Tandläkaren, alltså. Klockan två.

Dessutom är det ju den skotska omröstningen… Prognoserna säger att alla röster ska ha blivit räknade c:a 7.00 i morgon bitti, och om det blir så jämnt som (en del av) opinionssiffrorna sagt så kanske vi får vänta till dess.

Det här är nog det viktigaste – och definitivt det mest spännande – val jag levt igenom, och då lever jag inte ens i Skottland. Hela 97% har registerat sina röster, mot vanliga (i parlamentsvalen) 60-65%. Hur kommer vet-ejarna att rösta, särskilt kvinnorna? Hur mycket av Labours traditionella stöd i arbetarklassen har gått över till självständighetssidan?

Jag gissar (och det är förstås inte mer än en gissning) att nejsidan vinner med en ganska bekväm marginal, t.o.m. upp till 5%. Men det underliga är att jag gärna skulle vilja ha fel.

Det låter fånigt, men segraren i den här valkampanjen har utan tvekan varit demokratin. Fundamentala frågor (vilka är vi? vart är vi på väg? vad betyder historien?) har blandats med krassa faktafrågor (olja, valuta, sjukvård) i en riksomfattande debatt ända ner till pub- och gatunivå som varit otroligt passionerad, och rent av fysiskt våldsam, särskilt nu i slutskedet.

Man känner en politisk avundsjuka, liksom. Aj fan, det är så här demokratin ser ut…! Och det är ju inte undra på att resten av landet – inte bara England, utan Englands regioner och storstäder, dessutom Wales och (svälj) Nordirland – börjat titta inte bara på sina egna långsiktiga prioriteter, utan på alla de reda kontanter och devo-max-devolvering som utlovats till skottarna… Varför kan inte vi få samma?

Som så ofta sagts, hur det än går så blir det här landet inte detsamma efteråt. Tack och lov.

Orangeordern marscherar för nejsidan i Edinburgh… Saken avgjord. Jasidan vinner.

Opinionsundersökningarna haglar in. En visade på nejsidan bara 2% i ledning, en annan på åtta procent. Ingen av dem, efter förra söndagens YouGovmätning, har sett jasidan i ledningen. Men det är uppenbart att de fått en ordentlig skjuts senaste månaden, särskilt bland arbetarklass och kvinnor, och att det faktiskt kan gå endera hållet nästa torsdag.

“Inget annat spelar någon roll i brittisk politik just nu,” säger Martin Kettle i The G. Idag verkar poletten äntligen ha trillat ner i det (än så länge) brittiska medvetandet. Pundet rasar. Labour, Con och LibDems går samman (‘Don’t panic!’ som sagt…) och erbjuder Skottland ytterligare devolvering, främst vad gäller skattesystemet, om det blir nej nästa vecka. För lite, för sent? Nästa fredag står vi inför en konstitutionell kris. Kommer Cameron att avgå? Kommer Torypartiet att överleva den historiska skammen över att ha presiderat över Unionens sönderfall? Drottningen sägs vara “bekymrad”.

Under tiden bjuder Rupert Murdoch Ukip:s ledare Nigel Farage på lunch… Cursed with living in interesting times, med andra ord.

London under marken är nästan mer intressant än London över marken. Alla övergivna tunnlar, till exempel, och allt de används och inte används för. Jag tror jag berättat nån gång om the London Ring Main, dricksvattensystemet, ett underskattat ingenjörsmässigt under som jag en gång hade privilegiet att få besöka. Det nya super sewer system är ett annat exempel.

Nergångarna till underjorden är däremot få till antalet, och vanligtvis avspärrade. Nu har Pressyltas IT-avdelning, alltså min son Joe, producerat en oerhört trevlig app om Londons övergivna tunnelbanestationer. Hans bloggpost om projektet finns här. För den som vill besöka London och få lite annorlunda upplevelser är den perfekt.

Och samtidigt lite spooky. De flesta övergivna stationerna tycks dels finnas på den äldsta linjen (Metropolitan, den lila) och District Line (“trädgårdslinjen”, förort till förort, den gröna). Och en del stationer känns ju övergivna, trots att de fortfarande lever. Belsize Park är en av dem. Farringdon en annan.

Avslutningsvis ska jag upprepa min gamla GAIS-fråga, som kanske är lättare att svara på med Google nuförtiden, men ändå… Säg mig den enda tunnelbanestation i London vars namn inte innehåller någon av bokstäverna i ordet mackerel. Rätt svar vinner en puss, som vanligt.

