilt bland yngre generationer. Ändå har det gått, historiskt sett, förvånansvärt fort. Huruvida Elizabeth blir den sista på den brittiska tronen kan man spekulera om, men blotta tanken hade varit omöjlig för bara tjugo år sedan.

Felix Dexter, alldeles för tidigt död vid 52, var en genuint rolig man, en underbar “karaktärskapare”. Om han specialiserade sig på något så var det skärningspunkterna och konfliktytorna mellan Caribbean och African, och mellan dom-som-kommit-upp-sig – och dom som inte. Som i sketchen ovan.