Femtioårsdagen av Winston Churchill’s begravning har markerats, inte minst på BBC. Begravningen sändes också live på svensk teve 1965, vill jag minnas, jag har i alla fall ett bestämt minne av den lite darriga kameraföringen och det gråaste grå i en grå januaridag i London.

Förre Londonambassadören Mats Bergquist inledde för inte så länge sen en recension i Respons med orden: “Winston Churchill var en av nittonhundratalets politiska centralgestalter…” Bortsett från att det låter som inledningen på en gymnasieuppsats så är det ju också ett påstående som får en att sträcka sig efter saltkaret.

Bland “nittonhundratalets politiska centralgestalter” tycker jag man räkna in, först, globala aktörer som Lenin, Hitler, Stalin, Mao. Därefter lokala aktörer som lämnat efter sig påtagliga politiska arv i sina länders politik: de Gaulle, Atatürk, Roosevelt, Thatcher… Men Churchill…?!

Churchill var ju egentligen en rätt misslyckad politiker som 1940 befann sig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Och det som resultat av noggrann planering, dessutom: både han själv och omständigheterna konspirerade för att göra Churchill till en great, en centralgestalt. Men en strikt historisk sådan.

För Churchill har, tack och lov, inte lämnat något politisk arv efter sig att tala om. Det retoriska, mytologiska och senilimperialistiska arvet är en helt annan sak.

Igår och idag har The G publicerat ett par långa, djuplodande redogörelser för spelet bakom kulisserna före, under och efter den skotska folkomröstningen i september: del 1 / del 2. Det är fascinerande läsning.

Inte minst i andra delen idag när man avslöjar hur drottningens inlägg i debatten kom till. Man visste att hon var bekymrad över jasidans växande opinionssiffror, så två av representanterna för vad någon kallade the deep state kom samman för förhandlingar: Sir Jeremy Heywood, kabinettssekreteraren, och Sir Christopher Geidt, drottningens privatsekreterare. Hur skulle man formulera en fras som uttryckte denna hennes bekymran utan att rucka på den strikta opartiskhet som tillkommer en konstitutionell monark?

Söndagen den 14 september kommer drottningen med familj ut ur den lilla kyrkan Craithie Kirk, där de går på gudstjänst när de befinner sig på Balmoral. Hon går fram till den väntande folksamlingen och får en fråga som ingen riktigt vet hur den löd, men drottningen rapporterades ha sagt följande: “Well, I hope people will think very carefully about the future”.

Opartiskt…? Knappast. Som en Whitehallkälla uttryckte det: “Hon visste precis vad hon gjorde. Det finns två möjliga reaktioner på folkomröstningen: den ena att man köper in sig i denna fantastiska demokratifestival, eller den andra att man antyder att detta är ett beslut som är fullt av onda föraningar. Så när man säger att man hoppas folk ska tänka noggrant så antyder man den andra åsikten […] Utan att hon för den skull valde sida, så kastade hennes uttalande precis lagom med tvivelsmål över beslutets karaktär.”

PS: Dessutom ett skojigt rykte som tydligen emanerar från BBC: Elizabeth kommer att abdikera i sitt juldagstal på teve… Vadhållningsbyråerna tar inga mer vad. Buckingham Palace påpekar att med de sändninsgtider som gäller för det redan inspelade programmet runt om  i Samväldet kommer hon att annonsera sin abdikation i Tuvalu först… That’s not how the deep state does things…

Två figurer som jag alltid kommer att förknippa med det engelska 70-talet har gått bort. Fast i övrigt har Jeremy Thorpe och Ian McLagan inget som helst gemensamt…

Jeremy Thorpe var de liberalas ledare från 1967, en mycket vältalig, debonair och politiskt (relativt) radikal politiker. Han föll spektakulärt efter en rättegång 1979, där han anklagats för medverkan till mordförsök på Norman Scott, hans påstådda älskare sedan många år tillbaka (och vilken Thorpe en gång lovade, i ord som blivit smått klassiska: “Bunnies can and will go to France”…). Men den lejde mördaren lyckades bara få kål på Scotts schäfer, Rinka. Har ni inte så mycket hum om den här historien, så läs gärna Telegraphs runa ovan, det är en doft av anno dazumal…

Ian McLagan spelade ju hammondorgel i (Small) Faces, på Roddans första soloskivor, för Stones, Springsteen, Dylan och många, många andra. Det var helt enkelt McLagan som introducerade det där pulserande, muskulösa, lyriska orgelljudet i den tidens rockmusik (tänk Faces’ ‘All or Nothing‘ från 1966). Vad gäller min egen musiksmak, då som nu, så Stones och Beatles i all ära men huvudfåran för mig vad gäller engelsk musik var just grupper som Faces, Animals och Spencer Davis Group… Intelligent, nydanande och progressivt. McLagan blev faktiskt bara 69.

Jag har spenderat tre dagar i Broadstairs, hos min gamla vän Niema. Den arktiska kylan över Storbritannien sjönk ytterligare tio grader här, i havsstormarnas angrepp. Bilden är från min traditionsenliga promenad till Ramsgate utmed stranden.

