De första man ska skylla på är naturligtvis väljarna. England har, i betydande avsnitt, den mest korkade väljarkåren bland vad man kallar “mogna demokratier”, med möjligt undantag för USA. De har inte ens vett på att rösta i sitt eget intresse. Tio år av konservativa nerskärningar, arbetslöshet på över 30%, stängda skolor och bibliotek, sjuk- och socialvård i allvarlig kris – men de gillar inte utlänningar, en ovilja särskilt stark bland de som aldrig träffat en utlänning. Det här alltså tacken för att The Guardian skickar ut John Harris på en massa voxpoppande i deras nerstängda, förbommade små skitstäder innanför den före detta Röda – numera brunmelerade – Muren.

Ett av de mest skräckinjagande ögonblicken under valkampanjen var när Boris Johnson (för ovanlighetens skull) ställde upp i tv-debatter och frågan om trust kom upp. Publiken började skratta innan han ens hann svara, vilket tycktes som en förnuftig och nykter reaktion – tills man insåg att de skrattade med honom, inte åt honom. De som röstade på Johnson är fullt på det klara med vilken lögnhals han är. Detta ska man ägna mer än en tanke åt, det är absolut avgörande för vad som nu har hänt. Ett av de viktigaste av de politiskt-moraliska kriterier som binder samman väljare och valda i en demokrati har brutits sönder, kanske oåterkalleligen. Hur reagerar då “the left behind”? Med ett fniss.

Jag känner enbart förakt för dessa väljare, de som är lite bakom, leave-röstarna i Midlands, Yorkshire och North East, och jag skiter fullständigt i om det låter “metropolitan/liberal/Guardian-reading elite” för de har inte bara fördärvat sina egna liv i minst ett årtionde framåt, de har fördärvat det för alla andra också, mig och eliten inkluderat. Want to spread the misery around? Just be your fucking self, mate.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 2: Labour”

Vaknade till en deprimerande dag. Den mesta tiden har gått åt till displacement activities, för själens skull. Städa köket en gång till. Rensa ut en massa onödigt från min desktop (lista över turkiska pronomen, ett brev till Skatteverket, texten till ‘He Stopped Loving Her Today’). Lite återvinning, tidningar, flaskor. Det ösregnar, och blåser. Om en stund ska jag slå följe med J till vallokalen. Hon vet inte vem hon ska rösta på ännu. Vår MP är Emily Thornberry, skuggutrikesministern, men LibDems kan tydligen hota, jag har inte sett senaste siffrorna.

Det är möjligt jag återkommer. Också möjligt jag inte gör det, förrän i morgon. God help us.

+ Det har kommit många rapporter om högt valdeltagande under dagen, bilder på långa köer utanför vallokalerna. The returning officer på Ramsay Walk sa att det varit “average” hittills, vilket är rätt högt betyg med tanke på årstiden och vädret. J och jag fick sällskap dit av Princess, som bor i n:r 14 och som inte går särskilt fort pga höftproblem, bless her, så vi blev rätt blöta till slut. Men vad gör man inte för demokratin? Och alla de som kom och röstade medan vi var där var under fyrtio. En liten blixt av optimism slog ner i mig.

Valkampanjens sista dag, och Guardian väljer lite överraskande att stödja Labour i sin ledare, där systertidningen Observer i söndags anmodade sina läsare att rösta taktiskt. Den senaste YouGovmätningen visar att Tories tappat en hel del mark, men det får man som vanligt ta med en nypa skepsis. De flesta verkar dock överens om att Johnson inte haft en bra valkampanj, ju mer han står i rampljuset desto tydligare syns bluffen. I morgon blir det regn hela dagen, 8-9 grader. Demokratin står på spel, paraplyerna upp. Som dom säger i Hong Kong.

Och det är smällkalla vintern, mörkt, ruggigt. Vilka åldergrupper är mest/minst benägna att gå ut och rösta?

