Så gick man och röstade i morse. Vallokalen var en lekskola runt hörnet. Funktionärerna hade som vanligt illasittande kläder på sig. Det finns nånting hos de engelska frivilligplutonerna (oftast kommunala tjänstemän och -kvinnor av en viss grad) som gör dem immuna mot allt vad smak heter i fråga om kläder och, ofta, frisyrer. Men, men… someone’s got to do it…

Det är inte bara EU-val här utan lokalval också, dvs boroughs och county councils. Och det har en avsevärt större betydelse i relation till parlamentsvalet nästa år än EU-valet har, i den meningen att det ger partierna bättre vägledning om hur det politiska landskapet verkligen ser ut.

Vad gäller Ukip tror jag det kommer att gå bra för dem, men inte överväldigande så. Jag tippar 20-25% av rösterna. Med allt det mediala bruset kring Ukip har många heller inte märkt att De Gröna gör bra ifrån sig i opinionssiffrorna, jag tror vi kan se några överraskningar på den kanten.  Ett av de Grönas populäraste vallöften är att re-nationalisera järnvägen. Heja dom.

PS: Läste just en rolig statistik. “Rumäner” är ju en vanlig måltavla för Ukips och Farages främlingsfientlighet. Det visar sig nu att 0.5% av rumänska invandrare i UK har någon gång suttit i fängelse. Motsvarande siffra enbart för Ukips egna MEP’s är 10%.

I morgon gäller det. Nio år av smärta. Vad kommer att hända… förslösning… förtvivlan…? På söndag, står jag vid Angel och hurrar den förbipasserande open-top bussen med laget och FA-krukan…? Eller sitter på dass och försöker inte tänka på Hull…?

Det har fallit på min lott att kroka upp min kalesch till beautiful losers. Jag “håller på” GAIS. Jag “följer” Arsenal. Need I say more…?

Det har helt och hållet med geografi och släktförhållanden att göra. Jag är stalinist om detta.

Man håller på det lag som är hemhörigt man där född och som minst två föregående generationer hållt på: Majorna, farfar, farsan, GAIS.

Man följer det lag som hör hemma i räjongerna man råkar ha flyttat till, och det har alltid varit Arsenal. Och sonen är dessutom född i samma räjonger och håller på Arsenal lika mycket som han följer GAIS. Icke-arvet har liksom gått i arv.

Men Arsenals förmåga att fucka up är ju legendarisk. Hull i ligan är inte Hull i FA-cupen, de är två helt skilda lag. Skräckscenariot är att Arsenal förblir detsamma. Gawd help us.

Lördag kväll: Som sagt…. Snacka om att göra det svårt för sig…  Men… YES THE ARSENAL!

Som första västerländska nation kommer Storbritannien att undergå “preliminär undersökning” gällande krigsbrott vid International Criminal Court i Haag, har det just kungjorts. Det rör sig om cirka 60 olika fall av unlawful killing och tortyr i Irak mellan 2003 och 2008. De flesta bedömare anser det högst osannolikt att undersökningen kommer följas av nästa steg, en “formell” undersökning, eftersom UK kan visa att man har kapacitet att genomföra sådana undersökningar själva, vilket också är en process som just nu pågår, i polisens regi.

Undersökningarna kommer heller inte att beröra civila personer (med vilket vi alla vet vem vi menar…).

Trots det är detta en enorm prestigeförlust för Storbritannien, milt uttryckt. Inte bara specifikt för militären utan också för den politiska klassen, dvs den generation parlamentariker som fortfarande dominerar dagspolitiken och som praktiskt taget mangrant röstade för kriget 2003. Som Guardians artikel påpekar kan beslutet också få en avsevärd inverkan på Europavalet om tolv dagar. ICC är exakt en sådan internationell instans som Ukip så gärna angriper, därför att de vet att så många britters gut feeling säger samma sak. Värt att följa.

Mer om de juridiska aspekterna här.

(Har förstås använt rubriken förut… Al Z. Heimer…)

Nyfikenheten fick mig att dyka ner i brevarkivet idag för att se om jag hade några lämningar kvar av Marowitzhistorien häromdagen. Dessvärre.