Det ligger en liten hemtrevlig bio runt hörnet från Niemas. I tisdags kväll var det filmklubb, vi gick och såg Ken Loachs ‘Jimmy’s Hall‘.

Det var en film nästan helt och hållet utan intrig. Det är County Leitrim 1932, Jimmy kommer tillbaka från Amerkat med lite pengar, öppnar ett slags ABF + danslokal i sagda Hall, men kyrkan och Free-Staters motsätter sig, saboterar och bränner till slut ner den, Jimmy förvisas tillbaka till Amerkat. And that’s it.

Jag tycker Ken Loach har en rent berättarteknisk akilleshäl och det är sentimentaliteten, fatalt för en vänsterman. Berättarteknisk i den meningen att när berättelsen inte har något mer att berätta, just för tillfället, så fyller han i luckorna med vacker musik och poesiuppläsning, i det här fallet Yeats, på sitt buttraste gråtmilda humör.

Eftersom alla de bra kaféerna har vinterstängt gick jag på Royal Albion Hotel på The Promenade och åt frukost i morse. Albion är ett slags Statt, i princip. Frukostsalen är full av stamgäster, retirees från orten: bortsett från den italienska servitören var jag nog både yngst och utländskast. Så jag riggade upp min Guardian och satte mig att lyssna…

Jajamensan, servitören hade just kommit tillbaka från hemmasemester – “…och min lilla by är full av engelsmän!” berättade han för sina stammisar vid borden. “Dom köper hus och styr och ställer hur dom vill…! Det finns engelska affärer och engelska gudvetvad…”

Och alla instämde: “Det är ju precis som här! Här kommer dom och tar våra, ähm… öppnar sina affärer och styr och ställer… det är ju inte vårt eget land längre…!” En man, som hade kortbyxor på sig, ville vara ironisk och började sjunga, “There’ll always be an England…”, tills hans fru armbågade honom i revbenen. Hon hade väl fått syn på min Guardian.

Det låter kanske som om jag hittat på det här. Det är lite för neat, lite för bra, lite för passande för mina skumma Guardianläsande ändamål… I only wish.

Solen tittade fram när jag gick därifrån. Men den orkade inte länge. Lika bra att åka tillbaka hem igen, tänkte jag, och tog 11:45 till London Bridge, med byte i Chatham. Där, på perrongskaféet, drack jag vad skylten vid disken kallade en latté.

En cricketspelare, australiensaren Phillip Hughes, har dött efter att ha träffats i huvudet av en s.k. bouncer, en fullt regelmässig boll som kastas mot just slagmannens huvud i intimidationssyfte. En cricketboll är järnhård (består av en järnkula innesluten i kork med läderhölje) och väger över ett och ett halvt hekto. En bouncer studsar upp mot slagmannens huvud i ungefär 145 km/t. Den här bollen träffade Hughes strax nedanför hjälmens kant, i övre delen av nacken, så att blodtillförseln till hjärnan bara kollapsade.

Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt, och idrottsvärlden, inte bara cricketen, är i chock. Precis som med hockeyn på 1970-talet fanns det alltid ett visst motstånd mot hjälmarnas införande, men det motståndet har sedan långt till tillbaka försvunnit i och med att fast bowlers bara blivit snabbare och snabbare.

Det kan ju hända att det också finns en parallell med hockeyn just vad gäller huvudskadorna. Efter införandet av hjälmtvång i NHL från 1975 ökade antalet huvudskador massivt, eftersom spelarpsykologin förändrades och huvudet inte längre sågs som en no-go area för tacklingar och klubbslag. Det är väl inte otroligt att bouncers på samma vis blivit allt farligare efter att crickethjälmarna infördes. Det kommer vi nog att få läsa mer om.

I alla fall, man ryser ju… Gå aldrig och tro att cricket är en sävlig och rofylld pastoralsport.

Som väntat vann Ukip gårdagens fyllnadsval i valkretsen Rochester and Strood. Dock inte med så stor marginal som de själva hade förutspått, “bara” 2900 röster (i en förut bombsäker konservativ parlamentssits). Det är pinsamt för David Cameron, ännu värre för Ed Miliband (även om Labour fick fler röster än De Gröna) och värst av allt för LibDems.

Men jag ville egentligen inte skriva om politiken här, utan snarare om den här biten av England, norra Kentkusten. För att få ett begrepp om var vi befinner oss, se W’s karta i artikeln om Rochester and Stroods valkrets. Det är alltså rakt österut från London räknat, på sydsidan av Themsens inlopp. Jag har alltid gillat de här trakterna, och har många gånger tagit dagsutflykter hit.

Det är vad man kan kalla en (före detta) “arbetande kust”, med lyftkranar och oljigt vatten och nedgångna kvarter, snarare än en “rekreativ kust” med pirer och enarmade banditer och B&B’s. 

Framför allt då Chatham, där de byggde skeppen som ruled the waves. Whitstable, hur trevligt som helst, är i grunden ett fiskesamhälle, berömt för sina ostron. Rochester självt är förstås Dickens: inte bara bodde han på Gads Hill i närheten, Pickwickklubbens första resa var ju med the Rochester coach från Charing Cross. Och så Strindberg, förstås, som bodde en tid i Gravesend under sitt enda Englandsbesök.