För första gången visar opinionssiffrorna en ledning för jasidan med 51% mot 49% (exkl. vet-ejarna). Med elva dagar kvar till omröstningen verkar det nu ha skapats ett momentum för oberoendet, bara under senaste veckorna. Spännande värre.

Jag fick ett brev från min lokala myndighet i veckan. -“The Department for Work and Pensions,” stod det, “har underrättat oss att ni har flyttat. Eftersom vissa åtaganden gällande kommunalskatt och annat påverkas vid adressändringar, ber vi er kontakta oss för att klargöra denna sak.”

“Jag kan bekräfta,” svarade jag, “att jag inte har flyttat. Jag bor fortfarande där jag bott de senaste två och ett halvt åren, och kommer förhoppningsvis att göra så i många år framöver. Kom gärna förbi och drick en kopp te om ni inte tror mig.”

Det där sista sa jag inte. Idag kom ett brev till. -“Tack för er bekräftelse att ni kvarstår på ovanstående adress. Ärendet är avskrivet.” Så kom ett litet maskinskrivet addendum till formalian: -“Det kan intressera er att veta att DWP uppgivit att er nya adress är i Chiswick. Vi råder att korrigera detta för att undvika framtida missförstånd.”

Chiswick…??!!

Varför inte nåt lite mer glamoröst, som Kensington & Chelsea? Limehouse? Isle of Dogs?

Jag ringer DWP. -“Hello. I’d like to correct a mistaken change of address. My name is – …”

“Are you claiming Income Support, Employment and Support Allowance, or Jobseekers Allowance?”

“None of the above.”

“Then we are not in a position to be of assistance, I’m afraid.”

“But according to my local council you have the wrong address for me, and I’d like it to be corrected.”

“If you receive a state pension, I could connect you to that helpline…”

“No, I don’t”

“Then there’s not much I can do, I’m afraid…”

Och så vidare. Nu är väl det här inte att mäta sig med Bodils äventyr i den zagrebska byråkratdjungeln. Min egen lilla kafka går ju bara ut på att DWP har en felaktig adress för mig, men eftersom jag inte har något samröre med DWP överhuvudtaget, vad gäller pensioner eller bidrag eller vad det nu är, så kan de inte gå in och korrigera det. Men – varför har de då min adress? Som är fel…!

Det är här Jayne Mansfield kommer in. Jag har varit i Chiswick (uttalas Chizzik) summa summarum… två gånger. Och en av de få saker jag vet om stället är att när Chiswick Flyover invigdes 1959 (har ni åkt buss eller taxi från Heathrow in till London så har ni åkt på den) så klippte Jayne Mansfield av bandet – med guldsax! Classy…

En av de två gångerna jag varit i Chiswick var faktiskt inte för så länge sen: jag auditionerade (sorry) för påannonsörsjobbet på Disney XD. Den andra gången ska vi inte ens prata om. Men jag börjar undra om det kanske ligger något i det hela. Finns det en del av mig som flyttat till Chiswick…? Vilken del i så fall…? Och vad såg den just i Chiswick, av alla ställen…? Det finns många oglamorösa bitar av London, det ska gudarna veta, men Chiswick går automatiskt vidare till final i just den genren.

Jag får kanske utföra ett tredje besök. En Chiswickiad.

När Tory-MP:n Douglas Carswell i förra veckan gick över till Ukip avgick han samtidigt som MP. Därför blir det nyval i hans valkrets Clacton i Essex, vilket han högst sannolikt kommer att vinna – Clactons genomsnittsväljare är som klippta och skurna för Ukip: male, pale and frail, som frasen lyder – och Ukip kommer därmed att få sin första representant i parlamentet.

Många spekulerade att slussportarna skulle öppnas för fler euroskeptiska Tory MP’s, men det har ännu inte skett, dels för att the whips har deras ballar i ett stenhårt grepp, och dels för att många av dem är skeptiska till Carswells känsla för timing (de flesta vill nog vänta tills efter valet i maj nästa år). Men det är ingen tvekan om att de konservativa nu nått sitt “trotskistiska” ögonblick (à la Labour 1983) med en intern opposition som är beredda att offra allt för Saken, t.o.m. makten. Polly Toynbee skriver idag intressant om det.

Framför allt innebär det att vad som förut varit en teoretisk möjlighet nu ser ut mer som en reell sådan: att det konservativa partiet splittras i två, att man får en motsvarighet till SDP-utbrytarna från Labour på 1980-talet, och att Tories därmed gör sig själva i praktiken unelectable för en avsevärd tid framåt. Lägg därtill möjligheten att Skottland röstar för självständighet, och man har ett UK som plötsligt blivit mycket mindre, mer splittrat och schismatiskt, mer “balkaniserat” med herr Bildts ord.

