Jag vet inte i vilken utsträckning detta har täckts i svenska media – jag har inte sett så mycket själv när jag allt emellanåt surfar in – men pedofilihärvorna fortsätter, om inte dominera så i alla fall göra ett stort avtryck i media här.

Det kom nyligen en detaljerad utredning om Jimmy Saviles liv och leverne i det hänseendet, och där fanns sannerligen inte mycket uppbyggeligt att skåda. I förra veckan dömdes Rolf Harris till knappt sex år för övergrepp mot småflickor på 1970- och 80-talen (historic abuse har sedan Savile blivit en mer aktiv åtalspunkt). Och nu är den gamla historien om en påstådd pedofili”ring” i parlamentet på 1980-talet åter på tapeten: det ska förstås bli en utredning…

Det kan hända att detta är en nyhetsmässig slags “väderfront” som drar in över medierna. Och jag är förstås medveten om att pedofiliskandaler förekommer överallt. Men jag undrar lite över den institutionaliserade formen de ofta verka ta här. Savile lyckades få fripass genom praktiskt taget hela sjuk- och fångvården. Rolf Harris är en av flera mediepersonligheter från 1970-talet som åkt fast, och vad de höll på med var en öppen hemlighet, det är därför särskilt BBC har råkat i blåsväder så mycket. Och parlamentshistorien kan knappast bli mer institutionell, särskilt som den lär vara kopplad till många statliga barnhem runt om i landet.

Bortsett från katolska kyrkan har jag inte sett någon motsvarande stor och institutionaliserad pedofilhärva i andra länder. Och om UK är ett slags specialfall i det hänseendet, vad skulle det då komma sig? Det faller sig, i alla fall för mig, naturligt att koppla det till britternas underliga inställning till barn, alltså det som jag i tidigare poster kallat barnfobin. Hur den kopplingen skulle gå till är jag däremot inte säker på, och skulle nog dessutom leda för långt ut på psykologiserandets tunna is. Men tanken kan vara värd att hålla i minnet. Om man nu vill tänka på dessa bedrövliga historier överhuvud taget.

Emot mig på Pownall Road kommer en äldre dam, kanske sjuttio, hon har nån slags kamphund i ett koppel. Hon ser lite hejsan-tjosan ut, vinglar lätt vart tredje steg sådär. Skitna gympaskor på fötterna, en flottig f.d. gul basebollkeps på huvudet, kjol av obestämbar färg, och t-tröja på vilken det står “Be afraid. Be very afraid”.

* Håkan L blir debatterad (i transitiv mening) i Svenskan av Einar Askestad. Det handlar om identitet, om vilket jag inte vet mycket mer än att jag heter Gunnar Pettersson på dagen och Frou-Frou Negligé på kvällen. Håkan kan svara för sig själv, men “Einar Askestad” fick en klocka att klämta till. Mycket riktigt, jag utnämnde honom en gång till “Chief Horse Whip Carrier to the 9th Marquess of Queensberry”. Läs posten och kommentarerna här.

* Avd. Wie man sich beißt so liegt man: Visst ska Suàrez stängas av. Men bara för såpass lång tid som det tar att gå igenom terapin. Att detta är tredje gången visar ju på att bitandet är något djupt infantilt/sexuellt hos honom, som han behöver klara upp med sin mamma (eller pappa) före nästa VM. Läs härtillvida (?) David Runcimans bloggpost idag.

* Avd. Engelsk rättvisa: Ja, säger den kloke Michael White, det går att tycka synd om Andy Coulson. Syndabockar finner sina högsta nivåer, i en slags bakvänd version av The Peter Principle. Etablissemangets något kantstötta sweetheart Rebekah-kah-kah Brooks gick fri. Hennes chief horse whip carrier Coulson, en av denna världens eviga deputies, andreredaktörer, åkte på skiten och kommer som sagt inte att sova i sin egen säng på ett tag. Tough shit, Essex boy…

Hipstern är död. Vad som tog kål på honom var skägglöss, trendkramp och den plötsliga insikten att man ser fullkomligt idiotisk ut: en blandning av siska och nån som vill se gay ut fast utan the commitment to penetrative sex, om jag får uttrycka det så.

Men det fattas några definitioner i Observers bild ovan. Hipstern ska ha en fransk bulldog, innehunden sedan två-tre år tillbaka. Har dom barn ska de cyklas till skolan i en stor låda (barn är överhuvudtaget ett slags hipsterns sociala karameller). Och så ska de tycka att Broadway Market för länge sen blivit för turistiskt.

England måste bara slå Costa Rica övertygande, Italien måste bara vinna sina återstående matcher, fåglarna måste bara flyga baklänges och helvetet måste bara frysa till is, så är VM säkrat för Eng-er-land Eng-er-land.

