Några av de underligaste dagar jag upplevt i London var de tysta fyrtioåtta timmarna efter terrordåden den 7 juli 2005. Luftrummet hade stängts. Man hörde visserligen ambulanshelikoptrar då och då, men det var mycket sporadiskt eftersom det mesta av hjälpinsatsen var över rätt snart, och polisinsatserna i jakten på förövarna skedde huvudsakligen på marknivå.

Tystnaden blev så mycket mer intensiv eftersom så många under de första dagarna höll sig borta från jobben – eller helt enkelt höll sig borta från tunnelbana och buss – så gattrafiken var relativt dämpad och folkmassorna mycket mindre än vanligt. Skolorna hade stängt, många banker och postkontor likaså. Så under de följande dagarna kom gradvis stadens larm tillbaka igen, flygplanen och helikoptrarna likaså.

Det är något onaturligt med en tyst stad. Oväsen är en del av dess arkitektur. Det framstod så mycket tydligare en vecka senare, under de två tysta minuterna den 14:e. Dagen efter skrev jag följande på analoga Pressylta:

Tolvslaget igår: jag sitter alltså på övervåningen med fönstret öppet mot innerstan, klockan slår tolv – och plötsligt är det som nån tryckt på pausknappen på videon, helt otroligt: inte bara byggarbetsplatsen om hörnet och skolungarna på gården, utan hela det där storstadsmullret som ligger som en aural smog över allting, helt knäpptyst blev det. Nåt av det märkligaste jag hört. Eller inte hört, kanske snarare…

Jag lovar, jag har inte hittat på detta. Här är en länk som bevisar det. Detta har alltså nu hänt. I verkligheten.

Skolministeriet har utsett en ny “tsar” för att se hur man kan bli av med “låggradigt störande moment” i klassrummet. Detta inkluderar att vagga på stolen, skriva lappar till varandra, kolla mobilen, och komma med “fåniga kommentarer” (silly comments). Man menar nämligen att man förlorar 38 skoltimmar om året i och med sådant, ähm… hyss.

Jag har skrivit förut om den brittiska barnfobin, men det här är ett suveränt märkligt exempel på den. Det är liksom Wackford Squeers och Dotheboys Hall, fast utan det roliga. Man får väl till slut lagstifta om det. Lagen om fåniga kommentarer.

Jag läser om – för vilken gång i ordningen vet jag inte – Elaine Scarrys ‘The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World‘ (1985). Det är en bok jag fann fullkomligt omvälvande när jag läste den första gången, och den har fortfarande en enorm, nästan fysisk kraft att påverka ens känsla, tänkande, ens Anschauung. Det beror kanske mest på de första sådär 50 sidorna, som är en grundlig, övertygande och oförglömlig analys av tortyrens maktpolitiska dynamik: hur den utgör ett tillintetgörande (Unmaking) av fångens värld, kropp och språk, allt vilket absorberas in i regimens ekande tomma emblematik. Hon behandlar sedan hur man börjar om, utifrån detta intet, hur man börjar “göra” världen igen, genom kropp, språk, verktyg, symboler… Kreativitetens grunder. Det är en, bokstavligt, enastående bok.

Detta med anledning av att jag håller på att skriva om den legendariska Helen Bamber och hur London blev ett globalt centrum för behandlingen av tortyroffer. En inspirerande historia. Fortsättning följer.

En long read av Patrick Wintour om spelet bakom kulisserna under Labours valkampanj. Förvirring och osäkerhet, vela hit och vela dit. Helt oförberedda på hur effektivt Tories skrämseltaktik om SNP-samarbete fungerade. Och, naturligtvis, Milibands katastrofala miss vid partikongressen förra hösten, när han helt enkelt glömde nämna austerity, och det egentligen bara för att han ville brassa sig och hålla talet utan vare sig papper eller teleprompt. Idiotiskt.

En vänster-om-mittenkandidat, Jeremy Corbyn, har nu gett sig in i partiledarstriden. Han är lite grand katten bland Blairhermelinerna, så man kan väl hoppas på en något matigare debatt i alla fall, även om utsikterna för att han ska bli partledare verkar rätt så dimmiga.

