Jag kommer väl att få på huden för det här, men jag har lämnat mitt bidrag till en minidebatt om cyklister på LRB:s blogg… Vad man än kan säga om mina åsikter i ämnet så är de i alla fall varmt omfattade.

Författaren till det ursprungliga inlägget, Glen Newey, är för övrigt en ganska rolig skribent på deras blogg, ibland i själva tidningen.

Vi lever i de brutala ironiernas tid. Labour stödde ju unionen i den skotska omröstningen härförleden, mest av den krassaste av anledningar: utan Labours skotska MP’s var det osannolikt att partiet någonsin skulle kunna bilda majoritetsregering i det som fanns kvar av Storbritannien.

Men många skotska labourröstare känner fortfarande en vrede och bitterhet gentemot ett Labour som inte bara lierade sig med de konservativa under valkampanjen, utan mer än villigt också agerade ensamt språkrör för unionen (eftersom de avskydda tories naturligtvis höll sig i bakgrunden).

Det ser nu ut som den här allmänt fientliga inställningen kommer att föra med sig stora förluster för Labour i Skottland i valet nästa vår. SNP går starkt framåt på Labours bekostnad, enligt opinionsundersökningarna. Labour har alltså i princip drabbats av samma katastrofala resultat som om Skottland röstat ja.

Och, ärligt talat, det kan de gärna ha.

Folkmassorna runt Towern är ännu större än vanligt just nu, jag hamnade själv mitt ibland dem för ett tag sen, och det beror på att ett krigsminne till hundraårsdagen av 1:a Vk håller på att bli färdigt: 888,246 keramiska vallmoblommor planterade i Towerns vallgrav, en för varje (brittisk) stupad. Det är, som Jonathan Jones säger, inget annat än ett groteskt Ukip-jippo… fake, trite and inward-looking, kallar han det.

Britterna ska ju vara bra på ceremonier, sägs det, men ofta funkar det inte alls. Inför femtioårsdagen av Normandieinvasionen bestämde sig John Majors regering för att anordna ännu ett jippo: en gigantisk “familjefest” i Hyde Park den 6 juni 1994… De ändrade sig när veteranorganisationerna påpekade att Dagen D faktiskt var en av de blodigaste militära operationerna i historien, med 37,000 döda.

Jag skrev nån gång efter lokal- och Europavalen i våras att Ukip förmodligen skulle gå tillbaka i opinionssiffrorna, inte minst när väljarna fick se vilka inkompetenta freeloaders dom egentligen är när det kommer till dagspolitiken. Jobbet som profet ligger alltså inte för mig. En ny undersökning gjord av Observer visar att hela 31% (eeek!) kan tänka sig att rösta på Ukip om de skulle se ut att kunna vinna i just deras valkrets.

Men om man läser en mer detaljerad analys av resultaten så blir bilden mer komplicerad, tack och lov. En klar majoritet på 52% tycker inte om vare sig Ukip eller Nigel Farage. Och andelen väljare som anser att UK ska stå kvar i EU har inte varit större sedan 1991. Fyrtiosju procent anser att EU är landets most important relationship, långt mer än Samväldet och Amerika. Och så vidare.

Varför har då Ukip gått upp så i siffrorna på sistone? Analysens författare säger att britterna har en helt igenom pragmatisk inställning till Europa; det är inte en fråga som särskilt många (bara 8%) anser vara av största politiska vikt. Det tror jag, rent intuitivt, stämmer. Ukips framgångar beror mycket mer på att det framstår (illusoriskt förstås) som något nytt och annorlunda jämfört med de etablerade partierna.

Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.

Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.

Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…

Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.

Vad har hänt sen sist?

Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.

Genius…! Nice to be back.

England slog San Marino med 5-0 i Europakvalet och lyckades samtidigt se fullkomligt mediokra ut. Labour leder över de konservativa med 7% i senaste opinionsundersökningen och lyckas samtidigt se fullkomligt mediokra ut.

Ukip var på vippen att ta en ursäker Labourvalkrets i senaste fyllnadsvalen i torsdags, det skilde 617 röster jämfört med en tidigare Labourmajoritet på 20,000.

Ukip vann samtidigt i Clacton i Essex och har nu sin första parlamentsledamot i toryavhopparen Douglas Carswell, men det var väntat och Nigel Farage betraktar snarare nästan-segern i Labours heartlands som mer signifikativ. Och inte undra på det.