Tack och lov att förväntningarna den här gången var nerskruvade till knappt hörbart. Det är inte alls så många flaggor på hus och bilar som förr om åren, inte ens press och media har orkat med särskilt många överdrifter och fantasier.

Och med en backfyra som bara springer vilse hela tiden, en Wayne Rooney som väl gör hundra meter på fyra minuter jämnt, och en Stevie G som är bortom slutet på sin karriär – who can blame them…?

Som sagt, VM är ju inte VM utan Zlatan.

Svenskan har ett quiz om Storbritannien idag. Det inleds så här:

Vad kan du om Storbritanniens historia? Idag 14 juni firar Storbritannien drottningens officiella födelsedag, det närmaste britterna kommer en nationaldag. Vad kan du om den gröna ön?

Nyfiken på om quizzet skulle handla om Storbritannien eller Irland klickade jag alltså på Start. Det handlade om Storbritannien. Inte undra på att jag var skitdålig. Åtta av 15 rätta. Bu för mig.

Jag ska, lite försiktigt och anonymiserat, berätta några saker om livet i 55:an. Kanske blir det mer, kanske inte.

Vi flyttade hit våren 2012. Det är en lägenhet i ett 55+ boende (därav det fingerade namnet) och vi hade en sagolik tur som fick den. Dessa lägenheter, drygt fyrtio till antalet, ägs av en välgörenhet. Och är guld värda. Hyran är hälften av det Londonnormala för motsvarande, och inkluderar allt utom elen. Vi har privatparkering. Fönstertvätt. Trädgård. Filmförevisningar. Hobbyrum.

Jag har funderat på att göra en serie podcasts från 55:an. Den här kåken är nämligen som Walt Whitman: “…large, I contain multitudes“.

En ögonblicksbild. Min nästan-granne Tom kom just hem från en gammal soldatsammankomst, full som ett ägg. Han är väl 1.50 lång, tunn som en plywoodskiva utan fanéren, och 83 år gammal.

-“Sorry, I’m so pissed… ” sa Tom när jag hjälpte honom in i hissen.

-“No problems, Tom, it’s Christmas…” sa jag.

-“He he,” sa Tom. “Well, it’s all part of growing up, you know…”

Tom har lovat berätta mer om sitt soldatliv. Det kanske kan bli första podcasten. En annan granne är en före detta brittisk mellanviktsmästare i boxning. En bit ner för korridoren bor en familj etiopiska kristna. And then there’s Burt and Maureen…

Och så finns här ett mysterium som måste detektiviseras. Någon – men vem? – i det här huset röker (men jag menar) serr-i-öös braja i förrådet bredvid tvättstugan: skunk alltså, haschets oborstade kusin… Vem har råd med sånt i dessa tider?

Fortsättning följer, eventuellt.

Jag fick aldrig träffat min svärfar, Jim. Han dog några månader innan hustrun och jag blev ett par, det var 1976. Jim kom från flera generationer flottans män, Portsmouthbor som hela släkten var och är (Portsmouth är lika med flottan, Southampton handelsflottan). Jim var ombord på ett fartyg i en av stödgrupperna vid Normandie för jämnt sjuttio år sedan idag. Han var gunnery instructor, vad det nu kan heta på svenska, artilleriinstruktör kanske.

I likhet med de flesta andra som deltog i kriget pratade han nästan aldrig om det efteråt. Den här tystnaden man så ofta finner hos krigsveteraner är ett av de vältaligaste argumenten mot krig som jag känner till. Det Jim måste ha sett och upplevt går inte att föreställa sig, och kanske inte borde gå att föreställa sig. Han gick på de ryska konvojerna också, och var med vid utrymningen av Narvik. Hans – och hans pappas – namn står båda med i en minnesbok på muséet i Narvik, vi var där och tittade en gång.

Jim invalidiserades efter kriget, för en tuberkulos som till slut också tog kål på honom.

På allmän begäran (dvs. från Gabrielle) ska jag försöka mig på en sammanfattning, en tour d’horizon av det allmänpolitiska läget i UK just nu, eftersom det kan verka lite förvirrande utifrån (och inifrån!) sett.

Praktiskt taget all brittisk politik i dagsläget färgas av de fyra stora “omröstningarna”, av vilka vi just genomgått den första: lokal- och Europavalen 25-30 maj som – här som annorstädes – allmänt såg en massiv protest mot “eliterna” och specifikt levererade stora framgångar för Ukip. Den andra folkomröstningen, om skotskt oberoende, följer den 18 september. Därpå parlamentsvalet våren 2015, följt av folkomröstningen om EU-medlemskapet, förmodligen år 2017.

Det går knappast att överdriva hur viktiga dessa val är för Storbritanniens framtid. Och då är parlamentsvalet nästan det minst viktiga av de tre…!