Däremot ett par brev som är värda att citera, syns det mig. Man kan väl säga att de kommer från var sin ända av välskrivandets spektrum. Vi börjar med den bortre ändan. Detta från min f.d. granne i Dublin, Steven, en mycket skojig och sällskaplig man vars flickvän Carmel (bland annat) lärde mig tycka om löksmörgås. Från juni 1972:

Daer Gunner
Are you still alive.? Forvive me for not answering your last letter,
what are you dooing with your self? DUBLIN has never been the same since you left, Donahues pub will never be the same.
—————–
I met a beautiful German girl shortly after you left and I am now Engaged to her, (havent seen carmel for some time but last time I spoke to her she was asking about you).
I got my Jaguar, then bought a power boat for raceing which i won two large cups. “I sold the boat last sunday”
Incace you are not at home to reed this letter ill finish now
By.   BY.   BY.   BY.
p.s. Did you ever get that hair cut.
any news of KAREN?…..
Yours sincerely
Steven.

“Ifall du inte är hemma och kan läsa det här brevet så slutar jag nu” är ett fantastiskt elegant sätt att säga att man inte kan komma på något mer att säga. Jag var avundsjuk redan då.

Det andra brevet är från 1985, från the saintly Ruth Halldén, f.d. DN-kritiker och stor kännare av engelsk litteratur. Hon hade varit på Londonbesök och bland annat gjort några författarintervjuer. Detta skrev hon om Martin Amis:

Martin Amis hade världens mest asketiska hem, grått och iskallt. Han uppträdde hövligt men var väldigt kontaktlös. Han var skugglik och grå som en Pinterfigur som suttit instängd i en källare i fjorton år. Jag tyckte oss emellan att han var ganska banal och färglös. Hans beläsenhet var rudimentär. Han låtsades att han hade “the great tradition” bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv. Det han tyckte mest om i världen: Bellow (går väl an) Joseph Heller och Philip Roth!!! Jag fick nästan dåndimpen.

Mitt i prick, som vanligt.

Det var en viss anstrykning av Harold Pinter i repliken som gjorde att jag började lyssna:

-Did you ever photograph the overhead insulators at Tottenham Hale…? (paus) … I wouldn’t like to think I’m talking to myself, you know…

Nej, nej, sa hans kompanjon, jag försökte bara dra mig till minnes… Det här var två män i pensionsåldern: fritidsjackor, fotvänliga skor, gubbslacks av den där obestämbara färgen mellan mörkbrunt och mörkgrått. Jag skulle tippat att de båda varit ingenjörer på rälsinspektionen i Swindon; i alla fall kände de varandra uppenbart väldigt väl.

Jag satt alldeles bakom dem på 277:ans övre däck, ganska långt fram. Till en början trodde jag de var bus spotters, för sådana stöter man allt emellanåt på på bussarna (man känner igen dem på att de säger saker som, “Nämen titta där borta, Harry, har dom dragit ut den gamla KH407:an igen…?! Det vore ju nästan komiskt om det inte var så tragiskt…!”)

Men de här två visade sig snarare vara route spotters, en kategori trafikentusiaster jag inte ens visste fanns. Det verkade som om de hade gjort det till livsuppgift att åka varenda busslinje i London och markera ruttens utsträckning i ljuset av de historiska förändringarna i infrastrukturen, framför allt i relation till de gamla spårvägarna.

-“Här svängde den gamla 22:an av mot höger, mot East India Docks…” sa den ene. -“Utom på sön- och helgdagar,” sa den andre. -“Självklart…” sa den ene. -“Avstig Whitechapel” sa den andre.

Jag fick reda på att det brukade finnas en vändplatta för spårvagnarna just där Dalston Lane viker av vid Graham Road.

Det fanns en 581:a som tog till vänster på Mare Street, mot Finsbury Park.

Det gick en spårvagn på Southgate Road, ända upp till Palmers Green, alltså mer eller mindre den rutt som 141:ans buss tar nu.

Det är något hypnotiskt fascinerande med djupt känd kunskap av den här typen. Flann O’Brien kanoniserade ämnet i sin kåseriserie ‘For Steam Men’ i Irish Times på 1950-talet (“When it suits their book, some people do not scruple to drop hints in public places that I am opposed to poppet valves. It is, of course, a calumny.”) Det finns en skönhet i det svårtillgängliga, som jag tidigare haft anledning att notera.

När jag reste mig upp för att gå av vid St Thomas Square såg jag att den ene hade en surfplatta i knät, med vad som såg ut som en lång lista med foton och vidhängande texter för linje 277, med massor av länkar. Av deras samtal hade jag förstått att de två också mixtrade mycket med sina datorer, och det här var antagligen projektet de arbetade på. Trainspottern i mig nästan svimmade av lycka.

Skottarna har bestämt sig för att spränga de ökända Red Road flats i luften – som en del av öppningsceremonin för Samväldesspelen i sommar…! Fantastiskt!