Och hur reagerar då Ed Miliband? “Tuffare regler för invandrare“… Det är så till den milda grad förutsägbart att man nästan kan spekulera att det kommer ha rakt motsatt effekt på de väljare man avser att nå: “dom gamla vanliga tomma löftena,” liksom…

“Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1979) och “Smiley’s People” (1982) i all ära, men vad gäller tevedramatiseringar av John Le Carré så tycker jag “A Perfect Spy” (1987) är den överlägset bästa. Den finns att se i alla avsnitt på Youtube (avsnitt 1 börjar ovan). Vilket jag just har gjort.

Historien, för det första, är den mest självbiografiska Le Carré skrev i spionserien, framför allt porträttet av hans con artist father, och gränslandet mellan bedrägeri och förräderi som både pappan och sonen befolkar. Filmatiseringen är djupt 80-talistisk med murriga färger och mycket mörker, mycket brutal stråkmusik. Manus förstås av den store Arthur Hopcraft. Och skådespelarinsatserna är fenomenala.

Ray McAnally som pappan, det går inte att ta blicken från honom. Rudiger Weigang, som jag inte hört talas om varken förr eller senare, är briljant som Axel, den tjeckiske agenten. Och Peter Egan, som den perfekte spionen Magnus Pyke, lämnar all sin typecast-ade bekväma trevlighet bakom sig och gör ett porträtt av bräcklig arrogans – spegelbilden av fadern – som är helt och hållet övertygande.

Kan inte nog rekommenderas för höstkvällstittande.

Som Englandsbaserad blogg får man väl allt emellanåt bjussa på lite sockerbakad England-hejsan-tjosan, för att tillfredsställa de läsare som eventuellt lider av Downton Syndrome (eller “Downtown” som Aftonbladet kallade det…).

Änkehertiginnan av Devonshire, den sista av systrarna Mitford, “Debo” även kallad, har gått och dött. Eller snarare, har väl skjutsats in i döden. Och när överklassen dör ska man alltid läsa runan i Telegraph, för dom är bäst på det:

Debo took refuge in quaintly odd pursuits. Another sister, Jessica (“Decca”) Mitford, described her spending “silent hours in the chicken house learning to do an exact imitation of the look of pained concentration that comes over a hen’s face when it is laying an egg, and each morning she methodically checked over and listed in a notebook the stillbirths reported in the vital statistics columns of The Times.

Ja, jag säger då det… Den som hade råd att vara excentrisk…

Sorry, bara en till… Irvine Welsh skriver i dagens The G en av de bästa texter jag läst om omröstningen hittills, från ett ilsket och klarsynt ja-perspektiv. Bl.a. detta om nejsidan: “The union they strove to protect was based on industry and empire and the esprit de corps from both world wars, and you can’t maintain a political relationship on declining historical sentiment alone.”

Touché. Ska man bara läsa en artikel, etc etc…

Vi vet nu i alla fall vilka som röstade nej: “The old, the farmers, the middle class, the service families and the residents delicately referred to as ‘from elsewhere in the UK'” (från Neal Aschersons artikel i Observer idag)

Som alltid skriver Paul Mason utmärkt, särskilt om de unga ja-röstarna, mycket läsvärt det också.

BBC ger en bra punkt-för-punkt sammanfattning av bakgrunden till att det gick som det gick. En av dem – punkt 4 – lägger i dagen en av de stora ironierna med detta referendum, och anledningen till att Alex Salmond kanske inte är så missnöjd ändå.

I paniken efter att jasidan tagit ledningen i opinionsundersökningen förrförra söndagen utverkade London och nejsidan en hel rad löften, framför allt genom Gordon Brown, som i princip var precis lika med den devo-max devolution som David Cameron (i motsats till Salmond!) inte velat ha med som tredje alternativ i referendumfrågan, därför att han ansåg att nejsidan hade ett sådant självklart försprång och segern mer eller mindre var garanterad om man inte grumlade vattnet med devo-max. Salmond har alltså fått vad han ville ha: som den ekonom han är visste han säkert mycket väl att oljan knappast skulle räcka till för att hålla självständigheten flytande, för att uttrycka det grovt.

Hur de olika distrikten röstade vet vi förstås redan (se BBC-webben ovan) men det kommer nog att dröja ett tag innan vi får en grundligare analys av hur t.ex. kvinnor, lågavlönade, ungdomar och äldre röstade. Det intressantaste att hålla ögonen på nu efteråt är ju hur UK:s styrelseskick kommer att förändras, dvs. i vilken utsträckning man kommer att gå mot någon form av federalism. Det finns ju krafter som kommer att motarbeta allt i den vägen, framför allt om det innebär – som det väl någonstans måste göra – att det mäktiga Treasury förlorar en del av kontrollen över statsfinanserna. Det finns anledning att återkomma, som det heter.