Den skotska omröstningen kan få allvarliga konsekvenser, hur den än faller ut (senaste undersökningen visar på ja-sidan enbart 3% efter nej-sidan). Inte minst därför att ingen faktiskt vet vad som kommer att hända, alltså kan man inte planera för något. Ta EU-medlemskapet, bara. Ett oberoende Skottland kommer att få ansöka om nytt medlemskap och man kommer alls inte att ges någon fast-track väg tillbaka in i unionen, som Alex Salmond en gång påstod.

Om så då blir fallet, hur kommer det skotska industri- och finansväsendet att reagera (det mesta av det “väsendet” är utlandsägt och dras inte med några skotskrutiga lojaliteter)? Eller med andra ord, hur fort kommer den skotska ekonomin att kollapsa, särskilt när inkomsterna från Nordsjöoljan på samma gång sjunker stadigt?

EU-omröstningens konsekvenser behöver man knappast bokstavera. Men, som sagt, skuggan av dessa val faller mörk över den politiska debatten just nu. I strikt partipolitiska termer går vi, som annorstädes, mot en uppluckring av de traditionella blocken, en process som valkretssystemet visserligen kan göra något långsammare, men den verkar ändå obönhörlig. Den växande förtroendeklyftan mellan väljare och folkvalda är den processens korollarium.

Konsekvensen blir förstås allt skarpare gränsdragningar mellan upplevda eller verkliga revir: sociala, etniska, politiska, språkliga och ekonomiska. Spänningen mellan centrum och periferi blir allt hårdare, och det återspeglar sig i samma kategorier (“Vad är England annat än London+?” är en omdebatterad fråga). Under tiden gäller fortfarande ett krampaktigt konsesus om ett neoliberalt ekonomiskt schema som bevisligen inte fungerar: t.o.m. The Economist medger att man inte längre har de intellektuella argumenten på sin sida.

Situationen är alltså hopplös men inte allvarlig, som det heter. Spekulationerna om hur en brittisk/engelsk regering kommer att se ut efter nästa vår är inte bara fåfänga utan i praktiken meningslösa.

Det som borde hända – progressiv mark- och fastighetsbeskattning; nedmontering av centralstyret (i fråga om skolan som så mycket annat) till förmån för lokala instanser; re-nationalisering av järnvägen och posten; ta ifrån privatskolorna deras skattefria välgörenhetsstatus och ge pengarna till kommunerna; bort med universitetsavgifterna; skrota Trident och atomvapenförsvaret; ställ Tony Blair inför rätta och grundlagsskydda public service, bland mycket annat – kommer ändå inte att hända.

Om man då ska försöka sig på en sammanfattning, i alla fall från ett brittiskt perspektiv. EU-valet först, och det ytterligt ironiska faktum att det “separatistiska” UK har agerat precis som stora delar av resten av Europa och gett missnöjespartiet de flesta rösterna (Ukip 28%, Labour 25%, Tories 24%). Varvid man genast ska tillägga att vad gäller röstandelarna – inte bara i UK, utan kontinentalt – så har fortfarande den överväldigande majoriteten européer röstat för Europa. Missnöjespartiernas ökning förblir marginell: “en utmaning, inte ett hot” som en Guardianskribent sa.

Vad gäller lokalvalen i UK ser det lite annorlunda ut. Jo, Ukips andel av rösterna minskade från förra lokalvalen med 7%, inte bara på bekostnad Tories (som Labour lite indolent hade trott) och de misslyckades radikalt i storstäderna. Men det tar lite eller inget ifrån det faktum att de åstadkommit strategic inroads kors och tvärs över hela England, och att det måste tolkas som en stor framgång för dem. Nu vill ju kommentatorer gärna översätta resultat som dessa till projiceringarna för parlamentsvalet nästa år, och måla upp bilden av Ukip som nästa Lib Dems, som vågmästarparti i en kommande koalition.

Inget är omöjligt förstås, men jag tror ändå luften kommer att gå ur Ukipballongen under det närmaste året. Anledningen är helt enkelt praktisk-politisk. Alla dessa nya Kippers som röstats in i county councils över hela landet har liten eller (vanligare) ingen som helst politisk erfarenhet. Likadant har många av dem inte bara excentriska åsikter om saker och ting, de har ofta märkbart svårt att uttrycka dem någorlunda sammanhängande. För att inte skräda med orden, det rör sig för det mesta om fuckwits and fruitcakes. Och folk, röstande människor, är inte korkade.

När de väl får se vad the Kippers (inte) åstadkommit på det lokalpolitiska planet tror jag många kommer att dra sina slutsatser. Många har förresten redan gjort det: 51% av de som röstade på Ukip beskrev det som en engångsröst.