Är vi på väg in i en era av samhällskritiska öppningsceremonier – ni kommer ihåg London-OS? Det här har i alla fall i sitt destruktiva, dammbolmande, eländiga majestät något ytterligt Glaswegian över sig…

I kväll lanseras en ny tevekanal, London Live, med nöje och nyheter (och nöje) för Storlondon. Den ägs av Evgenij Lebedev, som också äger The Independent och Evening Standard, stans enda kvällstidning, numera gratis. Men det är inte första gången man försöker något liknande, som Jim Waterson skriver på Buzzfeed…

Några minuters tittande just nu ger vid handen att det rör sig om unga entusiastiska människor som är väldigt unga och entusiastiska om allting (sånt påminner mig alltid om Paul Whitehouses sketcher med The Brilliant Kid…) Man får väl hoppas det går vägen, och att fokuseringen kan bli lite mindre entusiastisk här och var. För London har sannerligen ishoos (©Tony Benn) så det blir över.

Nu senast t.ex. debatten om Londons skyline. Jag delar i viss mån Peter Ackroyds laissez-faire-passivism i fråga om förändringar i Londons fysiska struktur. Staden har aldrig sett ut som den gjorde förr (if you see what I mean…) och dess relativt låga skyline är mest en historisk-ekonomisk tillfällighet.

Låt dom bygga sina skyskrapor, dom kommer ändå att bli till damm i sinom tid (prestigebygget The Shard står fortfarande tomt och outhyrt). Jag känner samma materialistiska uppgivenhet vad gäller utrotningshotade djur. Sedan jorden skapades har 99% av alla arter dött ut, som ateister typ Hitchens så gärna påpekar (“Some creation…!”).

Det är klart, om dom är utrotninghotade och gulliga dessutom, då är det ju lite synd… Men inte dom där jätteråttorna, liksom.

I gårdagens budget meddelade George Osborne att regeringen tänker betala £42m över fem år för att skapa ett Alan Turing Institute för forskning om data- och algoritmanalys, avsett att främja den brittiska industrins utnyttjande av “big data”. Man hade kanske fått intrycket på senare tid att britterna redan visste hel del om “big data”, men här finns tydligen mycket kvar att lära…

Tidningarna upplyser också om att Alan Turings f.d. hem är till salu. Det är rätt charmigt och heter Copper Folly och ligger i idylliska Wilmslow, vilket i sin tur ligger i valkretsen Tatton, vars parlamentsledamot i sin tur är, ähm, George Osborne… Who’d’ve thunk it? Utgångspriset på kåken är £942,000, eller 9,928,762 kronor. Skynda, skynda…

Tidigare på Pressylta i ämnet här och här… och rubrikerna utgör slutbeviset för att jag för alltid tappat det lilla jag hade kvar av fantasi…

Tony Benn har dött, 88 år gammal. Inte bara hörde han hemma på Labourpartiets vänsterflygel, han var Labourpartiets vänsterflygel. Han kände Olof Palme mycket väl, och de två företedde en del likheter. Framför allt naturligtvis i det att de båda kom från överklassbakgrund och kom att omfatta förhållandevis radikala politiska åsikter. Detta var ett slags klassförräderi som gav upphov till ett märkligt djuplodande och intensivt hat mot dem – ordet hat är inte för starkt – och då inte bara från det samhällsskikt de skulle ha förrått. Man såg något liknande med Roosevelt 1930-talet. Precis som med Palme spreds ofta rykten om att Tony Benn skulle ha spenderat regelbundna perioder på sinnessjukhus, till exempel.

Det är ett egendomligt samhällspsykologiskt fenomen som man ibland också kan se i polisens ofta överdrivet brutala agerande mot miljörörelser, Occupy och andra: en poliskår rekryterad huvudsakligen från arbetar- och lägre medelklass ställda mot proteströrelser huvudsakligen rekryterade från medel- och övre medelklass. Som dessutom har mage att “klä ner sig” i gamla paltor och dreadlocks och näsringar och allt vad det är (att se avsiktligt fattig ut blir ju bara meningsfullt om man inte är född fattig, det insåg redan tiggarmunkarna, som huvudsakligen rekryterades från städernas borgerlighet). Vad kommer då en underbetald snut rustad till tänderna att ha för instinktiv inställning gentemot den priviligierade och låtsasfattiga protesten? Inte den generösaste.

Läs gärna John Harris fina text “In Search of Arthur Scargill“, detta med anledning av att det är trettio år sedan kolgruvestrejken bröt ut. Jag har tidigare skrivit om detta bl.a. här och här.