Men det är framför allt detta att den här kustbiten inte är gullig eller pittoresk som avgör saken för mig. Det är hit många Londonbor flyttar när omständigheterna kräver det, för det är fortfarande ganska billigt att hyra och köpa. Jag har själv funderat på det. Men med en ny snabbtågservice från St Pancras har gentrifieringen börjat hota, dessvärre. London äter ju upp allting omkring sig.

I alla fall, för att återvända till dagspolitiken, det här är generiska Ukip-trakter. Nergånget, vitt, avlagd arbetarklass, utflyttad ungdom, bidragskultur, ressentiment.

Nigel Farage ska själv nästa maj ställa upp i valkretsen Isle of Thanet. Dit kommer man när man åker vidare österut och hamnar på Kents östkust, med Margate, Broadstairs och Ramsgate som centralorter. Jag har skrivit om den biten förut, tror jag. Därifrån kan man bland annat studera Vattenfalls stora vindenergifarm ute på Goodwin Sands.

Men då är vi inne på mer rekreativ kust. Fast det är så klart lika förfallet och tröstlöst som den f.d. arbetande kusten.

Jag fastnar plötsligt för ordet “tröstlös”. Är inte Ukip (och är inte SD?) ett tröstlöshetens parti?

Jag gick och förnyade mitt kort på British Library idag. Det var rätt längesedan jag var där sist, sex-sju år sedan kanske.

Nu är jag sällan eller aldrig den som håller med Prins Kalle när han uttalar sig om arkitektur, som han har för ovana att göra, men att BL ser ut som “an East European secret police headquarters” kan man knappast förneka.

Det är framför allt fönsterlösheten, tror jag. Sanning n:r 345: ett bibliotek ska ha fönster!

Nu finns det i och för sig inte så mycket att se där utanför. Euston Road är bland toppkandidaterna till världens hemskaste, ja inte ens gata, genomfartsled, giftig och brôlig. På vardera sidan: St Pancras viktorianska snedtändning och ett hotell i anonym “internationell” stil. På baksidan de grubbiga statarlängorna i Somers Town.

Men visst är det åtta resor bättre än P Kalles skötebarn Poundbury, som är ett slags Truman Show-samhälle utan the pretence. Alla Poundburys invånare blir förr eller senare yxmördare, varenda en.

Ska just börja titta på Skottland-England i en, ähm, vänskapsmatch. På Celtic Park. Gnistor kan man nog räkna med.

MBM på Guardian här.

Efteråt: England vann ganska bekvämt med 3-1. De börjar bli oroväckande konsistenta. Sturridge och Welbeck, med Rooney strax bakom, har visat sig en lyckad kombination. Till och med Osynliga Mannen, James Milner, syntes, och fick in en guldpassning till första målet.

“Underskottet i statsfinanserna är, som politisk fråga, på det hela taget ett bedrägeri, och detsamma gäller behovet av nedskärningar. Nedskärningar skapar ekonomisk tillbakagång och osäkerhet utan att på allvar minska underskottet eller statsskulden…”

Ross McKibbin är forskare vid St John’s College, Oxford, och skriver ganska regelbundet om Labourpartiet i LRB, och det är obligatorisk läsning. Så även den här gången: trots att det är så omtuggat så är det ändå en chockerande tanke att vi inte omöjligt står inför arbetarpartiets reella utplåning. Och i så fall har de enbart sig själva att skylla: att inte ha dragit fram det där bedrägeriet i dagsljuset, utan i stället i praktiken skrivit under på det, är bara ett av deras avgrundsdjupa misslyckanden.

Och i över en vecka har det nu mumlats om revolt mot Ed Miliband. Man ville ersätta honom med veteranen Alan Johnson, en av de få figurerna i brittisk dagspolitik som i sitt liv sysslat med något annat än politik, som har ett hinterland, och därför eventuellt kan “nå” väljare som står främmande inför de robotar som pratar i teve och radio. Fat chance. Johnson ställer “aldrig” upp som ledarkandidat. Den direkta krisen för Miliband verkar över. Idag ska han hålla sitt comeback-tal.

Och gissa vad? Han tänker citera Nietzsche: “What does not kill you makes you stronger“. Var får dom allt ifrån…?

Sånt här fint väder hade vi i november under konsensusåren, innan Thatcher kom till makten och förstörde allting…

Och den här scenen – ur Enid Blyton, ser det ut som – ser man nästan aldrig nuförtiden: ungar med sin guy utanför tunnelbanestationen, i gathörnet. Googlar man på “Guy Fawkes” som bilder är det nästan bara den där irriterande Occupy-masken som gäller.

Utanför smäller det ihärdigt, förstås, och luktar bränt papper. Ett låtsaskrig har brutit ut, dock med flera skadade, om det går som vanligt. Där jag har mitt garage var det fullt krig i morse, ungarna gör ju raketerna till skjutvapen. Hur skoj som helst.