Labour-Twitter är i upplösningstillstånd eftersom New Statesman i sin nya ledare vägrar stödja Corbyns parti p.g.a. Brexitvelandet och antisemitismen. Men det är, som så mycket annat nu för tiden, en symbolhandling och kommer ju inte att ha någon särskild inverkan på valutgången. Även om NS har fler läsare än Spectator, som blivit en alt-right-sump de senaste åren, så är båda tidningarna mest relevanta för de närmast sörjande.

Det ska också bli (ganska) intressant att se vad The G väljer att göra nästa vecka. De lär väl inte att stödja Corbyn i någon betydande grad, utan kommer säkert att uppmana sina läsare att rösta taktiskt för att hålla tories ute. Men eftersom sextio procent av tidningens läsare bor inom ringleden M25 så blir det väl Labour för många i alla fall, med några libdemmiga undantag.

The G är nog inte ensamma om att se ännu ett hung parliament som den bästa utgången, eftersom en svag regering ger MP’s större makt över procedurerna. Det blir alltså mer – mycket mer – soppa på menyn under kommande åren.

Om det vill sig väl kan vi få oss en real-life Cold War Steve-bild idag. Trump och Johnson i Nato-förgrunden, Corbyn bakom gardinerna, Prince Andrew in emellan buskarna nånstans, medan Virginia Roberts svävar över alltihop och Hugh Grant delar ut anti-Tory-flygblad…

Jag såg i och för sig inte Panoramaintervjun med Roberts igår kväll, och tänker inte göra det heller. Finner det för motbjudande. Men det låter som en av de sista spikarna i kistan, om man får tro referaten. Up the republic, som sagt.

Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.

Och alla tre har markerat ett slags stadium i mitt liv här. Gary Rhodes (som bara blev 59) var en av de första tv-kockarna på 80-talet, känd för att göra nya saker med klassiska brittiska rätter. Jag har en av hans kokböcker i hyllan, som jag använder kanske en gång om året. Men ändå. Och han hade faktiskt fel om ugnsbakad cauliflower cheese, man ska inte bryta upp blomkålen i bitar utan laga den hel. Men ändå.

Clive James invandrade från Australien på sextiotalet, ungefär samtidigt med Germaine Greer. “Brett register” är en bra beskrivning av honom, inte minst för att det kunde bli lite väl brett. Hans tv-shower var lätt underhållning, med allt det innebär av faran att man blåser bort med minsta bris. Ungefär samma med hans poesi. Men hans tv-kritik för Observer 1972-82 var lysande och obligatorisk läsning. Nästan lika bra som Dennis Potter, fast roligare.

Jonathan Miller var en av de få figurer som fick England att klänga fast vid illusionen att det fanns ett stratum av genuina public intellectuals. Många tyckte alltså han var väldigt pretentious. Läkare till yrket (med bl.a. en underbar serie ‘The Body in Question‘ som finns att se på YouTube) men också operaregissör och, bortom allt annat, medlem av ‘Beyond the Fringe’ i början av sextiotalet (med Dudley Moore, Peter Cook och Alan Bennett) dvs den moderna engelska satirens origin myth. Om ni inte har sett något av sketcherna, bara youtuba, där finns det mesta.

Här t.ex. vad som ska vara sista Londonföreställningen före Amerikaturnén.

Vet inte om ni kan se den i Sverige, men… bejaysus… Andrew Neils partiledarintervjuer på BBC1, i kväll Corbyn. Det gick inte bra, kan man väl säga.

+ Och då gillar jag inte Neil nåt särskilt. Bara det att Corbyn vägrar be om ursäkt för hur illa de handskats med antisemitismfrågan är fatalt. Men det underliga, hittills, är att kritiken enbart riktats mot hur Labourpartiet handskats med frågan generellt, inte Corbyns egen antisemitism, som är ofrånkomlig och bevisbar.