En något kort och skissartad reflektion över Labour, nu i efterdyningarna. Efter den första konsternationen råder nu en djup förvirring. Partiet står trots allt inför den högst reella möjligheten att aldrig mer kunna bilda majoritetsregering, i alla fall inte för överskådlig framtid. Det är värre än´92, tycks alla vara överens om. Partiet befinner sig i kris. Läs det här bara.

Debatten är alltså bredare, och ibland djupare, än vanligt eftersom det nu handlar om grundvärderingar, och vilken väg man väljer att gå. De klokare debattörerna tittar sig förstås omkring i Europa och ser en socialdemokrati på generell, kanske historisk, tillbakagång och ser eventuella lösningar i ett längre perspektiv.

Blairiterna har förstås dundrat in på scenen och vill se mittenanpassning först på menyn (mantran lyder “belöna aspiration”) men har inte mycket att säga om Labours förlorade heartlands i norra England och Midlands, för att inte tala om Skottland.

Blairiterna dominerar också bland kandidaterna till partiledarposten, inte så oväntat. Odds-on:aren Chuka Umunna har överraskande dragit sig ur, och gav som skäl det enorma pressdrevet efter honom, redan nu. Såsom varande någorlunda normal människa sa han sig inte orka med en sådan press (i ordets bägge betydelser). Tabloiderna jagade t.o.m. hans hustrus 102-åriga mormor…

En av de kvarvarande kandidaterna är Liz Kendall, som intervjuas i dagens The G. Hon är starkt pro-EU och vill att Labour ska definiera sig som sådant inför omröstningen, och hon vill se “an end to high taxation just to make a point“…

Man ryser suckar. Personligen måste jag säga att Labours “partiledardebatt” just nu inte känns så förfärligt angelägen, utan mer verklighetsfrämmande än något annat…

I den andra ändan av spektrat finns ett sammelsurium av röster som motsätter sig återblairifieringen av partiet. Men det är inte lätt att hitta en gemensam ståndpunkt. Många vill förstås hitta strategier för att vinna tillbaka the heartlands, alltså de vita, äldre röstarna i avindustrialiserade områden i norr och Midlands, och åstadkomma detta genom en slags SNP-ifiering av Labour.

Andra börjar fjärma sig än mer från konventionell partipolitik, från “Westminster”. Här hittar man så klart aktivisterna, och bland dem många med intressanta teoretiska och praktiska idéer: de är hyresstrejkande, food bank-aktivister, klimataktivister, röda, gröna och rosa.

Som ett smakprov kan man titta på den föreslagna dagordningen för ett möte som ska hållas på måndag kväll i Peckham (som jag skulle gått på om jag inte åkt till Sverige på måndag morgon).

Både mötet och dagordningen har organiserats av aktivisten @Tom_Gann och är intressant för det här med tanken om militant care, att folk på gatunivå (“gräsrötter” finns inte längre) kommer samman och ställer upp på varandras försök att klara sig genom de kommande fem åren, vare sig det handlar om hyror, zero-hour contracts, miljön, skola och utbildning.

Som avslutning. Jag tror att Labourpartiet kommer att söka sig fram i någon form av blairitisk riktning igen, och jag tror därför att det kommer att bli mer och mer irrelevant för de flesta människors – särskilt traditionella Labourröstares – upplevda vardag och verkliga prioriteringar. Jag tror att en följd av detta blir att mycket mer, och mycket mer intressanta saker, kommer att hända utanför partiet och utanför parlamentet.

Senare: För den som är intresserad så härstammar begreppet militant care ur Marx tanke i Das Kapital om social reproduction: wikipedia vet allt.

PS söndag: Will Hutton i Observer om varför det varken blir någon Brexit eller utträde ur ECHR.