Visserligen kan det vara underhållande att se en någorlunda enad höger äta upp sig själv och spotta ut ett antal little Englandish småfraktioner, men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig. Om man hittills kunnat tala om UK i stort som ett projekt vars centrala funktion är managed decline, så kan nergången snart bli överrumplande och okontrollerbar.

En norsk poetissa, vars namn jag för tillfället glömt, var på besök i Rom och skrev ett poem om upplevelsen: om Den Eviga Staden, om livet, döden, konsten, alltings förgänglighet.

I en strof stod hon på Piazza Navona och studerade den spektakulära Fontana dei Quattro Fiumi. Hon drog ett djupt poetiskt andetag och tilltalade fontänens upphovsman: “Bernini, du er også død!”

Martin Amis fick mig att tänka på pekoralen, och varför den genren inte har någon egentlig motsvarighet här över, trots att man har så många pekoralister. Bertil Pettersson (i “Hitta vilse. Snedsprång i litteraturen” 2001) definierar dem så här:

Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.

Och han påpekar helt riktigt att “…man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”. Vilket ju då diskvalificerar Martin Amis.

Det kan ha att göra med en speciell form av blindhet som gör att pekoralen inte verkar finnas i England. Det går ju inte att medvetet skriva pekoral, just därför att pekoralen är så “stark och äkta”. Genrens begreppsliga frånvaro kan alltså ge upphov till en slags estetisk skumögdhet hos läsarna.

Bara som ett exempel, Philip Larkins rimmade tankefläsk Aubade, där han bland annat talar om döden som “The anaesthetic from which none come round.”

Allt det kulturella kapital man under alla dessa århundraden ackumulerat räcker med andra ord till att köpa en så ambitiös otillräcklighet, men det blir heller inte en penny över när transaktionen väl är gjord.

Om nu tevedebatter är något att gå efter så leder nejsidan stort inför den skotska folkomröstningen i september. Alex Salmond gjorde inte bra ifrån sig igår kväll: han svamlade och famlade, framför allt i fråga om valutaunionen. “Where is your plan B?” frågade Alistair Darling om och om igen, och Salmond hade inget svar.

Jasidan har heller aldrig tagit ledningen i opinionsundersökningarna. Tidigt i våras låg de 3% efter, i juni 14% och nu senast 6%, ett litet uppsving efter de framgångsrika Samväldesspelen i Glasgow. Och då är ju detta en typ av fråga där en jaröst är ett mycket större steg att ta än en nejröst: jag tror många av de tveksamma, när det kommer till kritan och krysset ska ritas in den 18 september, väljer the devil they know…

Europafrågan kom inte upp särskilt mycket i debatten, men också där finns det anledning att undra över en plan B. Ett oberoende Skottlands inträde i EU kräver bland annat, vad jag förstår, att övriga medlemsländer samtycker. Problemet blir då Spanien, som kommer att betrakta Skottland som prejudikat för Katalonien, och förmodligen röstar nej. What then?

Förbannat intressanta tider, i alla fall. Det är inte ofta dagspolitiken handlar om ödesfrågor, snarare än karensdagar och marginalskatter.

Ännu ett exempel på England som ett teknologiskt Tredje världen – och på Sverige som avantgarde… Fast med förbehåll.

Jag befinner mig i Sverige ett par veckor i augusti och det kan hända jag behöver spela in några voiceovers medan jag är där, så jag undersökte läget vad gäller kostnader, studios, teknik – det senare, tog jag för givet, måste ju röra sig om en ISDN-linje…

Icke. Ingen i Sverige använder ISDN längre. Alla har gått över till source connect, totalt online och max ljudkvalitet. Problemet är att det kräver seriös bandbredd, och där kör England fortfarande, ja, inte så mycket Mb/sec som en spårvagn per vecka.

Förbehållet är då att Sverige genom sin avantgardism – dvs att ha gjort sig med ISDN, snarare än att behålla det en tid och köra parallellt – kan ha isolerat sig rent teknologiskt, i alla fall gentemot England.

Desto mer ironiskt blir det när man ser att enda lösningen är att teknologin tar ännu ett steg tillbaka…! Hur då? Jo, man kör realtidskontakt studio-till-studio via (wait for it…) högtalartelefoner…

Och när man åstadkommit önskad version av VO:n skickar svenska studion en högupplöst wav.fil till den engelska studion – förmodligen i ett vadderat kuvert med tjusiga frimärken och par avion-etiketter…

Nej. Men. You get my drift. Inte så mycket early adopters som late laggards…