Tillbaka från Ukipania, The Land of Many Bungalows… En typisk sådan till vänster.

Här finns spegelaffärer som heter “Reflections”. Och lite sådär hippa unisexfrisörer som heter “Toffs & Tarts“. Massor av yoga- och pilateskurser på annonskorten i tobaksaffärens fönster. Man pratar om höftoperationer på The Steam Packet.

Men det är lätt att vara storstadssnobbig också. Jag bor alltid hos min vän Niema, i ett rum 15-20 meter sandstrand från havet, avståndet beror på tidvattnet. Vågbruset är förförande. En halvtimma efter ankomsten så är allt bra med världen. Larmet i ens själ har blivit en viskning. Havet är något jag varmt kan rekommendera.

Ritualerna iakttogs, förstås. Den timslånga promenaden från Broadstairs till Ramsgate utefter stranden, med efterföljande frukost på Belgian Bar i hamnen.

Promenaden förbi Bleak House (“If the world go wrong, it was, in some off-hand manner, never meant to go right“) och sedan uppför de 39 stegen vid North Foreland (som tydligen ska vara originalet).

Och så till Margate och Turner Contemporary, den här gången för en mycket fin, om än lite snålt möblerad, utställning om självporträttet.

Ursäkta om det här blev lite turistguidigt. I morgon har jag min andra tyskalektion. Wish me Glück.

Från i morgon tar jag mig fyra dagars semester i Broadstairs på Kents fagra kust. Jag kanske skickar några vykort. Det är just här, i valkretsen South Thanet, som Ukip:s Nigel Farage ställer upp i valet, och där komikern Al Murray (“The Pub Landlord“) ställer upp mot honom med sitt FUKP, Free United Kingdom Party.

Men det är ju också Världspoesidagen idag så jag väljer följande alster ur mitt digra arkiv:

Den bakfulle systersonen

Min hjärna är en blancmanger,
min mage är en hiss.

“Du sköter dig så miss-!
Du sköter dig så miss-!”

Så mästrar mig min moster
som bor i Rotebro.

Hon roar sig så o-
i nödan o-

(P Ramel, 1951)

Jag önskar att jag hade något intressant att rapportera om den brittiska valrörelsen inför 7 maj. Men det handlar så här långt bara om att “kontrahenterna flyttar fram sina positioner”, som det brukade heta i en viss sorts utrikesrapportering.

Alla vet vad som kommer att hända, nämligen att ingen vinner valet: det blir som i Sverige antingen en ny eller gammal koalition, eller minoritetsstyre. Alla undersökningar visar samma sak. En tredjedel var kommer att rösta på Labour eller Tories, och en tredjedel är Ukip/Greens/SNP/Vet-ej.

Och i avsaknad av något Syriza/Podemos-alternativ kommer sålunda den neoliberala åtstramningskatastrofen att fortsätta. Det handlar som vanligt om siffrorna, i ett valkretssystem som detta: det är i princip bara de marginella valkretsarna som är intressanta, vilket bl.a. betyder att Ukip kommer att bli tvåa på en massa ställen, men får inget särskilt inflytande.

Undantaget är Skottland, där SNP kommer att ta (säger undersökningarna) 52 av 59 valkretsar, en totalt förutsägbar katastrof för Labour (vilket jag skrivit om tidigare). Just idag har Ed Miliband sent omsider kontrat den konservativa “skräckpropagandan” med att säga att han “inte kommer att ingå formell koalition med SNP”.

Notera ordet “formell”. För koalitioner behöver ju inte innebära formalia som att Labour erbjuder SNP förhandlingar och ministerposter, och vice versa att SNP inte behöver insistera på att avveckla Trident, en av deras non-negotiables. Smart jobbat.

Nej, intressantare än så är det inte just nu. Blir det slagsmål återkommer jag.

The G:s korre Philip Oltermann skriver helt fascinerande om Berlins historia via typografin på U-Bahn.

Hade man tid, och ork, skulle man kunna skriva något liknande om Londons lokalpolitik via designen på de loggor som the bourough councils fortfarande använder. Många av dem är nämligen otroligt sjuttiotaliga, vilket man kan se som en reflektion tillbaka på en tid när Londons (ofta vänsterradikala) lokalpolitik red på toppen av vågen visavi den centrala politiska makten – och som Margaret T såg som en av sina huvuduppgifter att stoppa, vilket hon förstås också lyckades med.

Här är tre council logos som typiska exempel:

“Ukip would not deport EU citizens who are here already, [Nigel Farage] says.”

Thank fuck for that…. Kan inte se mig själv stående där på kajen med mitt pick och pack: “I’m back…!” (Detta från Ukips nu pågående presskonferens om immigrationspolitik)

En utmärkt, indignerad artikel i The G om ‘London: staden som privatiserade ihjäl sig‘ av Ian Martin. Tidningen kör en serie om privatiserade städer, häromdagen kom en annan text om hur omöjligt det är att gå Thames Path från Isle of Dogs till Tower Bridge. På tal om vilket: här en bildserie på några av förslagen till gång- och cykelbron mellan Pimlico och Nine Elms som jag skrev om rätt nyligen.

Som en handfull skaldjursrester uppradade av ett uttråkat barn, efter en lång lunch. Det är en februarihimmel, med en råkall vind från Island. Det ligger en Thames Barrier Park alldeles bakom här, ihjälstajlad, ensam och övergiven. På caféet var det bara jag och servitrisens syster. Det hängde en krans på arbetsplatsen alldeles bredvid, synbarligen från Remembrace Day i november.

Jag har dessvärre inga bilder. Men det är Broadway Market, E8, kring lunchtime idag. Det konservativa partiet försöker värva röster utanför The Cat & Mutton. Då kommer den magnifika Julie Christie med sin partner, den ståtlige Duncan Campbell, och Julie börjar gapa åt dem: “Ska ni ruinera den här delen av stan också?! Dra iväg, era idioter!” De hade inget gammalt att dra över sig. På Broadway Market är det aldrig långt mellan butterscotch stew with quinoa och politiskt korrekt sentiment. Tack och lov.

Att bygga nya broar över Themsen har blivit en slags prestigesport. Millennium Bridge vid Tate Modern fick en minst sagt skakig start 2000: alla kallar den sen dess ‘Wobbly Bridge’. Den föreslagna Garden Bridge vid Westminster, designad av Thomas Heatherwick, har fått kritik från många håll, och på goda grunder, inte minst av Observers arkitekturskribent Rowan Moore: läs här.

Det senaste projektet är en cyklist- och fotgängarbro mellan Pimlico och Nine Elms, alltså nästan mitt emellan Vauxhall Bridge och Chelsea Bridge. Pimlico är området direkt söder om Victoria Station. Nine Elms, på andra sidan, är den biten öster om Battersea Power Station där bl.a den nya amerikanska ambassaden ska ligga, plus en massa annat neoliberalt krims-krams (Googles karta).

Här råkar jag vara med på ett hörn, som copywriter åt designern Paul Cocksedge, som kommer att delta i budgivningen. Och vi har som vanligt det bästa förslaget, fattas bara annat. Jag hoppas kunna återkomma till detta framöver, för broar är… ähm… intressanta.