Det som utspelar sig just nu i Ukip är faktiskt rätt intressant (detta som en följd av föregående post). Man står inför ett avgörande. Är vi ett Tea Party-parti som säger dumma grejer som att alla invandrare ska testas för HIV, och bara släpper in “kristna” människor från Nordafrika? Eller är vi ett parti som är seriösa om EU-utträde? Farage lät sig styras av två rådgivare att gå den förra vägen; bägge har nu avgått. Inflytelserika MEP’s och donatorer säger nu att partiet måste skärpa sig: en omröstning om ledarrollen, en förfining av både taktik och strategi, koncentrera på EU-omröstningen, historiskt ögonblick, etc. Och Farage verkar faktiskt rätt så sidelined just nu. Och det är bråttom för Ukip, de måste ju fort som attan framstå som de som vet vad de tycker i en fråga som t.o.m. ingår i deras partinamn.

The G har en lång och detaljerad (och i mina ögon ganska sansad) analys av vad Brexit skulle innebära för ekonomin, jobben, handeln, invandringen, samt UK’s förändrade status i både Europa och världen. Men det är ju fortfarande alltför många variabler med i dessa ekvationer för att man ska kunna säga något alldeles bestämt; det ser ut att bli en process där själva de ekonomiska och materiella förutsättningarna bara kommer att klarna under resans gång, och framför allt post facto, dvs. i de efterföljande förhandlingarna. Själva den ovissheten – eller risken, om man så vill – kan faktiskt bli ett viktigt argument för ja-sidan.

Här ett förslag från Enrico Letta om att få till ett two track Europe som lösning…

En av de stora segrarna, i det här landet, för informationsfriheten utspelar sig idag, med publiceringen av The Black Spider Letters. Det handlar om en hög med privata brev som prins Kalle skickat till olika ministrar och politiker under åren, avfattade i hans ganska spretiga handstil, därav namnet. De skulle ha släppts klockan 15, men ännu har inga detaljer kommit fram. De flesta väntar sig väl att prinsen flera gånger ska ha frångått sin författaningsbetingade neutralitet i politiska frågor. Vi får se. Journalisten (på The G) Rob Evans är den som jobbat på detta ärende i hela tio år: här skriver han om bakgrunden.

Här finns de nu att läsa (Cabinet Offices hemsida). De rör bland annat “Beef farming”, “Mid-term review reforms are a set of reforms of the EU’s Common Agricultural Policy”, “Problems affecting workers in the dairy sector”, “Resources available for armed forces”, “Cherry Knowle Hospital”, samt “Badger culling”… Inte precis edge-of-the-seat stuff, med andra ord…

Nigel Farage har återuppstått på tredje dagen… Och den första toryregeringen på 18 år är utsedd, med den avskyvärde Michael Gove som justitieminister… Och Zoe Williams skriver bra om Labours “förlorade själ”…

En kort, sista (kanske) valtanke, om opinionsmätningarna. De tekniska bristerna i deras olika metoder är jag inte mannen att granska, utom att konstatera att inte en enda metod kom ens i närheten av att fungera någorlunda korrekt. En av mätarna, internetbaserade YouGov, använder sig också uteslutande av självvalda, inte utvalda, respondenter, vilket i mina lekmannaögon syns som upplagt för snedvridning.

Mycket av skulden har dessutom lagts på de mytomspunna shy Tories, alltså väljare som helt enkelt ljuger om sina röstintentioner. Det är ju fortfarande, i breda folklager, lite grand av en skam att rösta konservativt (63% av röstdeltagarna i torsdags röstade på ett annat parti). Men om blygtoriesarna bär mycket av skulden, är inte just det en ännu allvarligare brist hos opinionsmätningsindustrin? Kan man inte ens få folk att tala sanning, ja vad är det då för mening med opinionsmätningar överhuvudtaget?

PS måndag: Jag borde väl tillägga det ganska självklara konstaterandet att om opinionssiffrorna visat på någorlunda korrekta förhållanden skulle utslaget med största säkerhet blivit ett helt annat. De jämna siffrorna var ju just det som låg bakom att tories’ skrämseltaktik – Labour i fickan på “marxisterna” i SNP – fungerade så effektivt som den gjorde.